Osympatiska röster

Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning visar på ett antal intressanta rörelser i väljarkåren inför det kommande valet. Vi är nu så pass nära riksdagsvalet att man kan ge mätningar viss betydelse, även om de senaste årens val i Europa och USA har visat på att siffror kan vara bedrägliga. 30 procents chans att vinna är ganska mycket, även om det låter som ett underläge, vilket Donald Trump visade.

Med tanke på att tre partier står och väger vid riksdagsgränsen så kan felmarginalen på runt en halv procent betyda skillnaden mellan att åka ur och att sitta kvar.
Och visst är det intressant att titta på vilka de nya sympatisörerna är som Sverigedemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet fått sedan förra valet? Och vem har de lämnat?

Sverigedemokraterna har ökat huvudsakligen med hjälp av väljare som lämnat Moderaterna och Socialdemokraterna. Det senare har uppmärksammats tidigare i samband med att SD nu har nästan 30 procents väljarstöd bland män inom LO. Inom arbetarrörelsen har socialdemokratin tappat stort. Några procent till, så är arbetarrörelsen mer höger än vänster. Även Moderaterna har förlorat dryga två procent till SD. SD:s statistiskt säkerställda ökning kan förklaras nästan uteslutande med tapp från M och S, även om man fått någon decimal även från övriga partier.
Rörelsen fungerar dock inte åt andra hållet: om den här mätningen är något att gå efter så har Moderaternas och Socialdemokraternas anammande av SD-politik gett klent resultat. Det flödar inte tillbaka en massa väljare från SD på grund av den nya, restriktiva flyktingpolitiken.

Sen kan man tänka en runda på rubriken: partisympatiundersökningen. Sympati är ett intressant ord i politiska sammanhang. Att man känner sympati för något innebär inte att man nödvändigtvis röstar på det i allmänna val.
Ibland kan partier drabbas av ”Göran Hägglund-effekten”. Många tyckte att Hägglund verkade mysig och sympatisk, men hade ändå ingen avsikt att rösta på Kristdemokraterna. Centerpartiet lider lite av samma sjuka: Annie Lööf vinner popularitetstävlingar, men motsvarande procent av befolkningen röstar inte på Centerpartiet, även om det går bättre för dem än för KD under Hägglund. Att ha en populär partiledare är både en välsignelse och en förbannelse: trivsamheten kan göra att det politiska budskapet inte går fram och fokus hamnar på personen och inte på partiet.

Det mest spännande är ändå skillnaden mellan dem som känner sympati för Sverigedemokraterna och de som säger att de ska rösta på dem. Väljarnas mysfaktor är låg. 18,5 procent uppger att de ska rösta på SD, men bara 14,7 procent säger sig sympatisera med partiet. Det stämmer med teorin om att många röstar på populistpartier för att räcka ett långfinger åt etablissemanget och inte för att de gillar sagda populistparti. Men det fungerar alltså inte för ett ”vanligt” parti att ha samma politik som populisterna.

Väljarna vill rösta på partier som varit konsekventa, som Sverigedemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet.

Dagens fråga

Vill du ha ett extra val till riksdagen nästa år?

Visa resultat

Loading ... Loading ...

Nyhetsbrev

×