När Malmö opera nu ger Döden säger nej på Operaverkstan är det i en mycket genomtänkt uppsättning. I regi av Maria Sundqvist lyfts detta relativt sällan spelade verk fram i en både stiliserad och färgstark samt påfallande lättillgänglig form. Den är tänkt att även passa en ung publik. Visst handlar det om döden, men lika mycket om livet.
Det rör sig om tydliga, arketypiska rollfigurer och handlar om hur Döden en dag vägrar att underordna sig den despotiske Kejsaren. Det finns ett tydligt fredsbudskap som framförs på ett påfallande lekfullt vis.
Kammaroperan Döden säger nej har emellertid en djupt allvarlig och dyster bakgrund. Den skrevs nämligen i koncentrationslägret Theresienstadt, i nuvarande Tjeckien, 1943, av kompositören Viktor Ullman och librettisten Peter Kien. Der Kaiser von Atlantis, som verket heter på tyska, hann aldrig uppföras eftersom SS vid en inspektion satte stopp för det. Kejsaren i den allegoriska operan hade klara likheter med Hitler. Upphovsmännen deporterades och dog i Auschwitz. Deras verk räddades dock men var länge bortglömt. Verket uruppfördes i bearbetad form först 1975 i Amsterdam. Sedan dess har det då och då uppförts och det har även gjorts ett par uppsättningar i Sverige.
Ullman komponerade i tidens anda och var en eklektiker. Det finns inslag av såväl dansmusik, blues, jazz, som modernistisk avantgardemusik och klassiska kompositioner. Om partituret ursprungligen skrevs för sju röster och 13 instrument så skedde en utökning till 25 instrument vid uruppförandet. Jonas Forssell har i Malmö gått i motsatt riktning och omarbetat det hela i ett arrangemang för sju instrument. Saxofon, klarinett, trumpet, violin, cello, klaviatur och slagverk. Med en nedbantad orkester blir det också en rätt så annorlunda, något förenklad, ljudbild än vad jag hört i tidigare versioner av Viktor Ullmans musik, således mindre av symfonikänsla och mer av kabaretstuk. Något som fungerar ypperligt med tanke på helhetsgreppet.
Bidrar till föreställningens styrka gör också scenografin av Ilkka Häikiö och de av dadaismen inspirerade dräkterna. Till detta kommer Sara Ekmans koreografi som bidrar till att det aldrig blir statiskt på scenen.
Skådespelaren Lars Fembro gör talrollen som Högtalaren. Han tar emot publiken i foajén och ger en kort pedagogisk introduktion och representeras sedan i själva föreställningen av en bakgrundsprojektion. Högtalaren är ett slags symbol för den tidens nya teknologi men utgör också kejsarens enda länk till omvärlden.
Rollen som Döden görs med en sober elegans av basen Nils Gustén. Den guldglittrande och krigshetsande kejsaren är en roll som gestaltas subtilt av barytonen Andreas Landin. Mezzosopranen Linnea Andreassen, som tidigare sjungit i såväl Kurt Weills De sju dödssynderna som Richard Strauss Rosenkavaljeren, gör Trumslagaren. Två verk som i musikaliskt avseende satt avtryck i Ullmans skapande. I den här tolkningen är det Trumslagaren en roll som inte bara innebär tvära musikaliska kast utan även inkluderar slagverksinsatser. Något hon klarar galant och med en rejäl dos energi därtill. Teresa Bokor övertygar som Pojkflickan, en roll hon för övrigt gjort tidigare i Linz. Utmärkt är också tenoren Wiktor Sundqvist i rollen som Harlekin. På det hela taget är det mycket starka insatser görs på scenen.
När jag jämför med tidigare uppsättningar som jag tagit del av så framstår denna Malmöupplaga som både fräsch och helgjuten genom reduktionen och framtagandet av ett eget koncept. Det är djärvt att göra en dadainspirerad version, men resultatet är mycket lyckat. Det blir en underhållande timme där allvaret hela tiden lurar under ytan.
