Det nybildade partiet Nyans, som kallar sig förortens röst och vill vinna väljare bland svenska muslimer, har kampanjat i slöjförbudets Staffanstorp och talat om sina målsättningar.

Grundaren Mikail Yüksel var Centerpartist, men blev utesluten efter samröre med den turkiska högerextrema organisationen Grå Vargarna. Partiet Nyans retorik liknar ironiskt nog svensk ytterkantshöger, med hyllning av auktoritära ledare, intolerans mot avvikande åsikter och censur av kultur, bland annat Lars Vilks träskulptur Nimis, som Nyans anser ska brännas, trots att det verket inte har koppling till islamofobi.

Mikail Yüksel är kritisk mot muslimer och utlandsfödda i andra partier och menar att de pratar för lite om muslimers rättigheter. Bland annat gäller det miljöpartiets svensk-somaliska riksdagsledamot Leila Ali Elmi. Hon menar att Nyans är ett ”überpopulistiskt” parti som kapitaliserar på att svenska muslimer känner sig diskriminerade när andra riksdagspartier skyller alla samhällsproblem på invandrare.

Nyans bygger på fördomar om muslimer som annorlunda och aparta, som svensk ytterkantshöger beskriver dem: religionskonservativa yttrandefrihetsmotståndare som vill förändra Sverige i muslimsk riktning. Det är ironiskt att partiet kallar sig Nyans, eftersom de buntar ihop alla svenska muslimer i en grupp, vilket kommer att leda till mindre nyans i diskussionen om islamofobi, inte mer.

Nyans kan sannolikt komma in i fullmäktige i storstäderna med röster från personer som känner sig överkörda. I till exempel Malmö är chanserna goda.

I Nyans skördar högern de frön man sått genom tendensen att skylla alla samhällsproblem på ”invandrare”, som om de är en homogen grupp. Sverigedemokraterna lär dock växa som reaktion på det nya partiet, inte minst bland utlandsfödda som inte är muslimer. ”Vi säger välkommen till Nyans”, säger SD:s lokalordförande Helmuth Pedersen till Lokaltidningen Trelleborg. Det är bara att gratulera SD till Nyans.

Efter ett ovant ståhej har Sverige nu både en ny statsminister och en regering. Visst inslag av falsk marknadsföring fanns i Magdalena Anderssons löfte om att överraska med valet av ministrar. Listan med statsråd var huvudsakligen kända namn, även om det fanns några oväntade val.

Även de utan tidigare regeringserfarenhet har i stor utsträckning varit i offentlighetens ljus.

Annika Strandhäll som miljöminister tillhörde inte de oväntade valen rent politiskt, men hon lämnade politiken av personliga skäl 2019 för att hantera ett dödsfall i familjen och var inte given i regeringen. Karl- Peter Thorwaldsson, före detta LO-ordförande som senast arbetat i stålindustrin, anses av många vald för att han kan tala om grön omställning med erfarenhet från industrin. Man får dock anta att en före detta fackordförande också valts för att LO-medlemmarna i allt högre grad röstar på Sverigedemokraterna istället för Socialdemokraterna.

Magdalena Andersson är inte den enda kvinna som gör historia i den nya regeringen. Nya skolministern Lina Axelsson Kihlblom blir den första transpersonen i en svensk regering. Bortsett från det har hon ett i sammanhanget fint cv med erfarenhet av att vända utvecklingen i skolor med utmaningar och olika ledarskapsroller inom skolan.

Axelsson Kihlblom har varit med i TV-serien rektorerna. Rollen som TV-personlighet delar hon med den nye energi och digitaliseringsministern Khashayar Farmanbar, som varit med i serien ”Gift vid första ögonkastet”. Andersson förefaller att satsa på folk som är vana vid offentligheten.

Den inledda förundersökning mot infrastrukturminister Tomas Eneroth för sexuellt ofredande besvärar uppenbarligen inte Andersson. Sannolikt lär den läggas ner, så kanske blir det ett ickeproblem. Kritiken mot utbildningsminister Anna Ekström kring PISA-resultaten har bevisligen inte heller påverkat.

