Fantastiska barn, en urgullig hund, melodier som alla kan tralla med i och en komisk pangroll superbt framförd. Att årets upplaga av musikalen Annie i Malmö kommer att locka familjepubliken från sofforna i vinter känns givet. Premiärpubliken fick näst intill Nöjesteaterns tak att lyfta.
Här på scenen har man samlat ett gäng härliga barn, det är två olika lag som spelar flickorna på Miss Hannigans barnhem. De imponerar stort i nummer som Vilket uselt liv och Om ni aldrig ler och de sätter sång och dans på ett respektingivande sätt. Charmiga minstingen Molly, Klara Wemnér, tog publiken med storm.
Titelrollen gjordes på premiären av Lilly Wahlsteen. En ung musikalartist som verkligen känns som just det, en musikalartist. Bra sångröst och perfekt dans, fin scennärvaro och nerverna på rätt plats när den stundtals lite motsträviga vovven Sandy ska hållas kvar på scen samtidigt som showstoppern I morgon ska avverkas. Riktigt bra jobbat!
Regissören Eva Rydberg, som själv spelat Miss Hannigan två gånger, har också gjort lite mer av barnhemsscenerna. Det är lite läskigare, lite ruffigare än vanligt, något som framhävs också av scenografi och ljus. Samma sak gäller för numret där invånarna i kåkstaden besjunger sin tillvaro. Annie är glädje och sång och en sockersöt historia om en föräldralös stackare som får ett nytt liv som rikemansflicka, men det här blir inslag som sticker ut ur den glättiga ytan.
I centrum står en komisk paradroll. Nanne Grönvall gör Miss Hannigan, på stabilt vingliga ben, med perfekt tajming och ständigt med flaskan i högsta hugg. En riktig skräcktant, karltokig på ett sätt som man skrattar gott åt, men en dam som absolut inte skulle släppa ett barn i närheten av. Inte minst efter hennes uppvisning med ”mattebankaren”. Hennes nästan lika läskige bror Rooster spelas av Kalle Rydberg och Roosters fästmö Lily av Nina Pressing. Gott samarbete och bra kemi dem emellan gör att man njuter av att se dem i aktion.
Oliver Warbucks, den rike mannen som tar sig an den föräldralösa Annie, spelas av Thomas Järvheden. Ett oväntat val, Warbucks brukar vara en lite äldre herre, men att låta en yngre man göra rollen funkar faktiskt alldeles utmärkt. Järvheden är mest känd som ståuppkomiker men sjunger alldeles utmärkt och hans rakryggade allvarliga miljardär känns lite mer nutida.
Anna Sahlene gör en stilfull gestaltning av Warbucks sekreterare Grace Farrell , dam ut i fingerspetsarna och Miss Hannigans raka motsats.
Annie är en musikal som alltid brukar locka familjepubliken och det lär den göra den här gången också. Och ingen lär bli besviken, bättre än så här kan Annie inte göras. Här handlar det om omsorg in i minsta detalj och det finns många roliga sådana att lägga märke till.
Lite känns det ändå som om bäst före-datumet på den romantiserade patriotism med Roosevelts New Deal som är musikalens ramhistoria håller på att gå ut. Musikalvärlden vimlar visserligen av skildringar av politiska tidsepoker, som i Evita och Les Mis och amerikansk politisk historia är också högaktuell i musikalen Hamilton, om en av ”the founding fathers”. Att den här biten känns lite svårsmält just nu handlar kanske mest om vem som har presidentsigillet i handen för tillfället, men framtidshoppet, gestaltat av barnet, kommer alltid att kännas relevant.
