- Jag förväntade mig inte att någonting skulle hända, säger Manuel Gagneux alias rosade enmansbandet Zeal & Ardor, apropå den tidigaste karriären. Men eftersom vi var så svårkategoriserade gjorde att vi kunde spela på sådant som Montreux jazzfestival, och vi blir fortfarande bokade till festivaler som inte bokar metalband i normala fall. Fast jag skulle tippa att alla har fattat att vi är det om tre månader. Pressbild

Lyrik och musik lika viktigt för Zeal & Ardor

Förena en amerikansk jazzsångerska med en biolog från Schweiz, och resultatet kan bli något alldeles speciellt. I det här fallet blev det sonen Manuel Gagneux eller som han kallar sig på artistspråk Zeal & Ardor. och torsdag, 22 november, spelar han och hans band på Pumpehuset i Köpenhamn.

För denne unge man går knappast att placera i någon av de vanligaste musikaliska boxarna. Avantgarde metal har kritikerna karaktäriserat hans alster som, vilket i klarspråk betyder en mix av black metal och negro spirituals. Blues, gospel och soul blandas upp med metal i en ohelig allians.
Man skulle kunna se det hela som en märklig fruktblanding, och Stranger Fruit är mycket riktigt titeln på sångarens andra och tillika nya album.
– Men det här är en mognare version av förrra skivan, förtydligar han. Som helhet utgör det här en förbättring. Samtidigt är Stranger Fruit tyngre, jag ville ha mer intensitet och låta mötet mellan soul och metal bli tydligare.

Manuel betonar dock att sångerna skrevs innan arbetet i studion inleddes. Intentionen från början var alltså inte att soundet skulle bli tyngre. Den biten var producenten Zebo Adam – mest känd för att ha rattat in österrikiska storheter som punkbandet Russkaja och gotrockarna Whispers In the Shadows – ansvarig för, menar han. Eller rättare sagt. Det var ”hans fel”, som Manuel lite skojfriskt uttrycker saken.
– Han har verkligen ett brett spektrum, och är också närmast en gudfader av black metal. Fast hemma är han ändå mest känd som popkille. Det är faktiskt rätt fantastiskt om man tänker på det.

Stranger Fruit kommer ut bara sexton månader efter föregångaren Devil Is Fine. Du verkar rida på en kreativ våg för tillfället?
– Det är fantastiskt. Men Devil Is Fine släpptes i augusti 2016, så det blir faktiskt nästan två år sedan förra släpptes. Men ändå, saken är den att det här med att skriva musik är det jag njuter mest av att göra. Jag gick in i studion med trettiosju sånger, som jag slet med att få ner dem till sexton, men det är ju det här jag sysslar med.

I Manuels värld är emellertid lyriken minst lika viktig som musiken. Han må prata mest om sound och ljudbild, men det är när texterna skärskådas som helhetsbilden framträder. Hela bandkonceptet drar paralleller mellan pådyvlandet av kristendomen mot amerikanska slavar i det förflutna och den urspårade black metalrörelsen, som revolterade mot samma sak i Norge. Under Zeal & Ardros flagg frågar sig Manuel vad som hade hänt om slavarna i likhet med black metalbanden hade blivit ”rebeller” på samma sätt. Hur hade då deras ”sataniska spirituals” låtit? En provocerande tanke? Måhända för vissa, men inte i så överdrivet stor utsträckning, menar han.
– Faktiskt inte. Det är inte alls så att någon blir direkt upprörd. Kanske vid en viss tidpunkt var det så att arga människor stod på konserter och höll upp skyltar, men inte nu längre. Fast du får fråga mig igen nästa år hur det går. Oavsett vilket tar jag inte sådant där på allvar.

Men vad hoppas du att att människor med ett öppet sinne ska känna eller lära sig av att lyssna på din musik?
– Det är alltid svårt att ha en specifik åsikt om vad jag menar, och jag är säker på att ingen tänker på samma sätt som jag. Det finns en hel del underliggande tankar i texterna som många inte ser, men jag vill människor ska se vad svarta och medelklassen i USA går igenom just nu. För det är alldeles förödande och helt bisarrt.

Hur ser du på framtiden? Är du musiker på heltid nu?
– Jag kan göra det här på heltid, vilket verkligen är trevligt och ett privilegium. Fast om jag nu ska vara realistisk vet jag inte hur länge det varar, så jag försöker bara göra det så länge det går.

Jag har förstått att förra albumet Devil Is Fine hjälpte dig mycket i början?
– Så var det ju. Vi fick mycket uppmärksamhet då, men jag tenderar att vara realistisk. Det handlade om hype, och sådant brukar inte vara särskilt länge. Allt kan vara borta på ett par månader, så jag tänker inte vänja mig vid det. Men visst, det var en fantastisk grej. Devil Is Fine var en skiva som öppnade många dörrar. Det var då det här blev allvar på riktigt

Samtidigt har du vad jag förstår en skuld till samhället att betala? Du ska visst arbeta på ett åldersdomshem vad det lider.
– Det kommer att bli nästa år. Vi har en grej i Schweiz, som går ut på att man antingen gör militärtjänst eller gör ”civiltjänst”, så jag ska arbeta på ett äldreboende då eftersom jag är fullbokad med bandet hela det här året.