Det är oklart vad detta ministerlag kan åstadkomma, med mindre än ett år kvar till valet och en högerbudget att regera på, men de lär vara bra på att möta pressen och prata inför kameror.

Ärkebiskop Antje Jackelén menar att kyrkorna drabbats orimligt hårt av covidrestriktionerna. Det finns fog för den åsikten. Ärkebiskop Antje påpekar att gym hade betydligt mildare restriktioner än kyrkor, som fick ta emot åtta personer, oavsett storlek. Det var inte rimligt, med tanke på att det finns rejält tilltagna kyrkor där åtta personer måste ha förefallit parodiskt försiktigt.

Biskop Johan Tyrberg i Lunds stift menar att det är problematiskt att registrera vem som går i kyrkan och tvinga dem att legitimera sig. Och visst kan det föra tankarna i fel riktning om det upplevs som att de besökande i ett trossamfund registreras och kartläggs. Det kan förmodligen bidra till att vissa undviker gudstjänstlokaler under en tid då det är viktigt för en religiös person att få stöd av kyrkan.

Folkhälsomyndigheten har nu ändrat åsikt kring kyrkor och covid-bevis och enligt biskop Johan kommer det att bli upp till den enskilde kyrkoherden att kräver covidpass vid konserter och gudstjänster. Det kan bli en stor utmaning för kyrkoherdar vars församlingar drar mycket folk under julperioden, så förhoppningsvis tänker stiftet erbjuda hjälp och stöd kring hanteringen.

Med det sagt måste kyrkan ta ansvar för folkhälsan på andra sätt, till exempel genom att kräva att besökarna håller säkra avstånd. Det vore såklart katastrof om folk blev smittade och sjuka vid kyrkobesök.

Återvandring var den stora frågan inför och under Sverigedemokraternas landsdagar. Det är logiskt. SD har kommit överens i riksdagen med Moderaterna och Kristdemokraterna om en mycket stram politik för immigrationen. Nu planeras nästa steg, att förmå människor som redan bor i Sverige att lämna landet.

Det borde bekymra moderatledaren Ulf Kristersson. Han framställer ofta samarbetet på högersidan som betydligt mer harmoniskt än de rödgrönas. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har nämligen fokuserat på det som förenar. Och dit hör till exempel att hålla invandringen på en mycket låg nivå, genomföra ytterligare jobbskatteavdrag och en del annat. Helgens landsdagar visar emellertid att SD inte tänker nöja sig med redan vunna segrar. De vill ha mer, mycket mer, även inom områden där partierna redan har lagt gemensamma förslag.

Det är som sagt logiskt. För Sverigedemokraterna är invandringen vad frihet är för liberalen och jämlikhet för socialdemokraten. Det är frågan som genomsyrar alla andra frågor. Det är den ökade rörligheten som enligt SD har orsakat nästan alla dagens samhällsproblem, bristerna i vården, i skolan och otryggheten. Och omvänt, i samma takt som de invandrade blir färre blir det möjligt att höja pensioner, anställa fler i skolan och förbättra sjukvården.

Det finns idag en bred enighet i riksdagen om att hålla invandringen på en låg nivå. De flestas motiv är att det svenska samhället behöver ägna kraft de närmaste åren åt att ge stöd till människor som redan har kommit hit. Integrationen måste vara huvuduppgiften inom en överskådlig framtid. Sverigedemokraterna håller förstås med, men för dem handlar det om mycket mer. De har alltid hävdat att invandringen är för stor, och menar per definition att samhället försvagas när det kommer människor utifrån. Alltså är det fullt logiskt att partiet föreslår att invandrade ska ha sämre sociala förmåner och uppmuntras att lämna landet.

Därför är det inte konstigt att SD betraktar kompromissen med M och KD som ett etappmål. För övrigt är Ulf Kristerssons beskrivning av högersamarbetet rena struntpratet. Ursäkta uttrycket, men Kristersson förstår förstås att det inte är särskilt svårt att kompromissa i opposition. Då är det fullt möjligt att enbart göras upp om det man redan är överens om.

