”Framför allt Sverige sticker ut som med en Ginikoefficient på 28 har de största inkomstskillnaderna i Norden, och som samtidigt har haft den i särklass snabbaste ökningen inom hela OECD.”
Citatet är hämtat från Nordens Tidning, som i sin tur refererar till Nordiska ministerrådets senaste ekonomiska rapport. Det är besvärande läsning för alla som tror att samhället mår bäst när skillnaderna är rimliga, och direkt smärtsam för mig som tillhör ett parti som ser som sin huvuduppgift att skapa ett mer jämlikt samhälle.
En slutsats skulle förstås kunna vara att det behövs mer av radikal vänsterpolitik. Den förstärks ytterligare när jag läser rapportförfattarnas analys av orsaker och förslag till förändringar. Sänkta marginalskatter i kombination med försämrade trygghetssystem har dragit isär människor men också regioner.
Relativt låga skatter på fastigheter och andra tillgångar har ytterligare förstärkt utvecklingen.
Jag anar att det finns en del som gärna lägger till invandringen. Ja, om det kommer människor med obefintliga inkomster och tillgångar borde rimligen följden bli att skillnaderna totalt sett ökar. Samtidigt antyder Nordiska rådets rapport att sambandet inte är lika givet på lite längre sikt. Finland har som bekant en liten invandring men en stor ökning av inkomstskillnaderna. Även i övrigt är det svårt se någon koppling mellan skillnader och invandring.
Alltså finns det i rapporten stöd för en kraftfull omfördelningspolitik. Skatterna på kapital behöver skärpas, marginalskatter höjas och trygghetssystemen förstärkas. Kort sagt, det finns stöd för en radikal vänsterpolitik.
Problemet är att vänstern är historiskt svag, i Sverige och i flertalet andra västländer. Pressad av populistiska partier har framför allt Socialdemokraterna svårt att presentera en trovärdig politik. Många har tagit till sig budskapet att det framför allt är invandringen och de etablerade politikernas ovilja som ligger bakom utvecklingen, och som därför tror att det är fullt möjligt att stärka välfärden och sänka skatterna på en och samma gång.
Sverigedemokraterna har länge hävdat det, och när jag studerar Moderaternas budgetmotion från förra veckan ser jag ett liknande resonemang. M vill sänka skatterna kraftigt och menar att det är fullt möjligt att kombinera det med bättre skola, bättre sjukvård med mera. Även M förnekar att det finns en konflikt mellan kravet på sänkta skatter och förbättrad välfärd. Det går att få både och, om bara viljan finns.
Radikal vänsterpolitik behövs, ja, men mer än något annat behövs broar mellan vänstern och borgerligheten. Utan den typen av allians kommer det inom överskådlig framtid vara omöjligt att bryta den nuvarande utvecklingen.
Inget samarbete kan vara villkorslöst. För mitt parti borde det inte finnas något viktigare än att försvara ett relativt högt skattetryck, anständig beskattning av kapital och trygghetssystem som ger sjuka och arbetslösa ett rimligt skydd. Då blir borgerlighetens krav på sänkta skatter det mest svårsmälta förslaget.
Det är till och med betydligt mer svårsmält än vinster i välfärden och förändringar av arbetsrätten.