Leîla Slimanis Vaggvisa belönades med franska Goncourtpriset 2016. Foto: Catherine Héliè
Leîla Slimani. Foto: Catherine Héliè

Starkt om klass, kön och ensamhet

BOK
Vaggvisa
Författare: Leîla Slimani
Översatt av: Maria Björkman
Förlag: Natur & Kultur
Fotnot:
Tisdag 22 maj besöker Leïla Slimani Internationella författarscenen på Malmö Stadsbibliotek och samtalar med författaren Astrid Trotzig.

Litteratur/recension

”Den lilla pojken är död. Det tog bara några sekunder.” Redan de första meningarna i den fransk-marockanska författaren och journalisten Leîla Slimanis thriller Vaggvisa avslöjar slutet på en berättelse som trots det är oupphörligt spännande och drabbande.
Den lilla, döda pojken heter Adam. Han är mördad liksom sin storasyster Mila och mördaren är familjens barnflicka Louise. ”Det var tvungna att rädda den andra kvinnan också. Lika professionellt, opartiskt. Hon klarade inte av att dö. Döden kunde hon bara tvinga på andra” står det på romanens andra sida.

När detta är berättat backar historien och läsarna får följa hur Louise kommer in i Myriam och Paul och deras barns liv när Myriam med viss vånda bestämmer sig för att hon vill börja jobba som advokat igen. Hon och Paul, som inte alls känner någon vånda över att arbeta när barnen är små, letar efter en barnflicka.
De hittar den medelålders Louise som till en början är perfekt och gör hela familjens liv så mycket bättre – barnen älskar henne, hon röjer i familjens röriga lägenhet och lagar dessutom fantastisk mat. Med tiden är det ändå något som skaver, flisor i relationen mellan Louise och familjen och i det glimtar vi får av Louise ensamma liv, av hennes längtan efter att vara del av ett sammanhang.

Man kan läsa Vaggvisa som en ren thriller, deterministisk som ett grekiskt ödesdrama men nagelbitande spännande för att vi vet slutet samtidigt som vägen dit är ett stort, otäckt frågetecken.
Samtidigt finns det så mycket mer i denna fantastiska och hemska roman.
Den är en närstudie i ensamhet i ett samhället byggt runt social kontakter, en närstudie i en mammas vånda och dåliga samvete över att vilja arbeta, en närstudier i en kvarvarande ojämlikhet när det kommer till familj och barn, en närstudie i de klasskillnader som blir så tydliga mellan familjen och Louise trots att de börjar på en förhållandevis jämställd nivå.
Det är också en skrämmande skildring av hur alla tecken på att något är fel finns tidigt och hur lätt det är att se förbi dem för sin egen bekvämlighets skull. På många sätt är Vaggvisa en svidande uppgörelse med ett samhälle som fortfarande famlar i sin strävan efter jämlikhet och som fortfarande lyckas skuldbelägga arbetande kvinnor.
Det är också en tydlig bild av hur klasskillnader i grund och botten är det som skiljer oss åt mest, Och den tränger också på djupet in i relationer och maktkamper i en vanlig familj och väjer inte för att skildra alla föräldrars absolut värsta mardröm.
Vaggvisa, Chanson Douce på franska, är Leîla Slimanis tredje bok. Den belönades med Frankrikes stora litteraturpris, Goncourtpriset, 2016 och är på väg att översättas i 38 länder. Leïla Slimani själv är en litterär storstjärna i Frankrike som erbjöds posten som kulturminister av Emmanuel Macron men tackade nej.
Hon är istället ambassadör för det franska språket och för fransk kultur.
Slimani är heller ingen förutsägbar författare. Efter den enorma succén med Vaggvisa har hon skrivit en reportagebok om kvinnors livsvillkor i Marocko som kommer på svenska med titel Sex och lögner i höst.

Ska man läsa en enda bok i år ligger Vaggvisa väldigt bra till.
Tragiken som är ett faktum redan från början tvingar oss att betrakta skeendet fram till det med helt andra ögon. det gör oss öppna för en problematik som i en traditionell thriller kanske bara hade blivit ett bakgrundssus. Vaggvisa är också en starkt feministisk thriller.

BOK
Vaggvisa
Författare: Leîla Slimani
Översatt av: Maria Björkman
Förlag: Natur & Kultur
Fotnot:
Tisdag 22 maj besöker Leïla Slimani Internationella författarscenen på Malmö Stadsbibliotek och samtalar med författaren Astrid Trotzig.