I regeringsställning är det inte möjligt. Om Ulf Kristersson blir statsminister kan han inte passa i vissa frågor. Då måste han förhandla fram en majoritet när det gäller till exempel biståndet, där KD och SD drar åt olika håll. Han måste ha en politik för trygghetssystemen, där hans eget parti Moderaterna och SD tycker olika.

Det är sant att det spretar rejält i det rödgröna lägret. Partierna är ense om mycket. Samtidigt går det självklart att göra upp en lång lista med frågor där partierna ligger mycket nära varandra. Där de skulle kunna skriva gemensamma reservationer om de utgjorde oppositionen.

Läget på högersidan är ungefär detsamma. De har onekligen lyckats få igenom en del förslag och dessutom har de lyckats förmå Miljöpartiet att lämna regeringen. Men den senaste tidens turbulens visar att det inte finns några tydliga regeringsalternativ i svensk politik. Det borde göra alla en smula ödmjuka.

Magdalena Andersson har valts till statsminister en andra gång. Ingen vet om hon efterträder sig själv, eller aldrig har varit statsminister eftersom hon inte hann tillträda. Situationen är såpass ovanlig att den blir svårdefinierad.

Om Magdalena Andersson mot förmodan tidigare trott att övergången till regeringen Andersson skulle bli lätt har hon med denna mardrömsstart sannolikt fått rimliga (i det här fallet låga) förväntningar. Det blir den näst svagaste regering Sverige har haft, med regeringen Ullsten som etta. Det är dock en enpartiregering, vilket man kan anta att Andersson mestadels ser som en fördel, även om det för med sig stora utmaningar.

Röstförklaringen handlade ganska lite om Magdalena Andersson och mer om vem partierna vill se som syndabock, vilket varierade kraftigt. Det borde vara synnerligen förvirrande för väljarna.

Annie Lööf försökte folkbilda om den gula knappen och skillnaden mellan att trycka gult och tolerera en statsministerkandidat eller att trycka rött eller grönt och ta en annan sorts ställning. Centerpartiets position som slagpåse förbättrades av att talmannen Andreas Norlén lade skulden på Miljöpartiet för att de inte klargjort att de skulle lämna regeringen om oppositionens budget gick igenom. Med tanke på Norléns okonventionella kritik mot ett enskilt parti såg Lööf möjligheten att nyansera.

Om detta har skadat förtroendet för demokratin och i så fall hur mycket är oklart: de flesta förstår förmodligen att det inte längre är lätt och självklart att skapa ett stabilt regeringsunderlag med tre starka partier och ett antal svagare småpartier. Men det är frustrerande och skapar sannolikt oro hos väljarkåren för möjligheten till politisk stabilitet efter valet.

Talmannen har fått en del kritik för att han inte förutsåg detta eller ställde tillräckligt krävande frågor till partiledarna. Han har dock till skillnad från övriga haft anständigheten att be om ursäkt för att det blivit rörigt. Ödmjukhet vore klädsamt även för andra inblandade.

Att Socialdemokraterna anser att de bör styra Sverige, helst själva, är ingen överraskning. S är Sveriges sämsta oppositionsparti: de har ingen aning om hur man beter sig i den situationen.

Ulf Kristersson verkar återigen satsa på att göra uttalanden han får äta upp längre fram. För tre år sedan var det alliterationen om att Moderaterna aldrig skulle ”samarbeta, samtala, samverka, samregera” med Sverigedemokraterna. Denna gång var det att en regering ”måste svetsas ihop av det man vill och inte av det man inte vill”. Om Kristerssons ”konservativa block”, där Åkesson har begärt ministerposter, blir verklighet så kommer Kristersson att att samregera med ett parti som förutom invandring och främlingsfientlighet bedriver bidragspolitik till vänster. Partierna har överraskande lite gemensamt förutom fokus på kriminalitet och invandring.

Andersson kallas den ”vuxne i rummet” av Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin, vilket var en beteckning som Kristersson försökte ge Moderaterna för ett tag sedan.

