Opinion

Rätt till värdig död

Människor måste få välja en värdig död framför lidande.
Opinion
Opinion Tidigare i år valde den brittiskfödde forskaren David Goodall att vid 104 års ålder resa till Schweiz för att ta sitt liv via så kallad assisterad dödshjälp.

Tidigare i år valde den brittiskfödde forskaren David Goodall att vid 104 års ålder resa till Schweiz för att ta sitt liv via så kallad assisterad dödshjälp. Nyligen gjorde en före detta svensk elitidrottare, Marianne Eldebrink, samma sak, när den svårartade sjukdomen ALS gjorde att hon bara såg ett utdraget lidande framför sig till hon bokstavligen skulle kvävas till döds. Men i vårt land förnekar vi människor rätten till att få välja en sådan värdig död framför ett långvarigt lidande.

Frågan om assisterad dödshjälp är förstås etiskt komplicerad men reser också en rad praktiska frågor. Dödshjälp måste vara förbehållet sjukdomsförlopp som vi genom vetenskapen vet är särskilt plågsamma och där det inte finns någon bot eller riktigt god lösning mot plågorna. Det får heller aldrig bli något åliggande för sjukvårdspersonal att mot sin övertygelse medverka till assisterat självmord. Givetvis måste dödshjälp också föregås av en noggrann utredning och ingående samtal med den som önskar genomgå assisterat självmord om vilka möjligheter vården har att lindra lidande och själsliga påfrestningar i livets slutskede.

Redan prenumerant?
1 kr första månaden
Alla Premiumartiklar för 1 kr första månaden, därefter dras 99 kr per månad. Bindningstiden är aldrig mer än en månad. Säg upp när du vill.
Ingår i Skånskan Premium
  • Skånskan.se - Alla artiklar på
  • Skånskan Plus - Förmånliga erbjudanden varje månad
  • Nyhetsbrev - Senaste nytt direkt i din meljkorg

Opinion

Tillståndet i den europeiska unionen

Opinion
Opinion

Ursula von der Leyen har hållit sitt andra årliga linjetal, som fokuserade på pandemiåterhämtning. Talet går i likhet med den amerikanska förebilden till stor del ut på att berätta om unionens förträfflighet.

Det kunde ha varit betydligt värre. Så kan man sammanfatta EU:s pandemihantering och den ekonomiska återhämtningen, även om von der Leyen beskriver det i mer triumferande ordalag. Men den snabba ekonomiska återhämtningen är förvånande och betryggande, även om man ska notera att Europeiska Centralbankens ordförande Christine Lagarde varnar för backlash. Von de Leyen menar att återhämtningen beror på det enorma stimulanspaketet, det största i Europas historia, men förklaringen är mer komplex än bara pengaregn.

Hon pekade på problemet med komponentbrist som ett hinder för fortsatt återhämtning och menade att Europa behöver bli självförsörjande på komponenter som halvledare. Kommissionen vill dra igång ett initiativ för att säkra europeisk produktion. Det är principiellt en god idé att vara självförsörjande inför för ytterligare kriser, men det blir intressant att se hur man tänker sig upplägget: EU är ingen planekonomi.

Hon beskrev den europeiska vaccininsatsen som en triumf och det är i viss mån en skönmålning även om vi nu ligger före. Det var en långsam och frustrerande rörig inledning på EU:s vaccinationsinsats och det är långt ifrån säkert att samarbete var villkoret för att det skulle gå bra. Drygt 70 procents vaccinationsnivå är stabilt, men det har visat på klyftan mellan väst- och Östeuropa. Hade det inte varit för vaccinskepsis i Rumänien och Bulgarien med låga vaccintal som följd hade Europa haft riktigt bra täckning. Det är tur att inget av de ekonomiska dragloken drabbats bred vaccinskepsis.

En ny myndighet (om den kan kallas myndighet när den ska läggas under Kommissionen) för krisberedskap ska lanseras under förkortningen HERA. Kritik har riktats mot att man satsar för lite pengar på den, men mer information behövs innan det döms ut eller beröms. Ursula von der Leyen har hållit sitt andra årliga linjetal, som fokuserade på pandemiåterhämtning. Talet går i likhet med den amerikanska förebilden till stor del ut på att berätta om unionens förträfflighet.

