- Det jag kan känna när man blir äldre är att det där pirret man får i magen inför någonting, det krävs lite mer för det nu, säger Christopher Wollter. Foto: Malin Arnesson
Familjen Von Trapp på Nöjesteatern i Malmö. Elisa Lindström spelar Maria. Foto: Isabella N Wedin
Åsa Fång och Christopher Wollter i sin Brel möter Piaf-föreställning. Foto: Magnus Lorentzon
Med Linda Olsson i Tänk om. Foto: Malin Arnesson
I Zorba på Malmö Opera. Foto: Jörgen Johansson
Med Sanna Nielsen i Doktor Zjivago. Foto: Malin Arnesson
Doktor Zjivago på Malmö Opera. Foto: Charlotte Strömholm
Chris i Miss Saigon, med Michelle Nigalan. Foto: Daniel Fresia Cox

Wollters rika rollgalleri efter 20 år på scenen

Christopher Wollter gör just nu rollen som kapten von Trapp i Sound of Music på Nöjesteatern i Malmö, där man spelar flitigt under mellandagarna. Det blir både matinéer och kvällsföreställningar under de intensiva dagar som avrundar 2017, året då Christopher Wollter kan fira 20-årsjubileum som skådespelare och musikalartist. Vi fick en pratstund om åren som gått, om roliga minnen och om den stundande julen.

Roller som betytt mycket:
”Bad boy”-rollen:
Freddie i Chess på Göteborgsoperan
– Att få göra en ”bad boy” och sjunga Björn och Bennys musik betydde mycket för mig
Bästa egna produktionen:
Brel möter Piaf som Christopher Wollter och Åsa Fång har satt upp tillsammans med Leo Cullborg
Mest spännande rollen:
GG om Greta Garbo och John Gilbert på Stockholms stadsteater.
– Det var en fantastisk roll som hade allt, om stumfilmsstjärnan John Gilbert.
Önskerollen
Chris i Miss Saigon:
– En roll jag gjort i många olika produktioner. Det var också en roll jag haft sikte på och ville göra.
Roligaste produktionen:
Kameleonten i Banankontakt på Malmö Opera.
– Det är nog den roligaste produktionen jag gjort. Det var så mycket komik och galenskap och fin sensmoral i uppsättningen.
Bästa dramat:
Vem är rädd för Virginia Wolff med Krister Henriksson och Suzanne Reuter.
– Jag fick spela med de stora elefanterna.
Elda! Elda! Elda! på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm.
– Martina Montelius skrev för Basia Frydman och mig och handlade om en relation mellan en yngre man och en äldre kvinna.
Läskigaste premiären:
Göran och kärleken på Teater Brunnsgatan 4
–Den betydde mycket på ett personligt och professionellt plan. Att våga göra monolog och våga göra egen historia, jag skrev tillsammans med Christian Tomner. I #metoo dagar hade den passat bara.
Roligaste filmerfarenheten:
Anna Odells Återträffen.
– Jag fick träffa min gestalt innan, den jag spelade. Jag var nyfiken och han Berättade sin historia. Vi hade ett manus men kunde improvisera kring det och det passade mig utmärkt. Sedan gick filmen och vann en guldbagge.
Tacksamheten:
– Zjivago på Malmö Opera måste man nämna som en fantastisk roligt uppsättning. Jag är tacksam över att Ronny Danielsson gett mig så fina roller. Det är ingen slump att jag jobbat spå mycket i Malmö, för Malmö har varit en fruktansvärt bra musikalstad där man vågat satsa på nytt och att jag har fått göra så fina roller.
Kommande år:
Fortsättning på Sound of Music på Nöjesteatern till och med den 25 februari. Brel möter Piaf – Rebellen och Sparven med Åsa Fång på Nöjesteatern den 14 mars, flera roller i kommande tv-serier.