Inget är vuxen i det här rummet. Det hade varit vuxet att beklaga turbulensen för medborgarna och medge att den nya och svårnavigerade situationen skapar en olyckligt förvirrande situation, där väljarna lätt får intrycket att politiker intrigerar för maktspelets egen skull och inte för att skapa en stabil regering i Sverige.

Med det sagt är det bra att glastaket för statsministrar nu förefaller krossat, även om det gärna hade fått ske under mer gynnsamma omständigheter.

Martina Jarminder

Ända från att romarriket gjorde kristendomen till sin officiella religion har judarna utsatts för förföljelse och diskriminering. Den förföljelsen spred sig över hela Europa och fick som tragiskt resultat Adolf Hitlers och nazismens försök att utrota den judiska folkspillran. Denna antisemitism har också haft ett starkt fotfäste i Sverige och begränsade t.ex var judar fick bo i vårt land och vilka yrken de fick utöva. Åren kring andra världskriget blev även i Sverige ett mörkt kapitel då starka krafter försökte försvåra för judar att söka skydd undan Nazitysklands förföljelse.

På senare år har judehat och antisemitism börjat gro igen via invandringen från muslimska länder och svenska extremister som börjat dyrka nazismens idéer. Judar som är utsatta för antisemitism har börjat fråga sig om de längre kan bo kvar i Sverige. Det är inte tryggt att ute i offentligheten skylta med sin judiska identitet, vilket resulterat i att en del har tagit steget att fly till Israel, en utveckling som också synts i bland annat Frankrike där flera blodiga attentat mot judar har skett.

I en tid när ånyo judar förföljs och det i delar av den muslimska världen pågår en etnisk rensning så valde majoritet på Kyrkomötet förra veckan att rösta ja till ett yrkande om att ”lyfta frågan” om att granska folkrättens tillämpning i Israel och Palestina, även utifrån” FN:s apartheidkonvention och Romstadgans skrivningar om apartheid.”

Palestinierna har under mycket lång tid levt i en trängd situation i konflikten med Israel. Men det har till avgörande del varit självförvållat genom ständiga attacker mot judar från gangsterregimen Hamas och proklamationer om att utrota den judiska staten och driva judarna ut i Medelhavet. Konflikten har också försvårats genom palestiniernas upprepade vägran att acceptera flera konstruktiva fredsförslag som USA tagit fram.

Att hävda att Israel är en apartheidstat som nu en majoritet i kyrkomötet ger uttryck för är sakligt sett fel. Det är en skamfläck för den svenska kyrkan, men också för de fyra personer som drev fram förslaget – Anna Karin Hammar (S), Lisa Tegby (Posk), Roberth Krantz (S) och Daniel Tisell (C) – och för den knappa majoritet som tog beslutet och därmed sällar sig till en antisemitisk historisk tradition som borde ha nått vägs ände. Extra illa är det också eftersom den svenska kyrkan grundades av en antisemit, Luther.

Världen av idag har en rad länder där människor utsätts för förföljelse, diskrimineras och vill fly. Men dessa lyfts inte fram på kyrkomötet fastän det finns många att välja på. Till staten Israel vill däremot palestinier flytta, vilket visas av kalla fakta. Den arabiska befolkningen har ökat från 1.2 miljoner till nästan 1.9 sedan staten Israel bildades, vilket knappast vore möjligt om denna magnet på araber med muslimsk tro är en apartheidstat. Men antisemitiskt anfäktade personer på kyrkomötet väljer att ensidigt peka ut det land som utgör den enda demokratin i denna del av världen och dessutom det tryggaste landet att leva i.

Heder åt de biskopar bl.a Sören Dalevi, Andreas Holmberg och Åke Bonnier som gått ut och protesterat mot kyrkomötets vansinniga beslut. Nu måste också de politiska partier som nominerat personer med antisemitiska reflexer till kyrkomötet tydligt ta avstånd från dessa företrädare och de åsikter de står för. För inte är det väl Socialdemokraternas och Centerpartiets uppfattning att Israel är en apartheidstat?

