Opinion

USA:s Iranfientlighet är destruktiv

Opinion
Opinion Det är långt ifrån säkert att det som många trodde skulle bli president Donalds Trumps svagaste område där hans politiska orutin skulle ligga honom i fatet
– utrikespolitiken
– kommer att vara ett område där han misslyckas.

Det är långt ifrån säkert att det som många trodde skulle bli president Donalds Trumps svagaste område där hans politiska orutin skulle ligga honom i fatet – utrikespolitiken – kommer att vara ett område där han misslyckas.

Flera av de mål han haft kan vara på väg att lyckas. Hans tuffa attityd mot andra Natoländer tvingar dem att räkna upp sina försvarsbudgetar.

Redan prenumerant?
1 kr första månaden
Alla Premiumartiklar för 1 kr första månaden, därefter dras 99 kr per månad. Bindningstiden är aldrig mer än en månad. Säg upp när du vill.
Ingår i Skånskan Premium
  • Skånskan.se - Alla artiklar på
  • Skånskan Plus - Förmånliga erbjudanden varje månad
  • Nyhetsbrev - Senaste nytt direkt i din meljkorg

Opinion

Danmarks dubbla budskap

Opinion
Opinion

Danmark kommer att fortsätta med gränskontroller mot Sverige till maj 2022. Detta trots att man försöker rekrytera personal från Sverige till ett Köpenhamn som skriker efter arbetskraft. Regeringen tänker tydligen inte göra något för att underlätta pendling mellan länderna den här gången heller.

Att hålla gränsen mot Sverige stängd är ett enkelt sätt för den danska regeringen att plocka billiga poänger genom att koppla gängkriminalitet och islamism till Sverige. Det som inte är invandrarnas fel är Sveriges fel. Tidigare klagade man på svenskarnas fylleri, samtidigt som man mycket gärna sålde öl till dem. Nu försöker man värva skånsk arbetskraft, samtidigt som man försvårar rörligheten mellan länderna genom att komplicera pendlingen med gränskontroller. Krögare och nöjeslokaler i Köpenhamn kommer knappast att tacka regeringen för att man gör det mindre attraktivt både att arbeta i och att besöka huvudstaden.

Att ta bort gränskontrollerna post corona hade varit ett gyllene tillfälle att tillsammans kickstarta Örestads ekonomi. Resor över sundet för nöje och shopping har gynnat båda länderna i decennier.

Den svenska regeringens Stockholmsfokus har lett till en brist på förståelse för Skåne och Örestadsregionen som den med rätta har fått kritik för. Men den kan i alla fall skylla sin bristande fingertoppskänsla på geografiskt avstånd som skapar okunnighet kring rörlighet och ekonomi i Örestad. Vad den danska, Köpenhamnsbaserade regeringen har för ursäkt för att sinka den ekonomiska återhämtningen är oklart. Danmark menar att det handlar om att stoppa islamister. Sverige ska kanske svara med att stänga gränsen så inga danska islamofober kommer hit och försöker bränna koraner i allmän förstörelselusta.

Post corona fanns ett hopp om att Örestadsregionen kunde lära sig av de misstag som gjorts när man motarbetar varandra i kampen mot corona, men någon ny guldålder för samarbetet blir det uppenbarligen inte.

Opinion

Vindkraft är någon annans problem

MALMÖ 2011-01-29Vindskraftparken Lillgrund i Öresund söder om Malmö.Foto: Stig-Åke Jönsson / SCANPIX / Kod 70040
Foto: TT
Opinion
Opinion

Vindkraften är en central del i omställningen till ren energi och nödvändig om man ska klara målet med 100 procent förnybar elproduktion till 2040. Användningen av det kommunala vetot mot vindkraft gör att det i nuläget är oklart hur man åstadkomma det. Skånska kuststäder tycker det är viktigare att turister ska tycka kustlinjen är vacker. De planerade vindkraftverken mellan Smygehamn och Abbekås hotas av att alla tycker att vindkraftverk gott kan byggas någon annanstans.

Att vindkraftverk upplevs som besvärliga på land, där boende i närheten menar att det väsnas och skrämmer djur är något så när begripligt. Men det luktar Öresundsbro-demonstration om protesterna mot vindkraftverk ute i vattnet.

