Clemens Altgård. Foto: Anna Lindblom

”Tiden var mogen för en urladdning”

Krönika

Internationella kvinnodagen uppmärksammas traditionsenligt den 8 mars, det vill säga i dag. Det är en dag då vi som är av manligt kön gör klokt i att låta bli att säga grattis till kvinnor i omgivningen. Det tyder som bekant på okunskap om vad dagen står för. Visst finns det platser på jorden där dagen firas som något slags variant på mors dag, men i Sverige och övriga Västvärlden är det en dag för sammankomster och demonstrationer i syfte att fortsätta kampen för jämställdhet mellan könen.
Det finns alltid någon (oftast man) som invänder mot behovet av fortsatt kamp, men förra året gavs det talrika exempel på att det fortfarande finns strukturer i samhället som måste förändras. Jag tänker förstås framför allt på #metoo-rörelsen som startade i USA via sociala medier och därmed snart fick internationell spridning.

Naturligtvis är det inte oproblematiskt med offentliga uthängningar av kända personer, men av vreden och kraften i #metoo att döma så var tiden mogen för en urladdning. Till exempel hade de avslöjade missförhållandena med anknytning till Svenska Akademien fått pågå i princip ostört alldeles för länge. Det blev helt enkelt uppenbart att det finns allvarliga glapp mellan teori och praktik i kulturlivet. Och inte bara där för övrigt, efter hand har även andra områden i samhället blivit belysta i det här avseendet.
De många anonymiserade exemplen på sexuella övergrepp och trakasserier som blev offentliggjorda under hösten 2017 ger en tydlig bild av att vi delvis levt i en illusion om lika villkor. Gapet mellan teori och praktik är fortfarande stort trots alla de jämställdhetssatsningar som gjorts under de senaste decennierna.
Även om #metoo-kampanjen inte är lika omskriven nu som i höstas kan jag inte föreställa mig att den kommer att avstanna. Hollywood blir sig måhända aldrig likt och vid olika kulturinstitutioner kommer vaksamheten när det gäller olämpliga beteenden säkerligen att vara större framöver. Likaså benägenheten att anmäla övergrepp.

Passande nog utkom det förra året två mycket läsvärda romaner som en knyter an till #metoo-debatten. Jag tänker dels på Marianne Lindberg De Geers På drift, dels på Doften av en man, författad av Agneta Pleijel. Båda böckerna har självbiografisk karaktär och skildrar bland annat vad unga kvinnor tvingades konfronteras med på 1960-talet. Huvudpersonerna konfronteras ständigt med patriarkaliska värderingar, även när det rör sig om män som uppfattar sig själva som radikala och progressiva.
Pleijels roman sträcker sig längre fram i tiden och leder fram till begynnande medelålder och moderskap. I De Geers roman kommer moderskapet in tidigare i huvudpersonens liv och romanen slutar med en hägrande dröm om konstnärskap och den unga kvinnans kommande självförverkligande.
I båda romanerna överger fäderna sina döttrar. I Pleijels fall drar sig pappan undan allt mer för att till slut bli helt frånvarande och i De Geers roman begår fadern självmord redan i början av berättelsen.
En reflektion jag gör efter att ha läst böckerna är att även männen kan ha något att vinna på ökad jämställdhet.