När dörrarna öppnades till danskonstrundan Room X på Palladium under tisdagskvällen så var publikuppslutningen omfattande. Här gavs ett ypperligt tillfälle att ta del av den mångfald som Skånes fria danskonstnärer har att erbjuda. Det är en totalinstallation med rörliga inslag utöver de fasta punkter där rörelse pågår.
Redan i entrén, vid dörrarnas öppnande, ställs besökaren inför en valsituation i ett gemensamt verk av Majula Drammeh och Khamlane Halsackda. Hela 15 verk är mycket att ta in och begrunda när det rör sig om danskonst och därför varade evenemanget i tre och en halv timme.
Under den tidsrymden gick det att leta upp alla de stationer som var utmärkta på kartan som vi i publiken försågs med. Det var nämligen så att hela Palladiumhuset tagits i bruk för den omfattande dansmanifestationen som huvudsakligen tonsatts av Kent Olofsson.
Claudine Ulrichs ”I’ll be there” är ett humoristiskt och lätt absurdistiskt inslag men också en påminnelse om kroppsspråkets betydelse, när hon gestaltar en bodyguard i arbete. För publiken ges det också en möjlighet att komma i kontakt med den egna kroppen och andningen i Sanna Blennows installation ”Subroom”, ett verk helt förutan dansare, och baserat på vad som kallas koreograferade ljud.
För att uppleva vissa enskildheter gäller det emellertid att vara på rätt plats, vid rätt tidpunkt. Det här lite äventyrsaktiga inslaget innefattar också ett visst mått av interaktivitet. I hög grad hänger det på besökaren själv att göra föreställningen till en optimalt interaktiv upplevelse.
I Malin Skoglunds improvisationsverk ”Looking for safety, I return to my body / Returning to my body I let go of safety” inbjuds till exempel besökare att gå upp på scenen och själva undersöka känslan av att dansa utan manus eller koreografi. Men deltagandet är som sagt frivilligt.
Det är ett verk som speglar det grundläggande temat för Room X – trygghet och otrygghet.
I den övre foajén befann sig Christine Brorsson som uppförde sitt och regissören Stephen Rappaports verk Min vrå, som också bjöd på en längre monolog och en viss interaktion med publiken. Här var också det platsspecifika närvarande med referenser till Palladiumhusets historia.
I samma rum fanns även dansaren och koreografen Nidia Martínez Barbieri som framförde sitt subtila verk Magdalena. Här uppstod ett slags intressant kontrastverkan verken emellan. Vilket också får mig att tänka på vilket omfattande arbete som måste ligga bakom verkens placering och att få det hela att stämma.
När ljuden från Maria Naidus närbelägna performanceverk ”Att stapla ved” påkallade uppmärksamhet så var det verket i aktivt läge och just växlingarna mellan vilande och aktiva lägen bidrog till dynamiken och utmaningen i den här rundvandringen.
Via en vindlande trappa lyckades jag till slut nå fram till Studion och verket ”Chromatics” av Graham Aday med dansarna Khamlane Halsackda och Daniel Jeremiah Persson. Dansarnas utsatthet är påtaglig när deras nakna kroppar rör sig och möts i rummet.
I detta verk, som handlar om perspektivförändring uppstår verkligen en stark laddning.
Room X är ett uppslagsrikt och synnerligen mångfasetterat verk som tillkommit under en årslång process.
Verket kommer framöver att iscensättas på två helt andra platser, på Ystads teater och Landskrona teater. Två hus med andra förutsättningar än Palladium, men förmodligen med samma labyrintiska egenskaper.
Det labyrintartade hör nämligen till den speciella charmen med ett verk som Room X. Det ger också nya perspektiv på vad danskonst i nuet kan innebära och omsluta. Rekommenderas!