Smygehamn är ljuvligt vackert. Att vindkraftverk är så fula att de skulle förstöra kustlinjen stående långt ute i vattnet är fånigt. För den som tittade ut över vattnet varje dag skulle det finnas en tillvänjningsperiod innan man sannolikt skulle sluta lägga märke till dem.

En gemensam nämnare för personer som protesterade ivrigt mot Öresundsbron innan den byggdes och var övertygade om att det skulle bli katastrof med en fast förbindelse är att de känner sig lite löjliga i efterhand. Bron har blivit lika självklar som Stens huvud eller något annat naturligt skånskt landmärke. Även bron sades förstöra kustlinjen och det vackra Öresund. Nu säger turister istället att de vill se Öresundsbron när de kommer.

Alla tycker att energiförsörjningen och den gröna omställningen är någon annans problem. Någon annan badort kan ha fula vindkraftverk, menar man, som om regeringen vill bygga vindkraftverk för att sabotera för svenska semesterorter och inte för att vi behöver all ren energi vi kan få. Städer som inte vara med och producera energi, trots eventuell ekonomisk ersättning, för att värna sin fina kustlinje bortser från att klimatförändringarna bland annat orsakar stranderosion. Om stranden faller i havet kommer det definitivt att sluta komma turister som vill titta på utsikten.

Opinion

Köpenhamn eller Skellefteå

Jobb i Köpenhamn är rimligt att pendla till.
Foto: ANDERS WIKLUND / TT
Opinion
Opinion

1.3 miljoner svenskar i vuxen ålder kan inte försörja sig genom eget arbete. Det visar färska siffror från Svenskt näringsliv. Professor Johan Eklund från Entreprenörsskapsforum menar att den korrekta siffran kan vara för lågt räknad eftersom vuxna studerande, omkring 500.000 personer, också saknar egen försörjning eftersom de lånar till sina studier.

Klart är att antalet är förödande högt och speglar hur allt fler misslyckas med att ta sig in på arbetsmarknaden, inte minst utlandsfödda. Ändå saknas inte jobb. Tvärtom rapporterar företag runt om i landet att det är svårt att få tag i personal.

Det finns flera förklaringar till det. De arbetslösa har till stor del svag utbildning eller utbildningar som inte passar arbetsmarknadens behov. Dessutom finns en stark ovilja till geografisk rörlighet. De stora industrisatsningarna i norra Sverige riskerar att stupa på grund av arbetskraftsbrist. Människor vill inte flytta.

På 1960-och 1970-talet var pressen stark på människor att vara geografiskt rörliga för att kunna försörja sig genom arbete. Idag är den pressen svagare.

I Skåne, i synnerhet Malmö, är arbetslösheten hög. På andra sidan Öresund, i Köpenhamn, råder det stor arbetskraftsbrist. Att vägra pendla till ett arbete i Danmark borde inte vara ett giltigt skäl till att stämpla som arbetslös eller att uppbära försörjningsstöd eller deltaga i tillfälliga arbetsmarknadsåtgärder.

Ytterst är det välfärdsstaten som står på spel. De offentliga bidragssystemen till de som inte försörjer sig genom eget arbete tränger undan andra angelägna utgiftsområden som skola och äldreomsorg. När så många saknar egen försörjning och bidrar till pensionssystemet blir också de framtida pensionerna usla, både för denna stora grupp men även för andra som är beroende av den allmänna pensionens storlek.

Det är dags återlansera det som arbetarrörelsen stod för i sin barndom, ”gör din plikt, kräv din rätt.”

Lars J Eriksson

Opinion

Jämställt bakom ratten löser chaufförsbristen

Opinion
Opinion

Våren 1976 avslutade jag mina högskolestudier och tog en socionomexamen med inriktning på ekonomiska ämnen. Det var en givande och allmänbildande utbildning, men jag hade blivit alltmer övertygad om att en framtid som kommunalkamrer eller liknande inte lockade mig.

Arbetslös ville jag inte bli och risken var rätt stor för det, eftersom vi i mitten på 1970-talet för första gången började få akademikerarbetslöshet i vårt land.

Eftersom jag under studieåren extraknäckte som bensinstationsbiträde hade jag mött många lastbils- och taxichaufförer. De verkade ha rätt trevliga arbeten. Därför tänkte jag skaffa körkort för att kunna bli chaufför, kanske inte för alltid men för några år framöver. Jag skaffade behövliga intyg men innan chaufförsutbildningen hann påbörjas gjorde ödet att jag istället hamnade i tidningsbranschen.

