Paul McCartney under en konsert i Austin i oktober i år. Foto: Amy Harris/Invision/AP
Paul McCartney övertygade mest mot slutet i konserten på Royal Arena i Köpenhamn på fredagen. Foto: MJ KIM/MPL Communications

McCartneys hitkavalkad övertygar mest mot slutet

Konsert/recension

KONSERT
Paul McCartney
Royal Arena
Köpenhamn, 30/11 2018

Det är svårt att förstå att Paul McCartney är en människa. I intervjuer framstår han som en maskin försedd med brittisk charm och med förprogrammerade berättelser från 60-talet, om Paul-John-relationen, om hur ”Let It Be” baserades på en dröm om Pauls döda mamma och om hur ”Yesterday” började som ”Scrambeled Eggs”.
Det är ett falskt lockbete för den som vill förstå något om The Beatles, kvar finns bara myter som upprepas outtröttligt.

Nåväl, där står han. In the flesh. Vit skjorta och svart jeansjacka. Med ett nytt album i bagaget. För lika outtröttligt som Paul McCartney berättar historier om The Beatles, lika outtröttligt skapar han ny musik.
Och på ett märkligt sätt är det som att han träder ur sin maskinroll varje gång han spelar en låt. Och så fort musiken tystnar är det skådespelaren McCartney vi ser igen. Krystad mimik, automatiska anekdoter.

Ändå tar det åtminstone en halvtimme innan det börjar låta någorlunda bra om Paul McCartney och hans band. Och en halvtimme till innan det går att ana att det faktiskt är popmusikens Jesus som just denna fredagskväll gästar Köpenhamns pilsnersponsrade arena.
Då spelar McCartney ”Blackbird”, en Beatles-låt jag trodde att jag hade hört till leda, men som med en sångröst på väg att spricka av ålder – mjuk och skrovlig på samma gång – låter vackrare än något annat som spelats hittills under kvällen.
Innan dess har vi fått höra prov på när McCartneys röst inte riktigt håller – i den annars glänsande ”Maybe I’m Amazed” – och på när bandet inte riktigt hittar rätt, i det lilla mästerverket ”I’ve Just Seen A Face” som saknar något outtalat för att trollbinda så som inspelningen från Help!-albumet gör.
Wings-låten ”Nineteen Hundered and Eighty-Five” är då närmare något slags magi, med sitt glammiga sväng. Men Beatles-klassikern ”Got To Get You Into My Life” har ett stressigt anslag som får den att fallera totalt.

Konsertens senare halva imponerar mer. Det är inget mindre än en hitkavalkad, och även om mer intrikata detaljer från studioversionerna av ”Being For The Benefit Of Mr. Kite”, ”Helter Skelter” eller George Harrisons ”Something” går förlorade live, är det fascinerande att se en lite larvig mysfarbror med en ”a cup of tea”-accent slänga fram låt efter låt från popmusikens guldarkiv – låtar som han själv (och hans band) skapat en gång i tiden!

Vid det här laget har det nog framgått att konserten kvalitet är av stegrande art, och det är också finalen som är kronan på verket. De tre sista låtarna är den avslutande sviten från The Beatles Abbey Road: ”Golden Slumbers”/”Carry That Weight”/”The End”.
Sviten är kanske det bästa McCartney skrivit och en avslutning som kompenserar för det dussintal gäspningar som orsakats av konsertens stundom överdådiga halvmesyrer.

Det visar sig att sanningen om 1900-talets viktigaste musik finns någonstans där, i den äldre fabrorn som sitter vid en flygel och skrålar ”And in the end/The love you take/Is equal to the love/You make”.
Inte i några gamla myter som samma farbror älskar att återberätta.

KONSERT
Paul McCartney
Royal Arena
Köpenhamn, 30/11 2018