Aniara har absolut konstnärlig höjd, lysande prestationer från sångare och orkester, den engagerar och väcker tankar och mycket tack vare den intelligenta regin känns den brännande aktuell trots att den skapades för nästan sextio år sedan.
Då – 1959 – var miljöförstöringen inte det som oroade. Hotet fanns i supermakternas kärnvapenarsenaler och det som skulle förgöra jorden var atombombsexplosioner och radioaktiv strålning snarare än fossila bränslen och allmän nedskräpning. Men egentligen är det två sidor av samma sak: människans självdestruktiva beteende och likgiltighet för omgivningen. Så den lilla ändring i fokus som sker i den här uppsättningen är mer än logisk och resultatet blir detsamma: vi förstör vår jord och är tvungna att ge oss iväg mot nya världar.
- Skånskan.se - Alla artiklar på
- Skånskan Plus - Förmånliga erbjudanden varje månad
- Nyhetsbrev - Senaste nytt direkt i din meljkorg
DELA PÅ FACEBOOK
DELA PÅ TWITTER
SKRIV UT ARTIKELN