Maria Sveland. Foto:

Som bäst när det svåra lyfts fram

BOK
Bitterfittan 2
Författare: Maria Sveland
Förlag: Leopard

Recension/litteratur

Bitterfittan 2, släppt lagom till tioårsjubileet av ettan, är en uppgörelse med synen på den heterosexuella tvåsamhetens norm, och Svelands dom är inte nådig. Mot normen, mot männen.
Låt oss börja med männen. Hennes Sara har haft en fin relation med en fin man. Efter skilsmässan vräker hon för sig av manlighetens smörgåsbord med glupande aptit och påtaglig glädje. Hon har alltså hyggligt goda erfarenheter av det manliga släktet, relationellt och sexuellt. Ändå konstaterar hon att det som betyder något i livet är barnen och vännerna. ”Sedan kommer inget, inget och inget och först på sjunde plats kommer männen.”

Å ena sidan är det lätt att ryggmärgsreagera mot en sådan något onyanserad diss av halva mänskligheten (särskilt om man tillhör aktuell halva, föreställer jag mig). Å andra sidan är Sveland föredömligt tydlig i den feministiska analys som driver hennes ståndpunkt. Samhället styrs av en maskulin maktordning där allt som egentligen är sant och viktigt och mänskligt (närhet, värme, intimitet, kontakt) systematiskt värderas ner till förmån för makt, pengar, tävling, krig. Det är ju dessutom en fet nitlott att vara i kvinna i heterosexuell tvåsamhet, i alla fall när det kommer till arbetsfördelning.
Det hela är vansinnigt, och det är förstås rimligt att, likt Sveland och Sara, vara förbannad på vansinnet.

Sedan var det detta med separationen som normbrott. Sveland vill göra upp med vad hon kallar ”samhällets svartvita syn på skilsmässa”.
Fast…? Är en upplöst familj, år 2017, verkligen ett så ohyggligt stigmatiserat fenomen? Visst händer det att mina skilda vänner vittnar om att plötsligt diskret uteslutas från parmiddagarna. Visst finns det kvar högst levande rester av en mossig kärnfamiljsvurm (titta bara på valfri annons för solresa och konstatera att det alltid, verkligen alltid, både är en glad mor och en glad far som tindrar mot den lyckligt skuttande avkomman i vattenbrynet).
Men bilden av den skilda människan som fri, sann och modig har hunnit växa sig betydligt starkare än bilden av skilsmässan som ett misslyckande. Vad låter fräschast, att leva kvar i en sunkig tvåsamhet eller att våga bryta upp och gå vidare? Hon slår in en öppen dörr här, Maria Sveland. Den härliga väninnegemenskap som hon vill slå ett slag för, på den förljugna familjeidyllens bekostnad, har väl redan vunnit racet? När var det Sex and the City började sändas? En miljon år sedan?

Utöver kulturell glorifiering av underbara tjejgäng – Maria Svelands inräknad – finns det ju dessutom – tack och lov – redan en högst vital diskussion om behovet av att uppfinna nya former för trygghet, kärlek och gemenskap. Om att det är orimligt att den arma heterosexuella kärnfamiljen ensam ska inneha denna samhällsfunktion. Om att det måste finnas fler sätt att organisera livet på. För det gör det ju! Maria Svelands berättelse om ett blomstrande systerskap som ersättning för en kvävande tvåsamhet är allt annat än unik. Folk uppfinner de där nya formerna hela tiden!
Bitterfittan 2 är som bäst när Maria Sveland böjer sin ibland en smula överkavata nacke i ödmjukhet. När hon medger att alltihop är fruktansvärt svårt. Att en skilsmässa kan vara rätt – men ändå bottenlöst sorglig. Att glädje och sorg oftast lever sida vid sida, liksom hopp och besvikelse, naivitet och cynism.

För så är det. Enkla svar och simpla sanningar är inget livet jobbar med. Möjligen med ett undantag: Att ingen gagnas av att samhället styrs av snäva dogmer. Principer är bra så länge de guidar och stöttar, men blir dåliga så fort de tvingar och begränsar. Att leva fritt är att få göra egna val. Ett sunt samhälle är ett samhälle som respekterar valen, oavsett varthän de leder.
Till exempel – käpprätt in i kärnfamiljen. För nog måste vi även förlåta oss själva om vi fortsätter att drömma om den? De där jäklarna som lyckas driva sina lyckliga familjeprojekt ända in i kaklet, som älskar och respekterar och skrattar hela vägen till äldreboendet, medan först barnen och sedan barnbarnen myllrar runt julgranen och i syrenbersån – visst måste man få snegla lite på dem?

En skör dröm. Ja. Men drömmar är sköra! Det där perfekta tjejgänget, kommer det verkligen som ett brev på posten så fort skilsmässopappren är inskickade? Nej. Men man måste få drömma om det ändå.
Eller om något helt annat. Ungefär så.

BOK
Bitterfittan 2
Författare: Maria Sveland
Förlag: Leopard