Olof Spaak, regissör till filmen Trädgårdsgatan. Foto: Ralph Bretzer
Olof Spaak, regissör till filmen Trädgårdsgatan. Foto: Ralph Bretzer
Det sociala arvet hänger tungt över Elin och Eric (spelade av Nike Ringqvist och Emil Algpeus) som växer upp i skuggan av sin respektive förälders (spelade av Karin Franz Körlof och Simon J Berger) missbruk. ”Att bryta sig ur en sådan kedja är väldigt svårt”, säger regissören Olof Spaak (uppe till vänster).Foto: Ralph Bretzer och Kristoffer Jönsson (Filmbilder)
En scen ur Trädgårdsgatan. Pressbild

Ett ljus i mörkret på Trädgårdsgatan

Film Mot en bakgrund av missbruk och ett förödande vackert Österlen växer Elin och Eric upp. Men filmen Trädgårdsgatan är inte bara en misärskildring.
– Det finns mörka inslag men också mycket ljus och mycket kärlek, säger Olof Spaak som gör sin långfilmsdebut som regissör med filmen.

Trädgårdsgatan, döpt efter den gata i Ystad där delar av handlingen äger rum, utspelar sig i ett sammanhang få av oss vill tänka på som men som ändå många av oss kan relatera till.
Elins mamma Linda och Erics pappa Peter är missbrukare. Elin är i sjuårsåldern, Eric är några år äldre. Peter bär sin släkts sociala arv tungt på sina axlar och stundtals lever alla fyra i Peters stora amerikanska bil.
Filmen är delvis byggd på producenten Sofie Palages egna upplevelser från uppväxten.
– Jag och Gunnar (A.K. Järvstad, manusförfattare) blev inspirerade av hennes berättelse som hon bara droppade utan eftertanke, om sin barndom och saker hon har varit med om. När vi skulle göra en långfilm så var det naturligt att göra med den bakgrunden, berättar Olof Spaak.

Inför filmen gjorde man omfattande research och i samband med en kickstarterkampanj alldeles i början av projektet bjöd man in människor att höra av sig med sina egna berättelser.
– Det kom in en lavin med samtal och brev. På ett sätt var det superinspirerande att få ta del av folks historier men det var också skitjobbigt att höra och läsa. Det var så tunga berättelser.
– Nu är filmen inte bara mörker och hemskheter men jag tror att om man haft en tuff uppväxt, speciellt om man haft missbruk i familjen, så är det ganska tabubelagt, man har kanske inte fått prata om det, det har varit hemligt eller skamligt och nu fick man chansen att berätta, speciellt när man hunnit bli vuxen och fått lite distans till det.

Handlingen i filmen visas genom barnens ögon. Och Elin och Eric, spelade av Nike Ringqvist och Emil Algpeus, minns lite olika. Bilderna skär sig.
– Det var någonting som jag verkligen ville utforska med den här filmen: vad är ett minne? Minnen är så personliga och alla minns saker på olika sätt. Minnen är bedrägliga och det är en viktig del i historien att alla blir påverkade på olika sätt av det som händer. Det finns ingen objektiv verklighet, ingen absolut sanning i vad som hänt, bara olika tolkningar.
Linda och Peter, spelade av Karin Franz Körlof och Simon J Berger, gör det inte lätt för sina barn genom det liv de lever. Erik har dessutom den extra bördan av en väldigt, väldigt strikt andra familj. Ändå väjer filmen för att döma sina vuxna karaktärer.
– Det var någonting som Gunnar och jag pratade om redan från början att vi inte ville göra de här personerna onda; de kämpar med det de har. Alla gör så gott de kan efter sin förmåga. Linda och Peter kämpar på med sitt. Man har olika förutsättningar, hur man växer upp och hur man hamnar i livet.
– Den andra familjen är på något sätt motsatsen till det här kaoset som Peter står för där man får göra vad som helst och vad som helst kan hända. Eriks andra familj blir en symbol för en extrem ordning och reda som inte heller är bra. Man måste mötas någonstans i mitten.
Det skånska landskapet, med sina vajande vetefält, stränder och öppna horisont bildar filmens bakgrund och spelar nästan självt en roll i filmen.
– Visst finns det sådana här familjer över hela Sverige men vi ville att man skulle tydligt känna var filmen utspelar sig. Vi ville ha den här kontrasten att det som händer kan vara jobbigt men att det utspelar sig i ett vackert landskap. Det var viktigt för oss att filmen inte skulle vara väldigt mörk och väldigt deppig. Det skulle finnas ljus och mörker och det tycker jag landskapet bidrar med. Skåne är så vackert.
– Vi ville ha slutet lite öppet samtidigt som vi ville peka åt ett ljust håll. Det är ingen mörk film. Det finns mörka inslag men också mycket ljus och mycket kärlek. Den handlar om barnen men det är också en kärlekshistoria mellan Linda och Peter och den kärleken är något vackert, det måste också få komma fram.
Stor plats, både fysiskt och i filmen, tar Peters bil, en stor gammal amerikanare.
– Bilen spelar en stor roll. De bor i bilen ett tag och den står ju för något slags frihet. Den valde vi med omsorg. Den sticker ut, har en härlig färg, den är extremt stor och låter speciellt. Den har en identitet. Det är inte vilken bil som helst.

Men att ha en stor gammal raggarbil med i sin film är inte bara en dans på rosor. Vid ett tillfälle fick platschefen vid inspelningen, som var bilkunnig, slå på motorn med en gardinstång för att få igång den eftersom startmotorn gått sönder.
– Vi hade fruktansvärda problem med den där bilen. Den gick sönder gång på gång på gång. Det är till exempel en scen där de stannar och tankar. Där knuffade vi in bilen i bild. Och vi fick bogsera den till inspelningen. Det hände väldigt många gånger. Fönsterhissarna fungerade inte så varje gång vi skulle ta ned och upp rutan fick vi skruva isär dörren.

En av filmbranschens mest klassiska klichéer är WC Fields klassiska citat om att aldrig arbeta med barn och djur. Men Olof Spaak har bara gott att säga om sina unga stjärnor.
– Det är en sådan klassisk filmgrej och jag förstår varför. Det är ganska svårt, man filmar långa dagar och det krävs mycket koncentration, man ska lära sig en massa text. Men det här var undantagsfallet, både Emil och Nike, det var aldrig några problem. De var så bra.
– Det var superhärligt att jobba med dem. Det blev en lek och det smittade av sig på alla.

På söndag har Trädgårdsgatan galavisning i Ystad, innan det är dags för den “riktiga” premiären den 3 augusti. Ändå känner Olof Spaak ingen större nervositet. Filmen har redan en årslång festivalturné. Och på den allra första, den välrenomerade Giffonifestivalen i Italien vann den pris för bästa film.
– Det är en väldigt personlig film. Vi har alla tre, Sofie, Gunnar och jag, gått väldigt hårt in i den så det var väldigt skönt att få en sådan bra start.
– Man gör ju en film för att visa den och man vill att alla ska se den. På så sätt är det skönt att den kommer ut nu. Det är hög tid.

Läs mer:

Dagens fråga

Brukar du äta falafel?

Loading ... Loading ...

Nyhetsbrev

×