Regissören Mats Grorud tillsammans med Abu Hassan från Helsingborg, vars familjehistoria är en del av grundberättelsen i Tornet.Foto: Palkom Birte Bødtker
Wardi och hennes faster i familnes hus i lägret.Foto: Pressbild/Folkets Bio
Wardi och hennes farfarsfar Sidi.Foto: Pressbild/Folkets Bio
De historiska tillbakablickarna i Tornet är inte dockanimation utan tecknade.Foto: Pressbild/Folkets Bio

Sorg, humor och hopp i Tornet

I åtta år har den norska regissören Mats Grorud arbetat med sin film Tornet. I en blandning av dockanimation, tecknat och dokumentära foton skildrar filmen vardagslivet för en palestinsk familj i flyktinglägret Bourj el Barajneh i Libanon.
– Tornet är både sorglig och rolig och handlar om hur man behåller hoppet, sammanfattar Abu Hassan från Helsingborg vars familjehistoria är filmens grund.

Abu Hassan om …
… att visa Tornet i Bourj el Barajneh: ”Det vore en dröm och det arbetar vi för. Jag tror att det kommer att gå. Problemen handlar mest om logistik men vi får lösa det och hitta en bra vägg som fungerar som bioduk. Det vore så spännande att se hur folk skulle reagera och det känns bra att den visar hopp och att två killar från olika länder och kulturer kan behålla sin vänskap och skapa något bra tillsammans.”

Fredag 16 november är det svensk biopremiär för den norsk-svenska långfilmen Tornet. Världspremiär var det redan i juni på filmfestivalen i franska Annecy och sedan har det blivit ett antal festivalvisningar, inte minst på Palestine Cinema Days i Ramallah där den var öppningsfilm. I förra veckan var det också galapremiär i Stockholm.
– Det känns inte som det är punkt för den här filmen än, det är fortfarande som ett expresståg, konstaterar filmens regissör och manusförfattare Mats Grorud från Oslo dit han och vännen Abu Hassan rest vidare med filmen.
– Men när jag visade filmen för Abu Hassan och hans syster Hanan, som filmens huvudperson Wardi bygger på, var det ändå som en slags cirkel hade slutits, fortsätter han.
– I Stockholm var första gången jag såg filmen färdig, berättar Abu Hassan. Jag grät från början till slutet för jag blev så berörd. Det är min mamma, min pappa och min syster. Jag grät också för att jag kände att vi hade lyckats, att allt arbete inte har varit förgäves.

Tornet utspelas i det FN-administrerade flyktinglägret Bourj el Barajneh i Libanon där palestinska flyktingar har bott i flera generationer sedan Nakba ”den stora katastrofen” 1948 när de fördrevs från områden som sedan bildade staten Israel. Av utrymmesskäl byggs husen i lägret på höjden när en ny generation ska få plats.
Filmens huvudperson är skolflickan Wardi. Hon står nära sin farfarsfar Sidi som hittills inte har gett upp hoppet om att kunna återvända till det hem han tvingades lämna 1948. I ett snöre runt halsen bär han sin gamla husnyckel. När han en dag lämnar över den till Wardi förstår hon att har gett upp och att hon måste hitta ett sätt att ge honom hoppet om framtiden tillbaka.
Våning för våning, generation för generation, söker hon hopp och får också höra sin familjs historia. Nutiden i flyktinglägret är gjord som dockanimation medan de historiska tillbakablickarna är tecknade – allt blandas sedan upp med dokumentära foton.
– Jag är utbildad animatör så det taktila och dockvärlden representerar den verkliga världen för mig därför kändes det naturligt att tänka dockfilm först, förklara Mats Grorud. Sedan ville jag skilja nutiden från tillbakablickarna och också kunna vara mer historiskt korrekt där. Då var det enklare med tecknat. De dokumentära foton är för att knyta dockorna till den riktiga världen.

Bakgrunden till Tornet går tillbaka till Mats Groruds barndom. Hans mamma var sjuksköterska och under 1980-talet arbetade hon i just Bourj el Barajneh. När hon kom hem till Norge berättade hon om lägret för sina barn.
– Det var min barndom. Jag växte upp med bilder från flyktingläger och hur det var där, berättar Mats Grorud. 1989 flyttade hela familjen till Kairo och vi var även på Gaza och i Jerusalem. Det fanns gott om barn i min ålder där och det var en stark upplevelse att möta dem som växte upp under helt andra villkor.
Som vuxen återvände Mats Grorud 2001 till Bourj el Barajneh genom ett norskt solidaritetsprojekt och arbetade på förskola under ett år.
– Det jag upplevde ville jag dela med andra, säger han. Jag började intervjua mina vänner där om deras liv. Tanken var att det skulle bli en dokumentärfilm och det blev det också i samarbete med andra. Men jag var också färdig med min animationsutbildning och så småningom började idén om Tornet ta form. Den bygger också på intervjuer med mina vänner från lägret, framförallt Abu Hassan vars familj och familjehistoria är en viktig del. 2006 flyttade han till Sverige.

Tornet tog åtta år att göra och även om så väl animation som all efterbearbetning och sökandet efter finansiärer var tidskrävande så var det själva skrivprocessen som tog längst tid.
– Det var väldigt viktigt för mig att berättelsen skulle kännas äkta för dem som bor i lägret eller har bott där, säger Mats Grorud. Det är en vansklig historia, mycket som har hänt och mycket som är traumatiskt. Så jag la mycket tid på skrivande och på att få reaktioner på det från mina vänner.
Trots det tragiska och det svåra i livssituationen i flyktinglägret betonar både Mats Grorud och Abu Hassan att Tornet är en både sorglig och rolig film och att hoppet är det viktigaste.
– Palestinierna i lägret lever i en mycket svår situation. De är statslösa och rättslösa och kan inte välja att glömma eftersom de fortfarande lever med konsekvenserna av 1948. I lägret växer man upp i ett limbo som evig flykting. Men, det jag vill lyfta i filmen är kontrasten mellan allt det tragiska som skett och sker och att folk samtidigt hittar olika sätt att överleva, att man hittar hopp i vardagen och lever sitt liv så gott man kan.
– Vi vill inte att folk ska lämna biografen deprimerade och ledsna, håller Abu Hassan med. Det här är som det är, det är sanningen, folk som lever och bor i lägret skrattar också, livet fortsätter alltid.

Viktigt i filmen var också att kunna sätta in Wardis familj och deras situation i en historisk kontext.
– Jag vill att folk i Europa ska förstå palestiniernas historia, betonar Mats Grorud. När du ser folk som demonstrerar på gatan, kastar sten och blir skjutna behövs det en historisk kontext. Har man inte det är det omöjligt att förstå vad som sker.

Kan en film som Tornet göra skillnad?
– Det tror jag, säger Abu Hassan med eftertryck. Den handlar också om familjerelationer och om hur man behåller hoppet och överlever under svåra omständigheter. Wardis familj skulle kunna vara vilken flyktingfamilj i världen som helst. Många kan känna igen sig där. Och sedan tänker jag att alla i världen behöver hopp – det spelar ingen roll om man är från Palestina, Israel, Norge eller Sverige.

Abu Hassan om …
… att visa Tornet i Bourj el Barajneh: ”Det vore en dröm och det arbetar vi för. Jag tror att det kommer att gå. Problemen handlar mest om logistik men vi får lösa det och hitta en bra vägg som fungerar som bioduk. Det vore så spännande att se hur folk skulle reagera och det känns bra att den visar hopp och att två killar från olika länder och kulturer kan behålla sin vänskap och skapa något bra tillsammans.”