Året är 1994. En 22-årig Christopher Wollter vill bli bättre på dans, eftersom det är en välkommen baskunskap för den som vill komma in på Teaterhögskolan i Göteborg. Rektorn på Kulturama där han studerar har rekommenderat en balettklass och Christopher, uppmanad att klä sig i ”något tajt”, går dit i cykelbyxor och med en T-shirt knuten under bringan. I salen sitter en pianist som tittar undrande när den unge mannen kommer in. Sedan anländer de andra danseleverna. Flickor i 5-årsåldern i rosa tyll.
Men jo, Christopher Wollter stannade kvar på lektionen, gjorde momenten vid stången och chasséerna över golvet en meter över huvudet på de andra i klassen.
– Och jag kom ju in på Teaterhögskolan, säger han med ett skratt.

I år är det 20 år sedan han gick ut och det har varit 20 år fyllda av många spännande roller både på scen och film. Några av dem har satt större avtryck i hans minne än andra, av olika skäl.
Christopher Wollter är född i Uppsala. När han var liten flyttade familjen till Skåne och Christopher växte upp i Lund. Där kom han som 11-åring med i Eva Bohlins körer.
– Hos henne fick jag förtroende att sjunga solon och hon var verkligen som en elittränare när hon lade upp repetitioner inför turnéer och körtävlingar, säger Christopher Wollter.
– Men jag gillade det, jag tyckte om att testa gränserna, lägger han till.
Från fjärde klass och fram tills han var 21 år sjöng Christopher Wollter i Lundakören.
– På ett sätt har det format mig som sångare, det är viktigt att ha en bra musikalisk grund. Eva Bohlin gav mig en musikalisk trygghet i intonation, hon jobbade mycket med bågar och även i viss mån med uttryck.

Christopher gick på Katedralskolan och Spyken i Lund och var även utbytesstudent i USA.
– Där tävlar man i allt från speech till solosång. Jag vann priser, det gav mig en form av bekräftelse på att jag var bra på något.
På Kulturama, dit han sökte sig efter gymnasiet, fick han smaka på teater och till scenskolan sökte han med sina första monologer och med sång.
Han kom in på första försöket.
– Jag blev rädd. Jag hade tänkt att jag bara skulle söka. Vad händer nu, ska det här bli mitt yrke? tänkte jag.
Men väl på skolan stortrivdes han.
– Det var en fantastisk skola. Man fick med sig så mycket kunskap. Vi hade samma pedagoger som på Operahögskolan och vi gjorde också dramatisk teater. Det var en blandad grupp av skådespelare och musikalartister, en sång- och skådespelarutbildning.

Sedan Christopher gick ut skolan har han i stort sett alltid haft jobb.
– Det har varit en ynnest. Det är en tuff bransch. Jag läste nyligen att 50 procent av artisterna i min bransch är arbetslösa.
Det finns så många parametrar som ska stämma in för ett lyckat yrkesliv.
– Vad man är för typ. Om man har ett eget liv. En lärare sa: ”det är tio procent talang och resten är driv”. Det blev jag provocerad av. Men man kan bli bättre genom att öva och inte stå med mössan i hand. När jag väl förstod det – det tog några år – kunde jag sätta mig i förarsätet och uttala det jag längtade efter.

Sin första stora roll fick Christopher Wollter i Les Misérables.
– Musikalen gick upp på Wermlandsoperan i sin första fria uppsättning. För mig var det en jättegrej att få spela Marius redan så tidigt och det gav mig en skjuts in i branschen i och med att jag gjorde tillräckligt bra ifrån mig för att få ytterligare jobb.
Året efter spelade Christopher rollen som revolutionären Perchik i Spelman på taket på Stockholms stadsteater. Då hände något märkligt.
– Mina stövlar var för stora. Jag gick upp till kostymavdelningen och frågade om det fanns några andra än dem. ”Kolla i hörnet” sa kostymören och jag gick bort och drog på mig ett par stövlar som stod där. De satt som en smäck. När jag tittade i stöveln stod det ”Stalin–Sven Wollter”.
Det var Christophers farfars bror som burit stövlarna.

Det måste ha känts lite som ödets vingar?
– Ja, och Perchik var ju också revolutionär, säger Christopher.
Christopher Wollter kände redan från början att han hade en fallenhet för den rena dramatiska teatern.
– Jag tänkte att det var viktigt att hålla igång både den och musikteatern, att hitta min bredd. Jag var också ganska ambitiös.