Fortfarande tycker jag att chaufförsyrken borde vara en lockande yrkesbana för de som inte går vidare till högskolestudier. Men så tycks inte vara fallet. I Europa saknas hela 400.000 lastbilschaufförer och även i Sverige är det brist på unga människor som vill bli chaufförer. Kanske får hoppet sättas till unga tjejer. Kvinnor som kör lastbil har blivit ett allt vanligare inslag på vägarna. Att tjejer idag utgör en stor andel av ägarna av Epa-traktorer borde också leda till att chaufförsyrket blir mer jämställt. Dessutom är kvinnor bättre på det finmotoriska i bilkörning t.ex att backa med släp i trånga utrymmen.

Lars J Eriksson

Opinion

Smart vegansatsning i Eslöv

Opinion
Opinion

Eslövs största privata arbetsgivare, koncernen Orkla, satsar ytterligare 70 miljoner på sin verksamhet i kommunen. Eslövsborna, får fler arbetstillfällen.

Det är den ökade efterfrågan på veganmat som föranleder satsningen. Man kan gissa att den delen av tillverkningen har möjlighet att öka ytterligare.

Det är inte längre bara veganer som kan tänka sig att äta veganmat. Att vara vegan har länge varit en livsstil snarare än ett kostval och många veganer är förtjusta att nämna att de inte äter animaliska produkter och kan inte sällan vilja rekrytera ”följare” på ett lite religiöst sätt.

Men veganmat håller på att avdramatiseras som ett kostval och även köttätare kan i många fall tänka sig enstaka veganmåltider, inte minst av hållbarhetsskäl.

Förekomsten av havre- ärt och potatisbaserad ”mjölk” är ett tydligt exempel på de förändrade kostvanorna. För tio år sedan var växtbaserad mjölk ett undantag, nu får man medlidsamma blickar av baristan på lattekaféet om man frågar om de har Oatly eller någon annan form av mjölksubstitut. Givetvis har de det.

Ett villkor för att veganmat ska ses som ett fullgott substitut för en kötträtt för ickeveganer är såklart att det är lika gott. Om konkurrensen om veganmatkunderna ökar lär kvaliteten också göra det.

Eslöv har nog möjlighet att få ytterligare arbetstillfällen om Orkla kan bli ledande inom veganmatssegmentet.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Lånapengar

Fyra dyra misstag många gör när de lånar pengar

Lånapengar Att låna pengar kan ofta upplevas som svårt och krångligt. Att hitta det rätta lånet med den lägsta räntan och de mest förmånliga villkoren går inte fort. Det kan kännas som att kliva in i en snårig djungel där erbjudanden finns från banker och långivare både till höger och vänster. Hur ska man veta vilka som faktiskt är bra?

Det är lätt att begå misstag, speciellt om det är första gången som man tar ett lån. Det finns vissa misstag som är vanligare än andra – och det kan stå en dyrt. När du ska låna pengar – jämför alla typer av lån, på så sätt hittar du det bästa alternativet för just dig.

Du missar uppläggningsavgiften

Ett mycket vanligt misstag är att man inte undersöker vilka extra kostnader som tillkommer till lånet. Man kikar på den slutgiltiga kostnaden som informerar om vad man ska återbetala men man missar vad den faktiskt består av.

Förutom ränta så tillkommer det ofta extra avgifter för bland annat avier och uppläggning. En uppläggningsavgift är en engångsavgift som ofta kan vara mycket hög. Det är inte ovanligt att den ligger på 795 – 895 kr. Tänk därför på att alltid undersöka vilka extra avgifter som måste betalas och välj hellre ett lån med en avgift på mellan 0 – 395 kr för att sänka den totala kostnaden.

Du jämför inte räntorna

Att inte jämföra räntor tillräckligt kan vara ett av de största misstagen som görs. Det är också ett av de vanligaste. Att jämföra olika låns räntor är mycket viktigt, det är det här som du ska lägga mest tid på när du letar efter ett lån.

Det är räntan som bestämmer hur dyrt ditt lån blir. Ofta har snabblån en mycket hög ränta medan ett längre privatlån har låga räntor om du har rätt förutsättningar. Räntan du betalar på ett bolån över tid är vanligtvis en väldigt stor summa. Tänk därför noggrant över vilken typ av lån du behöver.

