Opera
MADAME BUTTERFLY
opera av Giacomo Puccini med libretto av Luigi Illica och Giuseppe Giacosa, i översättning av Sven Nyblom.
Orkesterarrangemang: Sven Skipper
Regi och koreografi: Ola Hörling
Kapellmästare: Max Lörstad
Scenografi: Leif Persson
Ljus: Ludvig Uppman
Kostym: Fredrika Lilius
Smink och peruk: Sandra Haraldsen
Medverkande: Lona Mohr Villadsen, Daniel Svenson, Staffan Liljas, Josefine Andersson, Josep Cuso, Siri Carbin Åhlund, Johanna Kalliokuljo, Sandra Landgren
Premiär på Bäckaskogs slott 1 juli
Man måste beundra Ola Hörling och Åsa Jensen, de drivande krafterna bakom Skånska Operan. Att ge sig på Puccinis Madame Butterfly, en opera som egentligen kräver hur mycket resurser som helst och förvandla den till enkel arenateater med en minimal orkesterensemble kräver både mod och visioner. Jag måste erkänna att när jag först hörde talas om projektet var jag mer än misstänksam – det borde inte gå.
Men likt humlans flykt visade sig det omöjliga fungera och vi i premiärpubliken i det gamla stallet på Bäckaskogs slott fick uppleva en version av Puccinis storverk med kvaliteter som man i ”normala” uppsättningar har svårt att upptäcka: ett kammarspel om stor kärlek och stort svek med avskalad, nästan karg scenografi, där kostymerna ger en klar kontrast och kompositörens försök till musikalisk exotism tonas ner till pikanterier.
För visst är Madame Butterfly ett kammarspel: få medverkande i ett slutet rum. Ingen överdådig action: det som händer sker mer i de medverkandes sinnen än i deras omvärld. Känslorna är djupa men de visas inte i yvig gestik och högljudda utrop.
Scenografin understryker det sparsmakade. Butterflys hus är en konstruktion med enkla bjälkar som ger full insyn, rekvisitan är lika enkel, ljussättningen mycket diskret.
Vad som förloras i denna uppsättning är den kritik av västerlandets kolonialism som av vissa framhållits som bärande i operan. Jag kan inte hålla med om att den tankegången är väsentlig; vad det handlar om är hur äkta kärlek ställs emot brunst och egocentrisk cynism. Det är allmängiltigt; kontrahenterna behöver inte komma från olika kulturer. Kvinnor med Butterflys kvaliteter finns faktiskt på många ställen liksom obetänksamma skitstövlar av B F Pinkertons typ.
Också i castingen har Ola Hörling och Åsa Jensen lyckats mycket bra: Lona Mohr Villadsen gör en perfekt Butterfly, ljuv men inte kraftlös, Daniel Svensons Pinkerton är ung, lätt korkad och mycket slyngelaktig, Staffan Liljas Sharpless och Josefine Anderssons Suzuki är förståndiga sympatiska människor. Som åskådare lever man sig in i deras känslor och engageras i handlingen. Det är fint skådepeleri och genomtänkt regi.
Och musikaliskt? En kvintett kan naturligtvis inte ersätta en stor orkester och som sagt förvandlas Puccinis försök till orientalisk exotism till svaga österländska accenter. Det är inte enbart av ondo, dramat blir tydligare om musiken håller sig mer till ackompanjerande. Men visst saknade man ibland lite mer blås och slagverk.
Sångarnas prestationer får överlag mer än godkänt. Förmodligen var det premiärnervositeten som fick samtliga att öppna mycket starkt i första akten, och därmed räckte inte orken till ända fram. Men detta kommer antagligen att rättas till under den långa turné som nu väntar och Skånska Operan kommer efter sista föreställningen på Palladium i Malmö om en dryg månad kunna lägga ännu en stark prestation till handlingarna.
