Evelina Stenbeck. Foto: Privat

Försök att fånga vad skrivandet är

Tips:
Elisabeth Hjorth, lärare och forskare i litterär gestaltning, har nyss kommit med en ny bok. Fadern är en roman om en flicka i 1980-talets Sverige, och om rädsla och tystnad.

I september disputerade poeten och kritikern Hanna Nordenhök på avhandlingen Det svarta blocket i världen: läsningar, samtal, transkript. Hon blev därmed den fjärde i ordningen som examinerats i konstnärlig forskning från Akademi Valand i Göteborg. Först ut var Fredrik Nyberg med avhandlingen Hur låter dikten? Att bli ved II 2013, därefter kom Mara Lees När Andra skriver: skrivande som motstånd, ansvar och tid 2014 och året efter Helga Krooks Minnesrörelser 2015.
I sin forskning vill Nordenhök undersöka frågan: ”hur gestaltar sig poesi som en händelse av läsning, och denna läsning som relation?” Det är en porös fråga, som kan generera flera och mångtydiga svar. För vad är egentligen en händelse av läsning? I Nordenhöks fall handlar det om att försöka fånga en rörelse mellan läsande och skrivande. Och läsning, skriver hon, handlar om att sätta sig i förbindelse med någon eller något annat. Det kan vara texten, den levande poeten, eller erfarenheter och situationer som aktualiseras av läsningen.

Nordenhök närmar sig frågan med hjälp av tre poeter: Gloria Gervitz, Anja Utler och Ann Jäderlund. Varje poet ägnas en litterär essä, ett transkription av deras möte och en avslutande reflektion. De poetiska transkripten är på en gång en gestaltning av konstnärlig forskning och ett litterärt verk i egen rätt.
De innehåller inte bara de ord som utväxlades mellan poeterna utan väver in allt det som ett möte faktiskt innehåller: resan dit, rummet, känslorna, förförståelse, överraskningar, tankar och teorier om konst och litteratur. Kort sagt, Nordenhök försöker överföra det som de båda poeterna upplevt tillsammans i mötet.

Det finns många intressanta insikter att ta fasta på i avhandlingen: den grundliga litterära kritik som Nordenhök ägnar sig åt, de poetiska transkripten, eller hennes läsningar av diktarnas verk. Men jag fastnar ändå mest för hennes försök att fånga vad skrivandet egentligen är, hur det i märkliga sker att den som sätter sig för att skriva en text ofta upplever att texten innehåller tankar som uppstod under skrivandets gång.
Nordenhök kallar detta fenomen för ”det svarta blocket”, efter en text av Marguerite Duras. Blocket är: ”en koloss av innebörder i anländande – och en allians, ett förbund.” Blocket ”markerar en skrift i färd med att bli till”, den är det som kommer oss till mötes så snart vi sätter oss i förbindelse med det, genom skrivandet.

Nordenhök skriver på en prosa som rör sig mellan litteraturkritik, filosofi och poesi. Ofta tätt och ibland ogenomträngligt, men inte sällan glasklart. Som i följande vackra avsnitt om att ha litterärt sällskap: ”¬– detta kollektiv av nödvändiga andra, levande som döda, som författare ofta har surrande i sina huvuden, föreställda eller verkliga skrivkollegor och samtalspartners med vilka den skrivande inte sällan befinner sig i oupphörlig dialog, ett pågående samtal genom vilket hon inför sig själv skärper sitt eget skrivandes kontur.”

Tips:
Elisabeth Hjorth, lärare och forskare i litterär gestaltning, har nyss kommit med en ny bok. Fadern är en roman om en flicka i 1980-talets Sverige, och om rädsla och tystnad.

×