”Fram­för allt Sverige sticker ut som med en Ginikoefficient på 28 har de största in­komst­skill­naderna i Norden, och som sam­ti­digt har haft den i sär­klass snabbaste ök­ningen inom hela OECD.”
Ci­tatet är hämtat från Nor­dens Tidning, som i sin tur re­fe­rerar till Nor­diska mi­nis­ter­rådets senaste eko­no­miska rap­port. Det är be­svä­ran­de läs­ning för alla som tror att sam­häl­let mår bäst när skill­naderna är rim­liga, och di­rekt smärt­sam för mig som till­hör ett par­ti som ser som sin hu­vud­upp­gift att skapa ett mer jäm­likt sam­häl­le.

En slut­sats skulle för­stås kun­na vara att det be­hövs mer av ra­di­kal väns­ter­po­li­tik. Den för­stärks yt­ter­li­ga­re när jag läser rap­port­för­fat­ta­rnas ana­lys av or­saker och för­slag till för­änd­ringar. Sänkta mar­gi­nal­skatter i kom­bi­na­tion med för­sämrade trygg­hets­sy­stem har dragit isär män­ni­skor men ock­så re­gi­oner.
Relativt låga skatter på fas­tig­heter och andra till­gångar har yt­ter­li­ga­re för­stärkt ut­veck­lingen.
Jag anar att det finns en del som gär­na lägger till in­vand­ringen. Ja, om det kommer män­ni­skor med obe­fint­liga in­komster och till­gångar borde rim­li­gen följden bli att skill­naderna to­talt sett ökar. Sam­ti­digt an­tyder Nor­diska rådets rap­port att sam­bandet inte är lika givet på lite läng­re sikt. Fin­land har som be­kant en li­ten in­vand­ring men en stor ök­ning av in­komst­skill­naderna. Även i öv­rigt är det svårt se nå­gon kopp­ling mel­lan skill­nader och in­vand­ring.
Allt­så finns det i rap­porten stöd för en kraft­full om­för­del­nings­po­li­tik. Skatterna på ka­pi­tal be­höver skärpas, mar­gi­nal­skatter höjas och trygg­hets­sy­stemen för­stärkas. Kort sagt, det finns stöd för en ra­di­kal väns­ter­po­li­tik.

Pro­blemet är att väns­tern är his­to­riskt svag, i Sverige och i fler­talet andra väst­länder. Pressad av po­pu­lis­tiska par­tier har fram­för allt Socialdemokraterna svårt att pre­sen­tera en tro­vär­dig po­li­tik. Mån­ga har tagit till sig bud­skapet att det fram­för allt är in­vand­ringen och de eta­ble­rade po­li­ti­kernas ovil­ja som ligger bak­om ut­veck­lingen, och som där­för tror att det är fullt möj­ligt att stärka väl­färden och sänka skatterna på en och sam­ma gång.
Sverigedemokraterna har länge hävdat det, och när jag stu­derar Mo­de­raternas bud­get­mo­tion från för­ra vec­kan ser jag ett liknande re­so­ne­mang. M vill sänka skatterna kraf­tigt och menar att det är fullt möj­ligt att kom­bi­nera det med bättre skola, bättre sjuk­vård med mera. Även M för­nekar att det finns en kon­flikt mel­lan kravet på sänkta skatter och för­bättrad väl­färd. Det går att få både och, om bara vil­jan finns.

Ra­di­kal väns­ter­po­li­tik be­hövs, ja, men mer än nå­got an­nat be­hövs broar mel­lan väns­tern och bor­ger­lig­heten. Utan den typen av al­li­ans kommer det inom över­skåd­lig fram­tid vara omöj­ligt att bryta den nu­va­ran­de ut­veck­lingen.
Inget sam­ar­be­te kan vara vill­kors­löst. För mitt par­ti borde det inte finnas nå­got vik­tigare än att för­svara ett relativt högt skat­te­tryck, an­stän­dig be­skatt­ning av ka­pi­tal och trygg­hets­sy­stem som ger sjuka och ar­bets­lösa ett rim­ligt skydd. Då blir bor­ger­lig­hetens krav på sänkta skatter det mest svår­smälta för­sla­get.
Det är till och med be­tyd­ligt mer svår­smält än vinster i väl­färden och för­änd­ringar av ar­bets­rätten.