Det kunde ha varit betydligt värre. Så kan man sammanfatta EU:s pandemihantering och den ekonomiska återhämtningen, även om von der Leyen beskriver det i mer triumferande ordalag. Men den snabba ekonomiska återhämtningen är förvånande och betryggande, även om man ska notera att Europeiska Centralbankens ordförande Christine Lagarde varnar för backlash. Von de Leyen menar att återhämtningen beror på det enorma stimulanspaketet, det största i Europas historia, men förklaringen är mer komplex än bara pengaregn.

Hon pekade på problemet med komponentbrist som ett hinder för fortsatt återhämtning och menade att Europa behöver bli självförsörjande på komponenter som halvledare. Kommissionen vill dra igång ett initiativ för att säkra europeisk produktion. Det är principiellt en god idé att vara självförsörjande inför för ytterligare kriser, men det blir intressant att se hur man tänker sig upplägget: EU är ingen planekonomi.

Hon beskrev den europeiska vaccininsatsen som en triumf och det är i viss mån en skönmålning även om vi nu ligger före. Det var en långsam och frustrerande rörig inledning på EU:s vaccinationsinsats och det är långt ifrån säkert att samarbete var villkoret för att det skulle gå bra. Drygt 70 procents vaccinationsnivå är stabilt, men det har visat på klyftan mellan väst- och Östeuropa. Hade det inte varit för vaccinskepsis i Rumänien och Bulgarien med låga vaccintal som följd hade Europa haft riktigt bra täckning. Det är tur att inget av de ekonomiska dragloken drabbats bred vaccinskepsis.

En ny myndighet (om den kan kallas myndighet när den ska läggas under Kommissionen) för krisberedskap lanseras samtidigt under förkortningen HERA. Kritik har riktats mot att man satsar för lite pengar på den, men mer information behövs innan det döms ut eller beröms.

Opinion

Behövs ett ”Skånelyft”

Varför går det så ekonomiskt dåligt för Skåne?
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

Egentligen har Skåne det bästa geografiska läget i Sverige. Här finns närheten till Europa och vår främsta handelspartner Tyskland. Här finns också flera kommersiellt gångbara hamnar för både exporten och importen samtidigt som Öresundsbron underlättat tåg och vägförbindelserna med hela kontinenten. Närheten till Nordens största flygplats Lufthavnen i Köpenhamn och Sturups flygplats gör att både gods och passagerare med lätthet når ut i världen. Dessutom finns tre stora universitet och flera högskolor. Arbetsmarknaden erbjuder också goda arbetspendlingsmöjligheter mellan regionens alla delar. Men allt detta har inte förmått att ge Skåne den lyftkraft som borde vara möjlig.

Statistiken visar i kalla siffror att endast 7 av Skånes kommuner når upp till eller över den genomsnittliga skattekraften i riket. Att små kommuner som Bjuv, Perstorp och Åstorp utgör sänken är begripligt, men att Malmö, som nyss passerat 350.000 invånare och Helsingborg, Sveriges åttonde största stad som på ytan uppfattas som en rik stad, är fattigare än medelkommunen i landet utgör ett varningstecken.

Skånes svaga position syns också i arbetslöshetsstatistiken. Endast Södermanland har högre arbetslöshet. Däremot är arbetslösheten lägre än i Skåne i typiska glesbygdslän som Norrbotten, Jämtland och Västernorrland för att ta några ur mängden.

Skåne borde kunna bättre. Frågan är hur?

Det som blivit en akilleshäl för Skåne är avindustrialiseringen. Medan det på många håll i Sverige sker expansion och nyetableringar - Norrbotten med batterifabriken Northvolt men även Boliden, LKAB med flera sticker ut i mängden - så går fortfarande utvecklingen i Skåne åt motsatt håll. Industrin betalar dessutom relativt höga löner vilket ger hög skattekraft och utrymme för välfärdssatsningar, medan skånska kommuner hamnat i ett farligt beroende av skatteutjämningssystemet.

