Foto: Stefan Brending/Wikimedia

Övertygande men stundtals långrandig sydstatsrock

Recension

Black Stone Cherry,
Pumpehuset, Köpenhamn
Tisdagen den 13 november 2018

Säga vad man vill, men sydstatsgenren behöver verkligen en föryngring, och det beror nödvändigtvis inte på musikaliska brister. Däremot går det inte att komma ifrån att klassiska band som Blackfoot, Lynyrd Skynyrd och Molly Hatchet bokstavligt talat sjunger på sista versen. Men det finns hopp. På senare år har band som Blackberry Smoke, The Cadillac 3 och inte minst Black Stone Cherry trätt fram som räddande änglar.

Äldst och klart tyngst i denna trio är sistnämnda kvartett från Kentucky, vilket i sin tur i viss utsträckning beror på att kollegorna är avsevärt mer countryorienterade. Fast några renodlade sydstatsrockare Black Stone Cherry för all del inte. Utöver vännerna i Lynyrd Skynyrd omfamnar dessa good ol’ southern boys allt från Cream och Mott the Hoople till Led Zeppelin, Black Sabbath och Queen. Nu kanske inte alla dessa influenser märks överdrivet tydligt i den egna musiken – särskilt inte Freddie Mercurys band. Men teorin rent allmänt var inte överdrivet svår att få bekräftad för sig denna afton.

Det mesta som serverades i det utsålda Pumpehuset skvallrade nämligen tydligt om att Black Stone Cherry har en bred musikalisk palett där sjuttiotalet agerar ledstjärna. Ändå, på något smått odefinierbart sätt är det svårt att någonsin bortse från deras ursprung. För även när bandet var och nosade på metal denna afton, som i Lonely Train eller gjorde sin variant på power ballads under titeln Things My Father Said lät det southern rock. För att nu bara ta ett par exempel.

Men så har dessa ännu så länge ganska unga män Lynyrd Skynyrd och dess gelikar så djupt ingraverade i sin DNA att de svårligen vare sig kan eller vill droppa dem. Vilket i förlängningen blivit ett sätt för dem att äta kakan och ha den kvar. Utan att rötterna förråds, därtill. Att resultatet blivit mer variation och nyfikenhet är givet, och för egen del måste jag säga att Kentuckybandet gett genren en boost. Detta märks inte minst live, något som tacksamt noterades i tisdags. För det måste jag säga; det var svårt att tro att Black Stone Cherry är inne på sitt sjuttonde år i tisdags. Vitalt och energiskt är bara det så kallade förnamnet, och inspirationen och spelglädjen gick knappast att ta fel på. Det räckte med att betrakta den mänskliga versionen av Mupparnas Animal, den lika vilde som skicklige trummisen John Fred Young och likaledes duktige basisten Jon Lawthons ständiga studsande över scenen, modell guttaperkaboll för att inse detta.

Samtidigt framgick det tydligt att herrarna genom åren utvecklats till en väl samspelt enhet där medlemmarnas individuella skicklighet överlag lyfter helheten till om inte nya, så i alla fall håller lägsta nivån på en ständigt hög höjd.

Mycket riktigt blev detta sisådär hundra minuter långa gig också en överraskande angenäm upplevelse. Det lät tajt, det lät tufft och för det mesta lät det dessutom nyanserat med känsla och inte så lite finessrikt på ett diskret sätt i arrangemangen.

Särskilt den första halvan av konserten övertygade starkt, och då inte minst öppningen med i tur och ordning grooviga Blame It On the Boom Boom, riffiga metalfesten White Trash Millionaire, den inte så lite Deep Purpledoftande Burnin´ och Like I Roll, som mest påminde om klassisk countryrock med extra tyngd och adrenalin.

Det fanns naturligtvis fler höjdpunkter, men någonstans på slutet saggade tillställningen trots allt lite grand. Den något långrandiga jamorienterade bandpresentationen i samband med Cheaper to Drink Alone bidrog till exempel inte särskilt mycket till det positiva helhetsintrycket, och samma sak kan även sägas om det i och för sig föredömligt korta trumsolot. Men som det heter; även solen har sina fläckar. Fast på Pumpehuset denna sena kväll var de i sanningens namn fåtaliga.

Black Stone Cherry,
Pumpehuset, Köpenhamn
Tisdagen den 13 november 2018