Lars J Eriksson

Den legendariske Electroluxchefen Hans Werthén skilde ut sig från de flesta makthavare genom sin tillgänglighet. Förvånade journalister som ringde Electrolux och ville ha en kommentar i någon fråga hamnade direkt i Hans Werthéns telefon, han hade inte pressfolk som skulle fungera som grindvakter. Han brukade kommenterar det med "att det är ju ändå mig som de vill tala med." Så agerar en chef som står för öppenhet.

Men den tiden är förbi. Idag vimlar det av pressekreterare och kommunikationsdirektörer som skickas fram för att besvara mediernas frågor även när det gäller känsliga ämnen.

Nyligen vållade det kritik när Trafikverket tagit ett beslut om att slopa högtalarutropen på järnvägsstationerna.

Högtalarutrop på järnvägsstationer har en lång tradition och utgör en service som är viktig för både synskadade och gemene man som skall åka tåg. Inte minst gäller det när trafiken inte flyter utan det uppkommer förseningar. Den stackars SJ-presskillen försökte försvara nyordningen med en app (applikation) som skall bli möjlig att laddas ner i smartphones, vilket förstås kan fungera för en del resenärer men knappast för synskadade och för de som saknar eller har en gammaldags knapptelefon-mobil. Beskedet om de slopade högtalarutropen är sakligt sett ett magplask och svårt att försvara. Om en så viktig förändrings genomförs är det givetvis verkställande direktören för Trafikverket som inför offentligheten skall försvara beslutet.

De flesta pressekreterare och kommunikationschefer sitter inte med i de slutna rum där viktiga beslut tas. Därför blir ofta deras framträdanden intetsägande eftersom de inte kan motiven på djupet för besluten eller förklara dessa på ett begripligt sätt. Däremot händer ofta att när kritikstormar bryter ut så desavoueras de snabbt av den högsta ledningen.

Det borde vara ett självklart krav när personer rekryteras till de högsta chefsposterna i näringslivet och det offentliga, att de skall ha förmåga och vilja att inför allmänheten och frågvisa journalister försvara sina beslut. Dessutom skulle det kunna spara in en hel del pengar om beslutsfattare inte omger sig med horder av kommunikatörer utan själva ställer sig i frontlinjen.

Lars J Eriksson

Statliga verksamheter har byggts upp under hundratals år. Uppdelningen i regioner för dessa verksamheter var förr rätt ologisk där det ibland var län eller landskap som styrde, ibland helt egna regionala uppdelningar. Under senare årtionden har statsmakten försökt skapa en mer enhetlig struktur så att rationella regioner inrättats. Ett stark men ännu inte förverkligat mål är också att ersätta dagens landsting/regioner med storregioner även om de formellt är lokalt styrda verksamheter.

Det är rationellt med att ha en likartad regional struktur över hela landet. Även domstolsväsendet bör präglas av detta. Men medan vi har sex hovrätter spridda över landet, för att skapa regional förankring, så har vi endast fyra kammarrätter, i Stockholm, Göteborg, Sundsvall och Jönköping. Någon logik i detta är svårt att se.

Skåne sorterar idag under Kammarrätten i Göteborg. Det innebär att domstolen har ärenden ända uppifrån Värmland ner till Skåne. Att den nyaste Kammarrätten lokaliserades till Jönköping hade regionalpolitiska motiv. Den ärendemängd som genereras i Skåne samt att Skåne befolkningsmässigt är en av landets största regioner med 1,4 miljoner invånare, gör det starkt motiverat med en sydsvensk Kammarrätt.

Det är hög tid att inrätta en Kammarrätt för Sydsverige, lämpligen Skåne kompletterat med Blekinge och Kalmar län. Med den geografiska avgränsningen skulle en Sydsvensk Kammarrätt täcka ett område med 1.8 miljoner invånare. Det skulle öka den statliga närvaron i Sydsverige och bli ett behövligt tillskott av kvalificerade juristtjänster t.ex för de som examineras vid Lunds universitet. En sådan Kammarrätt kan lokaliseras till Malmö eller Lund och därmed förstärka arbetsmarknaden för jurister i hela Sydsverige.

Lars J Eriksson