Jämför inte bara den nominella årsräntan utan även den den effektiva räntan. Se om räntorna är fasta eller rörliga och hur de ändras beroende på vilket belopp och vilken löptid du vill ha.

Du struntar i att ha en medsökande

Att ansöka om ett lån tillsammans med en medsökande är väldigt förmånligt. Med en medsökande som har en god ekonomi kan du få en betydligt bättre ränta. Det innebär helt enkelt att lånet blir mycket billigare.

Om man har dålig hälsa på sin ekonomi, dvs. en låg kreditvärdighet, så är det även enklare att få ett lån godkänt om man ansöker med en medsökande. Det gäller speciellt om man vill ansöka om ett stort privatlån för en större utgift eller investering.

Du amorterar inte tillräckligt

Något som många missar är att inte amortera tillräckligt mycket på sitt lån. Många långivare kan locka med långa löptider vilket ger en lägre månadskostnad. Men det här är inte ett alternativ att föredra, då det i slutänden kommer att ge ett dyrare lån.

Ju längre löptid du har desto mer ränta kommer du att totalt betala för ditt lån. Det allra bästa för låntagare är därför att välja en så kort löptid som möjligt samtidigt som man håller sig inom gränsen för vad ens månadsbudget klarar av att återbetala. Budgetera därför alltid för att amortera på ditt lån varje månad.

Om du får in en extra pengar en månad så kan det vara värt att göra en extra amortering på ditt lån. I längden sparar det dig ofta ganska mycket pengar. Om du känner att du kan betala mer än vad du gör – kontakta din långivare för att öka din månadsbetalning.

Det finns många tips att ta vara på när det kommer till att låna pengar som privatperson, här samlade vi några utav de viktigaste. Om du följer de ovanstående tipsen och jämför alla lånealternativ väl innan du lånar så kommer du att få en mycket bättre upplevelse av att låna pengar.

Det är lätt att begå misstag, speciellt om det är första gången som man tar ett lån. Det finns vissa misstag som är vanligare än andra – och det kan stå en dyrt. När du ska låna pengar – jämför alla typer av lån, på så sätt hittar du det bästa alternativet för just dig.

Opinion

Alla behövs i arbetet mot antisemitismen

Opinion
Opinion

Den för Malmö centrum trafikmässigt omtumlande konferensen mot antisemitismen är avslutad.

Feedback har kommit från den judiska församlingen och från biskop Antje Jackelén.

Rabbi Moshe David Hacohen menar att konferensen nog var bra, men att man borde fokuserat mer på Malmö, eftersom det är en plats där en liten judisk församling försöker samarbeta med staden för att praktiskt motverka antisemitism.

Man kan förvånas över att Sveriges ärkebiskop Antje Jackelén inte var inbjuden till konferensen. Ingen annan från Svenska kyrkan heller, för den delen. Ärkebiskopen menar att det är omöjligt att bekämpa antisemitismen utan trossamfundens medverkan, vilket hon lär ha rätt i. Som Lunds biskop Johan Tyrberg skrev i en debattartikel i tidningen bör den lutherska kyrkan ta större ansvar för att motverka och reagera mot antisemitism. Att ett trossamfund kan förstå utmaningarna för ett annat bättre än sekulära kan är givet.

Ett exempel på detta är kyrkans kritik mot Migrationsverkets hantering bland annat av asylsökande konvertiter, där de bland annat menar att migrationsverkets anställda inte har tillräcklig kunskap för att kunna avgöra om asylsökande är troende eller ej. Om man ordnar en konferens om en religion som representant för en sekulär organisation får man vara lite ödmjuk inför främst den judiska församlingen men också inför att ledare för andra samfund kan ha värdefull insikt att bidra med.

Om någon tvivlade på om konferensen behövdes i Malmö så gick nazistiska Nordiska motståndsrörelsen från klistermärken till en motbjudande ljusshow som förnekar förintelsen på synagogens fasad. Att enbart lysa text på husfasader hade kunnat vara ett hyss, om det inte sårat så många känslor. Judar med album fulla med släktingar som avrättats av nazisterna upplever det så klart som kränkande att man projicerar sådan lögnaktig smörja på deras gudstjänstlokal.

Arbetet mot antisemitism har bara börjat.

Opinion

Mer jämställt bakom ratten

Opinion
Opinion

Våren 1976 avslutade jag mina högskolestudier och tog en socionomexamen med inriktning på ekonomiska ämnen. Det var en väldigt givande och allmänbildande utbildning, men jag hade blivit alltmer övertygad om att en framtid som kommunalkamrer eller liknande inte var något som lockade mig.

