Karim Rashed, Magni Saleh och Josefin Iziamo i Paranoid Park.Foto: Emmalisa Pauly
Foto: Emmalisa Pauly

Inre känslotumult fångas fint på scen

Scen/recension

SCEN
Paranoid Park
Text: Blake Nelson
Scen: Studion på Malmö stadsteater Dramatisering och regi: Johannes Schmid
Översättning av tysk dramatisering: Paul Garbers
Scenografi och kostym: Paul Garbers
Ljus: Sven-Erik Andersson
Musik och ljud: Tony Martin Dobrzanski
Video: John Conlon Mask: Robin Davidsson
Dramaturgi: Henrietta Hultén
Koreografikonsult: Anna Holter
I rollerna: Magdi Saleh, Alexander Jubell, Josefin Iziamo, Karim Rashed, Tony Martin Dobrzanski Premiär 22/11 2018

En tonåring som bär på en fruktansvärd hemlighet, ett liv som faller i bitar och en vuxenvärld som knappt verkar notera hans ångest och definitivt inte finns där för honom.
Kärnan i den amerikanska författaren Blake Nelsons roman Paranoid Park, som först blev film i regi av Gus van Sant och nu också presenteras på scen på Malmö Stadsteaters Studio, är klassisk för ungdomsromaner och uppväxtskildringar och tacksam att berätta. Som tonåring kan man känna igen sig i den totala ensamheten hos huvudpersonen Alex, som vuxen i det stundtals oöverbryggbara gapet mellan honom och de vuxna.

Alex i Paranoid Park är 16 år och gillar att åka skateboard. Han har också en flickvän han inte vet vad han känner för, en bästa kompis som kanske inte är det bästa stödet i krissituationer och föräldrar som är på väg att skiljas. En kväll ska han och kompisen Jared bege sig till skejtparken Paranoid Park – platsen för de riktigt tuffa skejtarna – men Jared sviker och Alex beger sig dit ensam och hamnar så småningom i en situation där han blir delaktig i en annan människas död.
Förtvivlad, chockad och vilsen försöker Alex hantera det fruktansvärda på olika sätt – han förnekar det, han funderar på att berätta för någon, han kapslar in och han låtsas som ingenting. När det som var en olyckshändelse rubriceras som eventuellt mord och Alex blir mer och mer trängd från olika håll mår han så klart sämre och sämre.

Den tyska regissören Johannes Schmid, som med Paranoid Park gör sin första talteaterföreställning i Sverige, har valt att på scen i en tempofylld och känsloladdad föreställning gestalta Alex inre process. Scenen är en stor svart fyrkant och bakom den finns vägg där ljuseffekter konstnärligt och effektivt åskådliggör allt från framrusande godståg till det kaoset i Alex huvud.
Magdi Saleh spelar rollen som Alex med en övertygande känslighet in i minsta nyans och föreställningens övriga fyra skådespelare rör sig i och ur olika mindre roller och förstärker också Alex inre kamp och inre röster.
Musiken, skapad av Tony Martin Dobrzanski som också är en av skådespelarna, är även den en effektiv känslo- och stämningsförstärkare. Redan i inledningen när Alex sitter ensam på scenkanten med en anteckningsbok och de fyra andra är utplacerade runt scenen – som spelpjäser i väntan på att bli en del av skeende – sätter tunga basgångar tonen i publikens inre.

Det är stundtals högt tempo när känslotumulten ska visas och ibland så högt att dialog och monolog riskerar att gå förlorad, samtidigt är kanske inte varje ord lika viktigt som det inre skeendet och det är så påtagligt att det nästan går att ta på.
Paranoid Park är full av imponerande rollgestaltningar. Förutom Magdi Salehs fina insats som Alex måste jag bara lyfta fram Josefin Iziamo också som med enkla gester och ansiktsuttryck lika övertygande fångar Alex i grunden osäkra flickvän Jennifer, hans trötta och olyckliga mamma, den slitna skejtartjejen Paisley och Alex stabila barndomsvän Macy.

Jag tycker mycket om Paranoid Park och viljan att göra det inre till något vi kan se, känna och ta del av. Det enda som skaver en aning är egentligen det tröttsamma temat att en plågad man/yngling hittar sin vila och tröst hos en osjälviskt stöttande kvinna/tjej.

SCEN
Paranoid Park
Text: Blake Nelson
Scen: Studion på Malmö stadsteater Dramatisering och regi: Johannes Schmid
Översättning av tysk dramatisering: Paul Garbers
Scenografi och kostym: Paul Garbers
Ljus: Sven-Erik Andersson
Musik och ljud: Tony Martin Dobrzanski
Video: John Conlon Mask: Robin Davidsson
Dramaturgi: Henrietta Hultén
Koreografikonsult: Anna Holter
I rollerna: Magdi Saleh, Alexander Jubell, Josefin Iziamo, Karim Rashed, Tony Martin Dobrzanski Premiär 22/11 2018