Om snor, yoga och högläsning

Sällan har en faktabok varit så aktuell som Bengt-Erik Engholms Snor (Natur & Kultur). När det ändå är läge att ge upp kampen mot rinnande näsor och bädda ner sig till april så är det lika bra att ta reda på lite mer om vad det egentligen är som täpper igen en av våra två andningsvägar.
Med Lollo Falks illustrationer blir det roligt och lärorikt. Äckligt? Ja, men så är ju också en hel del av kroppens funktioner rätt kladdiga och kletiga. Som förälder är det väl något att bara acceptera.

Yoga för mig har varit något att ta till när VAB-frustrationen gått för långt och understimulerade barn tröttat ut mig helt. Och då har det handlat om yoga för egen del. På något sorgligt sätt ligger det väl i tiden att allt fler föräldrar försöker hitta sätt att få även sina barn att varva ner och vila såväl kropp och själ. Sagoyoga: övningar för barn i yoga, andning, avslappning och meditation av Filippa Odevall (Bonnier Carlsen) dyker upp på många topplistor just nu, och jag kan förstå varför. Upplägget är pedagogiskt och enkelt, även för den förälder som själv inte är van vid yoga. Bilderna ger tydliga instruktioner och nivån är bra för en nybörjare. Sexåringen hemma hos mig plockar ofta fram den, även om vi brukar ha lite olika åsikter om vilka övningar som passar bäst på kvällskvisten. Medan jag föredrar avslappningsövningar brukar hon ge sig på de mer krävande varianterna. Men det är väl som det ska vara, antar jag.

Vi brukar för övrigt komma ner i varv ändå, efter en stunds högläsning på kvällskvisten. En favorit har varit Den långa vandringen av Martin Widmark, Emilia Dziubak (Bonnier Carlsen). Bilderna är en saga i sig, så vackra och finstämda.
Vi följer en flicka och en pojke på varsin sida om havet med sina bästa vänner, katten Missan och hunden Rufus. Men Rufus är gammal och när han försvinner händer något med pojken. Han vill inte äta, vill ingenting. Medan vi spänt undrar om flickan och Missan kan rädda honom, får vi också fundera kring sorg, livsglädje och vänskap.

Som kvällslektyr hemma har vi också två väldigt olika långkörare, serier som känns som att de alltid har funnits och författare som verkar kunna komma på nytt mest hela tiden. För mig är såväl hästen Sigge som Kapten kalsong relativt nya bekantskaper. Sådana som funnits i periferin av mitt barnboksmedvetande men inte talat direkt till mig.
Nu ser jag genast vad de har gemensamt: de väcker läsglädje. Hästen Sigge för att Lin Hallberg lyckas beskriva barndomens relationer och funderingar så att till och med en hästrädd mamma som jag kan fastna. Och Kapten Kalsong av Dav Pilkey är ju en publikfriare på många sätt – såväl genom humor och spänning som genom ett lättläst upplägg med många illustrationer, listor och skämt. Senast i dessa serier är Kapten Kalsong och Turbotoans tyranniska vedergällning och Full Galopp Sigge, båda på Bonnier Carlsen.