Karin Lithman som Julie och Fredrik Gunnarson som Jean. Foto: Emmmalisa Pauly
Karin Lithman som Julie och Fredrik Gunnarson som Jean. Foto: Emmmalisa Pauly

Fröken Julie med doft av revansch

Scen/recension

SCEN
Fröken Julie
Av: August Strindberg Scen: Hipp, Malmö Stadsteater Regi: Moqi Simon Trolin Scenografi och kostym: Ida Maria Ellekilde Ljus: Sven-Erik Andersson Mask: Robin Davidsson Medverkande: Karin Lithman, Fredrik Gunnarson, Angelica Radvolt

Ett modernt storkök, trolska Visa vid midsommartid som bakgrundsmusik och en gigantisk fullmåne som vakar över alltihop och speglar tjänstefolkets midsommardans som pågår bortanför köket.
I köket rör sig kokerskan Kristin (Angelica Radvolt) som en uppdragen docka mellan grytor och kastruller, bär sliter och övervakar. Hit kommer betjänten Jean (Fredrik Gunnarson) för att putsa Grevens stövlar och bli uppassad av sin fästmö Kristin med god mat. Hit kommer också grevedottern Julie för att locka med sig Jean i ännu en het midsommardans.
Så är alla på plats för August Strindbergs klassiska maktdrama där kön (Jean) möter klass (Julie) och kyrka och moral (Kristin) kommer in lite från sidan.
Fröken Julie sägs vara ett av Strindbergs mest spelade dramer och det är definitivt en utmaning om man som regissören Moqi Simon Trolin sätter upp sin första klassiker någonsin och då hävdar att när man spelar en klassiker måste man alltid fråga sig: Varför nu?
Efter en höst som dominerats av #metoo och debatten om hur det kan komma sig att patriarkala strukturer fortfarande har sådan enorm genomslagskraft känns svaret kanske enkelt – kön som maktmedel och klass som maktmedel är definitivt lika aktuellt nu som 1889 när Fröken Julie hade urpremiär i Köpenhamn.
Samtidigt är Fröken Julie också ett drama som slutar med att Julie lämnar scenen med en rakkniv i handen och det är skrivet av en författare som tickar av allt som definierar det riktigt grisiga manliga geniet.

Moqi Simon Trolin tar sig an sin klassiker genom att tydligt tala om att då och nu finns här på scenen samtidigt – köket är modernt, kläderna tidstypiska och midsommarnatten evigt magisk. Han vågar sig också på att skapa rymd runt de tre huvudpersonerna, att spränga kammarspelets gränser, genom att placera dem på Hipps stora scen i stället för den kanske mer förväntade Intiman. Trots dramats känslomässiga täthet blir det på denna scenyta än mer tydligt hur långt de tre befinner sig från varandra. Visst förenas Jean och Julie i sin önskan om ett annat liv, Jean och Kristin av konventioner och Kristin och Julie genom att de som kvinnor är betydligt mer fast i sina roller än Jean men samtidigt är de alla så oerhört ensamma innerst inne.

De tre skådespelarna övertygar starkt i sina rolltolkningar. Angelica Radvolts Kristin är kantig men principfast in i minsta rörelse men låter också publiken ana hur mycket hon älskar Jean och hur sårad hon blir av att han föredrar Julie, Karin Lithman hittar sin Julie i en pricksäker balans mellan dominans och vilsenhet och Fredrik Gunnarsons Jean antyder sin desperata uppåtsträvan i minsta tonfall och rörelse.
Hur blir då helheten? Hur angelägen blir Fröken Julie på Hipp hösten 2018? Jag kan inte hjälpa att jag då och då tillåter mig att tänka att det egentligen är väldigt mycket väsen och högtravande prat kring ett enkelt misstag en blöt och magisk midsommarnatt, att man skulle kunna säga något angeläget om kön och klass och makt på ett enklare och mer tidsenligt sätt än så här.
Men gång på gång lockar de tre skådespelarna och den stora scenen mig tillbaka från mina tankar, fångar in mig igen, får mig att tänka utanför tid och bortanför Strindbergs gubbighet. Medan fullmånen övergår i en glödande, blödande obarmhärtig sol visar Moqi Simon Trolins Fröken Julie hoppfullt att könsmakt faktiskt kan förskjutas över tid och att offret efter alla dessa år kanske får sin revansch på Strindberg och på de där patriarkala strukturerna. Betydligt mer svårförskjutet är å andra sidan klassmakten konstaterar han samtidigt betydligt mindre hoppfullt. Gunilla Wedding

SCEN
Fröken Julie
Av: August Strindberg Scen: Hipp, Malmö Stadsteater Regi: Moqi Simon Trolin Scenografi och kostym: Ida Maria Ellekilde Ljus: Sven-Erik Andersson Mask: Robin Davidsson Medverkande: Karin Lithman, Fredrik Gunnarson, Angelica Radvolt