Omslag
Omslag
Omslag
Omslag

Vuxenvärlden i barnboksögon

Cikada bara jobbar. Kontorsarbetarna kommer och går, Cikada sover i en skrubb. Cikada knuffas, osynliggörs. Blir fri först när hen lämnar denna värld. Shaun Tans bilderböcker riktar sig aldrig specifikt till barn. De berör allmänmänskliga ämnen som utanförskap och arbetslivets absurditet på ett sätt som alla kan ta till sig. Ibland blir Tans böcker för svåra för mig, för ogreppbara.
Men Cikada (Lilla Piratförlaget) går rakt in. Säger något om mitt liv, om omvärlden där det görs skillnad på folk och folk, och om tragik som till slut blir skrattretande.

På samma sätt slår Anna Höglunds Mannen som byggde ett hus (Lilla Piratförlaget) an en ton som klingar av förgänglighet och vår oförmåga att leva i nuet. För hur många av oss planerar inte ständigt för framtiden, ser en annan – lyckligare – version av oss själva i ett annat plagg, en annan omgivning, en annan inredning? Att bearbeta vuxenvärlden på det här sättet, i böcker som kan läsas bokstavligt eller allegoriskt, ger också utrymme för illustrationer som rymmer flera berättelser och den som känner till de två nämnda upphovspersonerna sedan tidigare behöver inte se böckernas omslag för att förstå att de är konstverk i sig.

Mindre absurdism men lika mycket konst och poesi är det i Britta Teckentrups Samma himmel här som där (Opal). Översatta av Lena Sjöberg blir varje uppslag en liten visa om vår värld som ytterligare förstärks av sidornas utstansning (på Hur gick det sen-manér) som binder samman häret och däret. Det finns något vilsamt i den här boken, ett mantra om samhörighet och gemensamt ansvar som behövs just nu. En bok att göra till kvällsrutin, att ta med sig in i sömnen.

Jesper Lundqvists och Marcus-Gunnar Petterssons Rädslorna (Speja) är däremot inget att somna till. Snarare en bok att plocka fram till en gemensam diskussion om känslor och tankar. Om oro som bubblar och ilska som brinner. Och om hur vi skulle vara utan våra känslor. Om vi alls skulle fungera? Författare och illustratör flyttar ut känslorna i rummet, lite på samma sätt som Pixar i filmen Insidan ut. Budskapet är också liknande – glädje kan inte finnas utan vemod och ordning och reda på känslolivet får inte bli samma sak som att tränga undan allt som skaver.

Om barn och föräldrar fått skärskåda vuxenlivet i nämnda böcker blir Emma Adbåges Gropen (Rabén & Sjögren) snarare en skrattspegel för oss vuxna som skapar lekrum och handlar dyrt för att sedan hitta barnen lekandes på helt andra platser och med prylar vi själva dömt ut som vardagliga eller till och med farliga. Adbåge tar mig tillbaka till skolgårdens asfalt, lekytor som kändes uttjatade och stunder av spänning och entusiasm över en koja bakom kullarna, en hemlig dunge eller en snöhög som bara växte sig högre. Och så tillbaka till den vuxenvärld jag idag representerar, som styr upp, varnar, fyller igen och försöker skapa ordning. Gropen blir en välbehövlig påminnelse om vikten av orörda områden, om ostyrda lekar och kanske också om att själv ibland släppa kontrollen och hitta nya stigar.

×