Med Paranoid Park gör den tyska regissören Johannes Schmid sitt första talteaterprojekt i Sverige på Malmö Stadsteater. Foto: Ralph Bretzer Stadsteatern Studion Foto: Ralph Bretzer
Johannes SchmidRegissör Paranoid Park Stadsteatern Studion Foto: Ralph Bretzer
Johannes SchmidRegissör Paranoid Park Stadsteatern Studion Foto: Ralph Bretzer
Johannes SchmidRegissör Paranoid Park Stadsteatern Studion Foto: Ralph Bretzer

Ett huvud fullt av kaos på scen

Scen Vad gör man om man är 16 år och har gjort något riktigt dumt - så dumt att man kanske inte kan gå vidare från det?
Den frågan står i centrum för Stadsteaterns uppsättning Paranoid Park som har premiär på Studion på torsdag. Det är en föreställning som av sin regissör beskrivits som en ungdomsversion av Brott och Straff.

Paranoid Park
Föreställningen är baserad på en roman av Blake Nelson

Regi och dramatisering : Johannes Scmid
Scenografi och kostym: Paul Garbers
Kompositör: Toni Martin Dobrazanski
Ljus: Sven-Erik Andersson
Mask: Robin Davidsson
Medverkande: Magdi Saleh, Josefin Iziamo, Alexander Jubell, Karim Rashed
Målgrupp: åk 7-9 samt gymnasiet

Premiär på Malmö Stadsteaterns Studion 22 november

Alex är 16 år, har det jobbigt hemma och hänger vid skateparken Paranoid Park. Något fruktansvärt händer; en människa dör. Det var inte meningen men det är Alex handlingar som orsakar det.
Vem ska han prata med? Inte med föräldrarna som ligger i skilsmässa och har det tufft nog med sig själva och framförallt inte polisen som kommer för att ställa frågor.
Det är grundförutsättningarna för Blake Nelsons roman Paranoid Park, som filmatiserats av Gus van Sant och som nu blivit teaterpjäs i Malmö, regisserad av Johannes Schmid.

Pjäsens regissör beskriver det som ett drömprojekt som hängt med honom i tankarna i en drygt handfull år.
– Man måaste ställa sig frågan: blir det intressant att göra det på scenen? Blir det ett mervärde? Eller är det bättre att alla går hem och läser boken? Här tänkte jag att det kan bli det, säger han.
För Schmid handlade det om vad som händer i Alex huvud efter dådet, det kaos som uppstår. Han vill berätta om det men kan inte och vet inte hur han ska hantera det.
– Jag tänkte hur expressivt kan det bli på teaterscenen om man sätter hans huvud i centrum och försöker sätta hans inre tankar på scen rent fysiskt med en ensemble på fyra eller fem skådisar som spelar ut hans inre röster. Kampen mellan de olika rösterna i en person blir helt fysisk och reell på scenen. Det tänker jag kan bli en ännu starkare upplevelse än när man läser boken.
– Gus van Sant har valt att göra berättelsen i en melankolisk stil om ett slags förlorad generation med kameran som följer efter och jättemycket slow motion. Jag tycker att det är jättestiligt men jag hade känslan när jag såg filmen att berättelsen egentligen är mycket mer explosiv. Man går verkligen in i killens inre värld. Filmen visar utifrån hur han klarar sig i verkligheten, pjäsen visar mycket mer hans inre kaos.

Alex problem är ju naturligtvis enormt till sina proportioner men problematiken kan omsättas i en mer vardaglig nivå.
Många tonåringar bär på saker de inte riktigt kan berätta eller har gjort saker de skäms för.
– Många ungdomar ser ju saker som inte är avsedda för dem. I storstäderna ser man ju folk som håller på med droger, till exempel, oavsett om man själv är involverad, som vår kille är, eller om man bara ser det. Och alla människor har väl mörka sidor som man inte vill prata om och som kan vara svåra att hantera. Människan är ju ganska komplex.
Johannes Schmid flyttade från Tyskland till Sverige för fem år sedan, sedan han och hans svenska sambo fått barn. Paranoid Park är hans första talteaterprojekt i Sverige efter att i somras satt upp operan Vampyren på Läckö slott, en föreställning som fått fina recensioner, inte minst i Skånskan.
– Det känns jätteskönt att få presentera sig med ett talteaterprojekt som jag burit med mig sedan så länge.

På hemmaplan i Tyskland har han en lång meritlista som bland annat innehåller tre långfilmer, varav en belönats med tyska filmpriset. Han har gjort uppsättningar på Deutsche Oper am Rhein i Düsseldorf och till och med satt upp en opera för barn på La Scala i Milano, något han beskriver som en en-gång-i-livet-upplevelse.
– Jag började med talteater för barn och ungdom, sedan utvecklades det till operaprojekt för stora hus. Jag tror att min verksamhet lever mycket på omväxling. Det gör att man inte blir stel i huvudet.

Är det svårare att anknyta med en ung publik?
– Det vet jag inte. Jag anknyter alltid mest till mig själv. Jag kan bara göra det så att jag tycker det är bra. Jag tycker inte att man måste fundera så mycket på vad publiken kommer att tycka, då gör man redan någonting som man själv inte vet om.
– Jag tror att jag själv är fortfarande tillräckligt ung eller tillräckligt mycket i puberteten för att ha känslan för hur de känner. Man måste sätta sig på deras plats i publiken men man får inte tänka som vuxen: vad skulle de tycka om? Om jag försöker berätta en historia så att jag tycker om den och blir emotionellt involverad så kommer det att fungera för dem också.

Nu närmar sig drömprojektet målgång. När vi träffas är det en vecka kvar till premiär och visst gör sig nerverna påminda. Lite grann.
– Med en vecka kvar, känner man alltid lite hur luften försvinner. Det är min 45:e uppsättning eller något sånt och man vet ju precis: det är första genomdraget med kostym och mask. Man tänker: det kan inte bli någonting, det blir fruktansvärt. Men man vet också att den känslan har jag varje gång och det blir för det mesta ganska bra ändå till slut. Det kan jag mer och mer hantera. Tror jag. Hoppas jag. Fast jag har inte sovit jättebra inatt. Men den här gången känner jag mig tryggare än vanligt för jag har en så grym ensemble och det komme att bli grymt.

Du lägger drömprojektet till handlingarna. Vad kommer nu?
– Det är alltid lite konstigt. Det är en slags förlossning. Man skapar ett barn som heter Paranoid Park och som plötsligt går ut och ganska snart blir vuxet och vill inte längre ha något med mig att göra. Den är självständigt snart.
– Sedan hittar man ett nytt drömprojekt. Det måste man ju.

Paranoid Park
Föreställningen är baserad på en roman av Blake Nelson

Regi och dramatisering : Johannes Scmid
Scenografi och kostym: Paul Garbers
Kompositör: Toni Martin Dobrazanski
Ljus: Sven-Erik Andersson
Mask: Robin Davidsson
Medverkande: Magdi Saleh, Josefin Iziamo, Alexander Jubell, Karim Rashed
Målgrupp: åk 7-9 samt gymnasiet

Premiär på Malmö Stadsteaterns Studion 22 november