Malmö Opera har bjudit på många höjdpunkter genom åren och det finns flera produktioner som fastnat i minnet. Men fråga är om inte Stefan Johanssons uppsättning av Aniara, som hade premiär i lördags är en stark kandidat till en av platserna i täten.
Aniara har absolut konstnärlig höjd, lysande prestationer från sångare och orkester, den engagerar och väcker tankar och mycket tack vare den intelligenta regin känns den brännande aktuell trots att den skapades för nästan sextio år sedan.
Då – 1959 – var miljöförstöringen inte det som oroade. Hotet fanns i supermakternas kärnvapenarsenaler och det som skulle förgöra jorden var atombombsexplosioner och radioaktiv strålning snarare än fossila bränslen och allmän nedskräpning. Men egentligen är det två sidor av samma sak: människans självdestruktiva beteende och likgiltighet för omgivningen. Så den lilla ändring i fokus som sker i den här uppsättningen är mer än logisk och resultatet blir detsamma: vi förstör vår jord och är tvungna att ge oss iväg mot nya världar.
Aniara blev en sensation när den skrevs och väckte stor uppmärksamhet även i utlandet. Redan året efter urpremiären sattes den upp i Hamburg och Bryssel och sedan även i Montreal i samband med världsutställningen 1967. Sedan dess har operan inte förekommit på utländska scener. I Sverige spelades den regelbundet på Stockholmsoperan under tio års tid. Den sattes upp i Malmö 1967 och i Göteborg 1994. Sveriges Television sände 1960 en tv-version som visades även 2014 men den har hittills inte lagts ut i SVT:s Öppet arkiv (som för övrigt ger mycket få träffar på sökordet ”opera”).
Och så kommer denna enastående uppsättning på Malmö Opera. Med små förändringar gentemot originalet blir Aniara något som i högsta grad berör nutidens människor (vi har lyckats bättre med att förstöra jorden än vad de värsta pessimisterna kunde förutspå för 60 år sedan), presenterat med utsökt operaestetik.
Det finns inte en detalj i uppsättningen man skulle vilja ändra på. Den kala, koncentrerade scenografin och den dynamiska ljussättningen är perfekt. De neutrala kostymerna med omisskännliga drag av öststat, som i den extatiska yurgdansen i första akten kompletteras med fantastiska pappersdekorationer, Chefones fula diktatorsuniform, teknikernas kamrerskostymer; allt stämmer på pricken.
Kören är rent storartad: En folkmassa, dömd till undergång som berövas allt hopp och all tröst och som i väl avvägt agerande och tät, balanserad klang uttrycker sin resignation, sin sorg och vrede.
Tobias Ringborg håller tempot stramt i föreställningen och handskas elegant och säkert med Karl-Birger Blomdahls tolvtonsmusik, som så här, mer än ett halvsekel senare, inte låter så avancerad som den antagligen verkade för premiärpubliken. Mycket intressant är också de band med elektroakustisk musik som tonsättaren framställde med hjälp av ett par tekniker.
Och när det gäller valet av solister har Clas Sköld som Casting director träffat precis rätt. Alexandra Büchel är utsökt i rollen som Den blinda poetissan: avmätt i agerandet och med en glasklar, uttrycksfull sopran. Frida Engström svarar också för fina prestationer i den dubbla rollerna som Daisi Doody och La Garçonne, dels komplett utåtagerande, dels introvert tankfull, allt med en färgstark sopran. Daniel Hällström gör Mimaroben till ett fint porträtt av den vanliga människan och Lars Arvidson gör Chefone just till en diktator. De tre chefsteknikerna blir typiskt okänsliga ämbetsmän, mycket bra sjungna av Ole Aleksander Ring, Rickard Söderberg och Bengt Krantz och Conny Thimander är förtjusande som Högkomikern Sandon.
Med uppsättningen av Aniara lämnar Stefan Johansson befattningen som chefdramaturg för Malmö Opera. Han gör det med flaggan i topp.