Bland sina dramatiska roller håller han den som Nick i Vem är rädd för Virginia Woolf högt. Då spelade han mot Suzanne Reuter och Krister Henriksson.
– Det är det handlingsstyrda berättandet som jag tycker bäst om. Grease och sådana musikaler har aldrig varit min grej.
Sound of Music på Nöjesteatern i Malmö visade sig däremot var något för Christopher Wollter.
– Jag tycker att Anders Aldgård har gjort en klockren uppsättning. Nyckeln är att man också vågar spela hotet fullt ut så att man får med kontrasterna i berättelsen. Det känns att folk blir berörda. Det är inte så ofta man får vara med om en uppsättning som slår rätt på så många plan att både en farfar och ett barnbarn kan få något ut av det. Mina barn vill se den hela tiden. Siân Playsted har gjort ett fantastiskt jobb med barnen och det är några nummer där jag alltid står i kulissen och tittar. Jag tröttnar aldrig på det.
Att spela pappa på scenen är en sak, men att få logistiken hemma att gå ihop med två skådespelande föräldrar har inte alltid varit så lätt.
– Det jobbiga under de här 20 åren har varit att vara borta mycket från familjen. Att hitta kontinuitet och framför alt få logistiken att gå ihop. Vi har fått mycket hjälp från mormor och farmor, det hade inte gått annars.

Hur ska familjen fira jul?
– Vi ska till Göteborg, till Julias mamma och det blir traditionsenligt bastubad i vedeldad bastu och så ner i havet!

Roller som betytt mycket:
”Bad boy”-rollen:
Freddie i Chess på Göteborgsoperan
– Att få göra en ”bad boy” och sjunga Björn och Bennys musik betydde mycket för mig
Bästa egna produktionen:
Brel möter Piaf som Christopher Wollter och Åsa Fång har satt upp tillsammans med Leo Cullborg
Mest spännande rollen:
GG om Greta Garbo och John Gilbert på Stockholms stadsteater.
– Det var en fantastisk roll som hade allt, om stumfilmsstjärnan John Gilbert.
Önskerollen
Chris i Miss Saigon:
– En roll jag gjort i många olika produktioner. Det var också en roll jag haft sikte på och ville göra.
Roligaste produktionen:
Kameleonten i Banankontakt på Malmö Opera.
– Det är nog den roligaste produktionen jag gjort. Det var så mycket komik och galenskap och fin sensmoral i uppsättningen.
Bästa dramat:
Vem är rädd för Virginia Wolff med Krister Henriksson och Suzanne Reuter.
– Jag fick spela med de stora elefanterna.
Elda! Elda! Elda! på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm.
– Martina Montelius skrev för Basia Frydman och mig och handlade om en relation mellan en yngre man och en äldre kvinna.
Läskigaste premiären:
Göran och kärleken på Teater Brunnsgatan 4
–Den betydde mycket på ett personligt och professionellt plan. Att våga göra monolog och våga göra egen historia, jag skrev tillsammans med Christian Tomner. I #metoo dagar hade den passat bara.
Roligaste filmerfarenheten:
Anna Odells Återträffen.
– Jag fick träffa min gestalt innan, den jag spelade. Jag var nyfiken och han Berättade sin historia. Vi hade ett manus men kunde improvisera kring det och det passade mig utmärkt. Sedan gick filmen och vann en guldbagge.
Tacksamheten:
– Zjivago på Malmö Opera måste man nämna som en fantastisk roligt uppsättning. Jag är tacksam över att Ronny Danielsson gett mig så fina roller. Det är ingen slump att jag jobbat spå mycket i Malmö, för Malmö har varit en fruktansvärt bra musikalstad där man vågat satsa på nytt och att jag har fått göra så fina roller.
Kommande år:
Fortsättning på Sound of Music på Nöjesteatern till och med den 25 februari. Brel möter Piaf – Rebellen och Sparven med Åsa Fång på Nöjesteatern den 14 mars, flera roller i kommande tv-serier.