Vad göra? Arbetslös ville jag inte bli och risken var rätt stor för det eftersom vi i mitten på 1970-talet för första gången började få akademikerarbetslöshet i vårt land.

Eftersom jag under studieåren extraknäckte som bensinstationsbiträde hade jag mött många lastbils- och taxichaufförer. De verkade ha rätt trevliga arbeten, jobbade säkerligen mycket men ändå rätt självständigt. Därför tänkte jag skaffa körkort för att kunna bli chaufför, kanske inte för alltid men för några år framöver. Jag skaffade behövliga intyg men innan chaufförsutbildningen hann påbörjas gjorde ödet att min yrkesväg kom att se annorlunda ut och slutade i tidningsbranschen.

Fortfarande tycker jag att chaufförsyrken borde vara en rätt lockande yrkesbana för de som inte går vidare till högskolestudier. Men så tycks inte vara fallet. Vi har på senare tid kunnat se hur det råder skriande brist på chaufförer i Storbritannien, inte på grund av Brexit men för att nyrekryteringen inte fungerar trots löner på uppemot 70.000 kronor i månaden. Men det är inte ett brittiskt fenomen. I Europa saknas hela 400.000 lastbilschaufförer och även i Sverige är det brist på unga människor som vill bli chaufförer.

Kanske får hoppet sättas till unga tjejer. Kvinnor som kör lastbilar har blivit ett allt vanligare inslag på vägarna. Att tjejer idag utgör en stor andel av ägarna av Epa-traktorer borde också leda till att chaufförsyrket blir mer jämställt. Dessutom är kvinnor bättre på det finmotoriska i bilkörning t.ex att backa med släp i trånga utrymmen.

Lars J Eriksson

Opinion

Vems landsbygd?

Ebba Busch och Annie Lööf i Storkyrkan inför riksmötets öppnande.
Foto: Jessica Gow /TT
Opinion
Opinion

Kristdemokraterna vill bli det nya landsbygdspartiet. Av Ebba Buschs instagramflöde att döma har traktorn blivit hennes huvudsakliga transportmedel. Det är glesare mellan kändisfesterna. Hon verkar ha dansat färdigt med influencers och omfamnat sin nya image som talesperson för undersköterskan på landet. Hon bor själv på landet, som hon påminner oss om några sekunder in i varje intervju. Strax utanför Uppsala, så ensligt är det inte.

Kristdemokraternas retorik om landsbygden låter ibland som en parodi på hur en konservativ amerikan pratar om hjärtlandet när hen är förbannad. Som om landsbygden var dränkt i bensin och traditionella familjevärderingar. Många frågar sig om passionen har någon sakpolitisk substans.

I Aktuellt förra veckan krävde centerledaren Annie Lööf av Ebba Busch att komma med något mer än nyord som hjärtland. Hon ställde centerpartiets satsningar på fler mackar och livsmedelsaffärer, mer bredband och mindre regelkrångel för småföretag mot KD:s vaddå? Ebba Busch svarade att en röst på Centern är en röst på Miljöpartiet. Hennes sakpolitiska offensiv är fortfarande höljd i dunkel. Partisekreteraren Peter Kullgren har fått i uppdrag att uppdatera det landsbygdspolitiska programmet och förväntas vara klar till årsskiftet. Men på en presskonferens i augusti tog han upp jakt, bilar och polis. KD vill också minska regelkrångel, för lagliga vapenägare.

Partiets syn på landsbygden är amerikaniserad och nedlåtande. På centerpartiets partistämma låter det annorlunda. Man hör om en landsbygd som är modern och mångfasetterad. Den utgörs av småföretagare som deltar i den gröna ekonomin och värnar miljön. Inte av kulturkrigare som hatar Greta Thunberg.

Ett element av kulturkrig finns det ju. Den som ska hjälpa KD att uppdatera landsbygdspolitiken är centerpartiets tidigare riksdagsledamot Staffan Danielsson. Det var migrationspolitiken som gjorde att han och partiet gick skilda vägar, inte landsbygdsfrågor. Rekryteringen kan tolkas som en symbolisk vinst för KD, men frågan är vad den innebär för landsbygdspolitiken. Blir den ny eller en amerikansk version av Centerns?

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL