Den är som en rysk docka, intrigen i Jo Nesbös nya Harry Hole-deckare Törst. Innanför varje svar på bokens gåta finns en ny gåta i en intrikat och fint komponerad handlingsväv fylld av välplacerade villospår.
Inte så förvånande kanske. Jo Nesbö har vid det här laget, med Törst inräknad, skrivit elva böcker om den mytiske och numera före detta kriminalkommissarien Hary Hole. Han har också skrivit ett stort antal fristående thrillers och deckare och alla ingår de i ett dystopiskt Nesbö-universum av grymma brott och olyckliga hjältar.
Förra boken om Harry Hole, Polis (2016), slutade ändå förvånansvärt lyckligt med bröllop mellan Harry och hans stora kärlek Rakel. Samtidigt fanns det förstås antydningar om ett mörker på väg in. När Törst inleds är Harry och Rakel fortfarande lyckliga. Harry är nykter och har dragit sig tillbaka från polisarbetet och föreläser på Polishögskolan där styvsonen Oleg numera är student.
På Oslos våldsrotel är Katrine Bratt utredningschef, den opålitlige polismästaren Michael Bellman vädrar en justitieministerpost och hans kumpan Truls Berndtsen har också lyckats bli placerad på våldsroteln där även Andreas Wyller, en ung och entusiastisk polisassistent som hyser djup beundran för Harry Hole, arbetar.
När så en seriemördare som dricker sina offers blod och hittar dem via dejtingappen Tinder slår till vid flera tillfällen inom kort tid får våldsroteln fullt upp. Trådarna går tydligt ihop med händelser i tidigare Hole-böcker och framförallt slutet i Polis och så småningom övertalas också Harry Hole att träda in. Till sin hjälp får han bland annat en psykolog som är expert på vampyrism.
I en olycksbådande ytterkant av mördarjakten drabbas dessutom Rakel av en besvärande huvudvärk, någon läcker hemligstämplade uppgifter till pressen och Katrine har kärleksproblem. Och på det en mördare som inte följer förväntade vägar.
Gång på gång närmar sig utredarna honom bara för att snubbla över nya gåtor och få sina privatliv obehagligt intrasslade i den skrämmande oförutsägbara händelseutvecklingen.
Lite tröttsamt kan det tyckas att Harry Hole-böckerna numera följer ett väl utstakat mönster av hur det man inte trodde kunde bli värre ändå alltid blir ännu värre och av hur Harry aldrig någonsin mer än tillfälligt får stanna kvar i något positivt.
Samtidigt ger nog Jo Nesbö oss läsare exakt det vi vill ha. Och han gör det också ruskigt bra och lyckas på vägen säga en hel del om vad längtan efter erkännande och synlighet gör med människor och hur det snabba nyhetstempot påverkar en polisutredning.
Törst är suverän sträck-deckarläsning av högsta kvalitet men trots att jag redan börjat längta efter seriens nästa del känner jag också en liten sorg över hur Nesbö numera prioriterar hårdkokt action och intrigpussel före själ och hjärta.
