Graviditet och förlossning som en existentiell upplevelse för den som ska föda. Det ville skådespelarna Jenny M Jensen och Paulina Göth undersöka och skapade Rosemarys Babyshower. Resultatet är en föreställning i två akter där allt från sång, dans, ljusprojektioner, monologer, dialoger, filosofiskt allvar och pricksäker humor samt en dos skräck används för att gå på djupet med dessa livsomvälvande upplevelser. Och med det som är så viktigt i sammanhanget – förlossningsvården och möte med barnmorskor.
Publiken som tar sig till scenkonstkollektivet Potatopotaos scenlokal på Rolfsgatan i Malmö får vara med om en hel graviditet och en förlossning på en enda kväll, ur tankeväckande perspektiv.
Scenen framför oss har ett tak täckt med uppblåsta, vita ballonger, som ägg färdiga att spricka, golvet är blått och sjukhusplastigt och i bakgrunden vajar ett tjockt, rosa sammetsdraperi som en hemlighetsfull livmoder.
På scen finns bara Paulina Göth och Jenny M Jensen i bylsiga stickade klänningar med rejäla gravidmagar, fixade med hjälp av de där vita ballongerna.
Akt ett inleds med att Jenny M Jensen i en medryckande schlager sjunger om den där riktigt rosenröda längtan efter barnet som rör sig i magen och djupnar sedan raskt med filosofiska samtal om vad det innebär att ha en levande varelse i kroppen, vad det gör med en själv som subjekt och objekt.
I långsamt tempo rör vi oss sedan vidare i graviditeten – huvudlösa i sina bylsiga klänningar försöker Pauline och Jenny krysta fram sina ballonger, som siluetter mot sammetsdraperiet gestaltar de rörliga foster i magen – foster som försöker ta sig ut med såg och kniv …
Intrycken och uttrycken är blandade – skräck, förväntan, tomhet, uppfylldhet, rädsla. Alla de växlande känslor som nio månader med en kropp i ständig förändring, med ett annat liv påtagligt närvarande inombords kan locka fram. Avslutningsvis ställer en högtalarröst de klassiska frågorna om hur den födande vill ha sin förlossning – om smärtlindring, om speciella önskemål, om rädslor och avslutar denna tempomässigt långsamma och pratiga akt med befriande och säkert för många igenkännande skratt.
I pausen tänker jag att jag aldrig sett graviditet gestaltad på scen på detta sätt men konstaterar också att tempot är väl långsamt. Åtminstone för en vardagskväll mitt i veckan.
När jag sedan kastats in i akt två, förlossningsakten, där Pauline Göth och Jenny M Jensen i underbar Kraftwerkparodi som Krystwerk sätter ljud och röst till själva förlossningen förstår jag hur medvetet tempot var. Föreställningen som helhet fångar skickligt kontrasten mellan den evighetslånga graviditeten och sedan förlossningen som på oftast väldigt kort tid förändrar hela livet radikalt.
Själva födelsescenen är vacker, skrämmande, utlämnande och när Pauline Göth och Jenny M Jensen till slut sitter med en bricka med en svensk flagga, vars ett glas alkoholfritt bubbel och en formfranskemacka fångar deras nakna, trötta men också lyckliga ansiktsuttryck den omvälvande stunden perfekt. Rummet fylls också av kvinnoröster som berättar om förlossningar som var fantastiska, förskräcklig, smärtsamma – ja allt som det är.
Rosemarys Babyshower sätter kvinnors erfarenhet av och tankar kring graviditet och förlossning i centrum på scen på ett eget och nyskapande sätt och det enda jag möjligen kan sakna på den här scenen är den där partner som man ofta skaffar ett barn tillsammans med.
Å andra sidan är det nog en helt annan föreställning.