Den höga invandringen borde ha gynnat tillväxten, men istället har integrationen varit svag och invandrade deltagandet i arbetslivet lågt. Till problembilden i närtid hör också såväl de höga elpriserna som den otillräckliga överföringskapaciteten av elöverskottet från norra Sverige.

Skånes nedtur måste hejdas. Region Skåne och regionens kommuner borde tillsätta en kriskommission som får ta fram förslag för ett "Skånelyft".

Opinion

Vår arbete har lett till hårdgranskning

Opinion
Opinion

Genmäle till opinionsartikeln ”Folkbildningen för viktigt för att vara politiskt slagträ” i SKD/NSK 20210914:

När Norra Skåne kritiserar att kommunpolitiker i Hässleholm bör ompröva bidrag till folkbildning efter M/SD motstånd passar man på att ge sig på mig. Man påstår att jag må vara “en auktoritet inom terrorforskning, men när han talar om folkbildningen som ett “gigantiskt fuskbygge” visar han att han inte kan något om denna verksamhet.”

Det är faktiskt exakt det omvända. Vi har länge granskat kommunala, regionala, statliga bidrag som hamnat i händer på extremister och antidemokrater. Vårt idoga arbete har lett till att Riksrevisionen nu hårdgranskar studieförbunden. Självgranskning inom studieförbund hör inte hemma när det gäller skattemedel. Sist fick studieförbunden betala tillbaka 39 miljoner till Folkbildningsrådet i “felaktiga” utbetalningar.

Vi har inte specifikt granskat studieförbundens verksamhet i Hässleholm. Vi har inga synpunkter på den. Men nationellt har vi lyssnat på centralt placerade insiders och räknat samman SCB statistik om hur många som gått i studiecirkel och på kulturarrangemang under 2019: över 23 miljoner. Är det någon som tror på det?

Magnus Ranstorp.

Opinion

De flesta stränder i Sverige ligger öde

Opinion
Opinion

Strandskyddet har blivit en het politisk fråga. Som ett led i Januariöverenskommelsen skall det bli lättare att få bygga vid vatten med inriktning mot landsbygdsområden. Skälen är flera. Ett - och det i mitt tycke viktigaste - är att vi bör bygga fler bostäder som höjer människors livskvalitet och på den punkten vet vi att de flesta människor uppskattar närhet till vatten. Därför bygger många städer attraktiva bostäder längs hav och sjöar t.ex Västra hamnen i Malmö och BO 99 i Helsingborg för att ta två närliggande exempel. Så frågan är varför det skall vara så restriktivt att få bygga strandnära på landsbygden, där det till och med finns exempel på kommuner där det finns lika många sjöar som invånare. Ett annat viktigt skäl för strandnära byggande är att det kan locka människor att bo i kommuner med vikande befolkning t.ex de som kan distansarbeta eller accepterar att långpendla.

Från olika grupper t.ex Naturskyddsföreningen är man kritisk mot mer strandnära byggande. Även Miljöpartiet stretar emot och frågan måste medlas mellan MP och Centern av Socialdemokraterna.

Men finns verkligen en konflikt kring rörligt friluftsliv och strandskydd? Min egen bild är att konflikten mest är av symbolisk karaktär. Jag som många andra har tillbringat semestern i Sverige och rest omkring rätt mycket i tre sjörika landskap, Småland, Södermanland och Värmland. Med stort intresse har jag försökt se hur mycket folk som verkligen söker sig ner till stränder för att vandra och fiska. Det jag sett har varit stränder som varit i stort sett öde. Där har inte funnits några människomassor med stövlar och ryggsäckar som vandrat för att njuta av naturupplevelsen vid stränder, med undantag av badplatser där det varit gott om bilar. Så strandskyddet borde vara en icke-fråga eftersom ingen förespråkar byggande i de redan hårdexploaterade områdena.

Lars J Eriksson

Opinion

Valupptakt och farväl

Stefan Löfven med avskedspresenter.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Opinion
Opinion

Stefan Löfvens sista partiledardebatt blev rätt stillsam grund av avtackningen av statsministern. Att skilja på person och politik är en fin tradition: att kunna se sin meningsmotståndare som en person med goda intentioner även om man står långt ifrån varandra politiskt bidrar till en hållbar demokrati. Roligaste presenten stod Ulf Kristersson för med Londonresa och ABBA-biljetter och för den konstigaste Jimmie Åkesson, i form av mycket stark korv.

Lag och ordning med fokus på gängkriminaliteten kommer att bli det största valfrågan, vilket också syntes i debatten. Partierna kallar det trygghet, men det är en specifik sorts trygghet man är ute efter, där man vill ha bort unga män med vapen och förakt för människoliv från gatorna.

Fokus kommer att ligga på straff. De som vill föreslår en helhetslösning med socialt arbete och fokus på att få barn att stanna kvar i skolan och inte bara vill låsa in folk kommer att ha motvind. Tuffast vinner valrörelsen.

Glädjande nog var även klimatfrågan i fokus. Det har den inte varit på länge, vilket är bisarrt med tanke på att världen brinner och svämmar över runt omkring oss.

Märta Stenevi tog upp Moderaternas satsning på klimatpolitiken. I ett eko av den framgångsrika sloganen om att de var det riktiga arbetarpartiet, som vann val åt Fredrik Reinfeldt, vill de nu bli det ”riktiga miljöpartiet”. Debatten om det kan inte börja förrän Moderaterna har räknat på sina i nuläget rätt så luddiga förslag. Men Moderaternas kärleksaffär med bilen är svår att kombinera med en grön omställning. Sänkt bensinskatt och parkeringsnorm är inte gröna förslag. Ny kärnkraft är för dyr att bygga, så övertron på kärnkraften är inte kostnadseffektiv. Samtidigt är det toppen om ett högerparti satsar på klimatet på ett seriöst sätt. Om man vill värna ekonomisk tillväxt och företagande krävs en grön omställning och högerpartier som inser det kommer att se mindre dumma ut om tio år än de som inte gör det. Även om Moderaternas egna förslag inte fungerar kan deras utspel hålla frågan uppe på agendan, vilket är välkommet.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Miljonlotteriet

Miljonlotteriet testar på en ny strategi för sin annonsering!

Miljonlotteriet Miljonlotteriet är ett av Sveriges största lotterier och har funnits med sedan 1964.

För dig som inte vet något om lotteriet sedan tidigare, så är Miljonlotteriet grundat av iogt.se som sedan start haft som mål att låna lotteriet finansiera deras arbete mot droger i samhället. I och med regleringen av spelmarknaden förra året så har också de svenska lotterierna och spelbolagen kunnat ändra sin marknadsföring och i samband med dessa ändringar så är det bestämt att Miljonlotteriet blir digitalt, för att dra in ännu mer pengar till välgörenhetsarbetet som IOGT fokuserar på. Om du är intresserad av att kika in Miljonlotteriet så kan du göra detta här eller läsa mer om dem i denna artikel om Miljonlotteriet.

Eftersom att den svenska spelmarknaden har blivit annorlunda, så är detta en stor fördel för det svenska Miljonlotteriet eftersom att de kan använda förändringarna till något positivt. Den nya strategin för lotteriet är helt enkelt att visa mer var pengarna från Miljonlotteriets överskott går, så att fler människor får vara delaktiga i välgörenhetsarbetet som IOGT arbetar med. Sedan starten har lotteriet bidragit med över 2 miljarder kronor totalt till välgörenhetsarbete och detta är något som lotteriets överskott ska fortsätta att gå till, precis som det gjort sedan start.

Miljonlotteriet blickar framåt!

Miljonlotteriet har bestämt sig för att satsa bredare på just den digitala annonseringen där lotteriet riktar in sig på ansvarsfullt spelande och behöver numera uppfylla de hårda kraven som ställs på svenska spelbolag. Eftersom att lotteriets grundidé är att minska missbruk i samhället, så är detta något som de också är väldigt noga att fortsätta med och det är också här som den största kraften kommer att läggas även framöver. Genom de digitala kanalerna så har Miljonlotteriet redan nu lyckas komma en bra bit på vägen och det är också på denna bana som vi kan se dem fortsätta på framöver.

Den digitaliserade annonseringen kommer med andra ord att hjälpa lotteriet att nå ut till svenska folket så att de får se med egna ögon vad överskotten från försäljningen av spel hos dem bidrar till. Några av de saker som lotteriet hjälper till med är bland annat att rikta in sig på att tillföra gemenskap för barn och ungdomar som växer upp i stökiga familjer som kantas av missbruk genom årliga läger och evenemang. Via deras lotteri så kan du som spelar vara med och tävla om fantastiska vinster men också samtidigt vara en del av det stora välgörenhetsarbete som överskottet bidrar till. Sedan start så har de hjälpt både hemlösa att få tak över huvudet samt bidragit till många behandlingshem runt om i landet.

Opinion

Kultur är också välfärd

Kulturminister Amanda Lind (MP)
Foto: Claudio Bresciani/TT
Opinion
Opinion

Kulturen får ett tillskott på 1.3 miljarder i nästa budget, varav 745 miljoner kommer att gå till ett stimulansstöd som ska fördelas av kulturrådet. För Skånes del handlar det bland annat om pengar till Film i Skåne. Det är en historisk satsning enligt retoriken från kulturminister Amanda Lind.

När man har en enorm sektor som kulturen är inte ens 1.3 miljarder särskilt mycket. 50 miljoner till det fria kulturlivet låter som en stor summa, men när man fördelar det på många aktörer blir det inte mycket per aktör. Detta är mer en ”lagning” än en satsning. Kulturen blöder pengar på ett sätt som gör det omöjligt att satsa förrän hålen är tätade.

Oavsett är det välkommet att regeringen ser kulturlivets kamp för att folk inte ska komma ur isolering till ett öde kulturlandskap. Kulturen uppvärderas tillfälligt genom de extra resurserna till något viktigt och värdefullt: en syn man alltid borde ha på saken. Kulturlivet förtjänar tillskottet inte minst för den bistra kamp för överlevnad man fört under de senaste arton månaderna. Det lär visa sig vid utvärderingar att många verksamheter överlevt endast på eldsjälars entusiasm och vilja att jobba gratis och mycket. Så har kulturlivet tyvärr alltid fungerat.

Pandemin borde få oss att omvärdera kulturens status för nationens självkänsla. Sverige frambringar artister och kulturyttringar i världsklass, som vi ofta exporterar, eftersom man uppskattar svenska sångare, filmmakare och konstnärer mer utomlands och inte sällan betalar dem bättre för sina insatser. Det är svårt att värdera kultur i pengar och Sverige är dåligt på sådant som inte kan mätas i kronor och ören. Kulturen är ett slags välfärd och ett välfärdssamhälle bör ha ett rikt och inkluderande kulturliv, även om allt inte kan bekostas med skattepengar. Det handlar också om mindre regelkrångel och allmän organisatorisk välvilja. Om det är något som borde visa på värdet av ett levande kulturliv är det pandemiåren, då kulturen varit en tröst för så många.

Opinion

Från fornminne till ruin

Opinion
Opinion

Bronsålderslämningen Bredarör eller Kiviksgraven håller på att rasa ihop. Graven är unik i Norden -- ändå finns inga pengar för att rädda den. Det finns en gemensam pott för fornlämningar som ägs av staten och publika byggnader som de kungliga slotten går före. Slotten står mitt i huvudstaden och är populära turistmål, men äldre lämningar kan vara känsligare och kan förloras om man inte kan utföra underhållsarbete. När väl Kiviksgraven rasat kan man inte ångra sig.

Arkeologiprofessorn Joakim Goldhahn vid Linnéunoversitetet säger till Sydsvenskan att frågan om ansvar för underhållet av fornminnen faller mellan stolarna. Det känns tyvärr typiskt svenskt att dysfunktionell byråkrati riskerar att orsaka permanenta skador. Man söker desutom pengar på projektbasis, istället för att budgetera för kontinuerligt underhåll. Vilken arkeolognovisch som helst vet att det inte är så man tar hand och om bevarar lämningar.

Goldhahn konstaterar att man är ointresserad av bevarandet av fornlämningar från politiskt håll, med möjligt undantag för Sverigdemokraterna. Det borde engagera alla partier: att bevara historien är att känna sig själv.

Oavsett ska underhållet av skånska fornlämningar inte behöva konkurrera med kungliga byggnader i Stockholm: då hinner skånska fornminnen rasa innan Drottningholm är uppfräschat.

Opinion

Mannen med granaterna

Opinion
Opinion

Det var mitt på ljusan dag, i en härjad stad i mellersta Bosnien, som en man i grå rock kom fram till mig. Jag var elva år gammal och ganska orädd, trots att den annalkande figuren var synbart labil. Utan att hälsa öppnade han rocken och visade en samling dödliga vapen som var till salu. Han lät mig hålla i handgranaten och gjorde sin pitch. För bara fem tyska D-mark var den min. Jag hade inga pengar alls och affären föll.

Under de desperata krigsåren 1991 – 1995 öppnades militärförråden och vapen delades ut till den som stod närmast, om det nu var en bonde eller en urban kulturarbetare. Någon bokföring hanns inte med.

I krigets slutskede 1995 fanns stora mängder vapen i omlopp, som ibland såldes av traumatiserade krigsveteraner på öppen gata. Handgranaterna var överallt. Ungdomarna kastade dem i floden bara för att se plasket, som tidsfördriv. I dag cirkulerar 750 000 illegala vapen och 16 000 ton ammunition i Bosnien-Hercegovina. Samma vapen smugglas norrut genom Europa och säljs till svenska sextonåringar, för tjugotusen kronor eller mer.

I den nyligen utkomna boken ”Vapensmederna – männen som beväpnar Sveriges kriminella”, spelar vapen från Balkan en undanskymd roll, förvånande nog. Handgranaterna forsar fortfarande in och används regelbundet av både förortsgäng och mc-gäng, men de tunga automatvapnen har blivit något svårare att smuggla in och farligare att äga. Vapenlagarna i Sverige har skärpts och tullens metoder förfinats. Samtidigt har länderna på Balkan bättre kontroll över sina vapenlager idag. Många av de gamla paramilitära styrkornas vapen har tagits om hand.

Vapen från Bosnien och Serbien är alltså inte lika dominerande längre, jämfört med införseln av reaktiverade gas- och startvapen från exempelvis Slovakien. Balkanmaffian får lämna plats åt Skånenätverket. Att kalla tre män från Skåne för nätverk är kanske att ta i, men effekten av deras verksamhet är ingenting att fnysa åt. Vapnen som de smugglat in från Slovakien har dykt upp i över 40 svenska brottsfall, inklusive ett antal mordförsök.

Gängens vapenförråd har alltså ändrat karaktär på senare år, ett faktum som svenska politiker inte vill kännas vid. Det menar författarna till boken ”Vapensmederna” och presenterar det som ett slags scoop. De låter som att inrikesministern Mikael Damberg har ett intresse i att ignorera gaspistolerna från Slovakien och behålla fokus på Balkan. Varför det skulle vara så är oklart. Jag är mer jävig än Damberg och läser boken med en dum känsla av lättnad. Mitt gamla hemland kan inte längre kopplas till allt elände i de svenska förorterna.

Låt oss tala mer om Slovakien och de inhemska vapensmederna, tänker jag. Faktum är att vapnen inte alls behöver importeras, utan kan sättas ihop som lego av inhemska entusiaster. De beställer vapendelar på nätet och säljer de färdiga produkterna på darknet – en mörk del av internet där folk pratar bitcoin eller planerar brott.

Oavsett var huvudkällan till vapenflödet ligger måste frågan prioriteras högre. Dödskjutningarna i Sverige börjar inte när avtryckaren dras. För att stoppa dem måste vi gå längre tillbaka i brottskedjan, om det nu är till Bosnien, Slovakien, eller till din granne som verkar lite för vapenintresserad.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL