– Musiker är ofta väldigt centrerade på att lösa saker själva, att de ska öva och gå in i sin egen bubbla. De relaterar sällan att de är en del av traditionen, ceremonin och en grupp. De tror att de måste lösa allt på egen hand. Det kan bli rätt så jobbigt och ensamt till slut för då ser de inte andra lösningar som skulle kunna finnas, förklarar Francisca Skoogh. Foto: Jari Markkanen
Konsertpianisten och publiken har ett speciellt förhållande till varandra. Foto: Colourbox

Hon använder sig själv i sin forskning

Francisca Skoogh använder sin unika dubbelkompetens som konsertpianist och psykolog i forskningen om hennes kommunikation med publiken.

The transformed stage and mind är arbetsnamnet än så länge på avhandlingen som Francisca Skoogh så småningom ska doktorera i. I hennes översättning blir det Den förvandlade scenen och sinnet. Hon började med avhandlingen 2012 på halvfart och har nu kommit halvvägs.
Francisca Skoogh berättar att forskningen handlar om vad hon gör på scen som konsertpianist och vad hon gör med sitt konstnärskap som är specifikt just för henne. Hon undersöker vilken relation hon har till publiken och på vilket sätt hon är beroende av den och om det finns ett samspel.
– Det blir projekt och konserter som jag inte annars hade gjort, lite mer experimentella. Jag reflekterar och ifrågasätter ganska mycket traditioner som jag är en del av, och försöker förstå vad det är som gör att just klassisk musik har den typen av kommunikation som vi har med publiken. Den är lite speciell, förklarar hon.

Francisca drar nytta av psykologins teorier och processtänkande och dess mer strukturerade sätt att arbeta när hon skriver, reflekterar och analyserar sitt utövande.
– När jag tittar på mitt utövande – hur jag är på scenen och hur jag integrerar med min publik – använder jag bland annat psykologiska och sociologiska teorier. Om jag skulle ha gjort det här som musiker hade jag inte ha arbetat på det här sättet eftersom det är ett helt annat tänk, förklarar hon.

Embryot till forskningen uppkom efter att hon blivit legitimerad psykolog. Samma år började hon att undervisa musikerstudenter på musikhögskolan. Hon hade studerat psykologi för att bredda synen på sig själv och på människan. Kunskapen kom till stor nytta i kursen ”Den framträdande människan” som pågick i några år.
– Det har breddat och berikat min roll som pianist. Jag förstår olika saker på ett annat sätt än tidigare när jag framträder som pianist, säger hon.
– När jag undervisar pianister försöker jag alltid få in lite grann av psykologiska aspekter och ställer då frågor som hur de ställer sig till att framträda och hur de mår på scenen. Min kurs hade ett grupperspektiv, vi pratade ofta i grupp och det var bra, för de blev öppnare och gick inte i sin egen värld. Jag tror att det inte görs så mycket annars. De ska bara klara av att stå på scenen.
– Man brukar säga att det som inte dödar en, det härdar en. Man ska utsätta sig för scenframträdande oavsett hur man mår för att bli bättre. Den metoden tror jag inte riktigt på.
Till en viss del har kursen inspirerat henne till forskningen, men också hennes praktik som musiker och framför allt det faktum att musiker tenderar att upprepa sig i sitt scenframträdande inom klassisk musik och hur det påverkar dem när de möter publiken.

Hon tror att pianister kommer att ha glädje av hennes avhandling genom att följa hennes tankegångar och se vad hon har kommit fram till inom hennes praktik som pianist.
– De kan säkert tillämpa mina resultat på något sätt och jag hoppas kunna visa på andra sätt att arbeta med artistisk verksamhet. Om andra pianister ger sig in i forskning kan de möjligtvis göra samma sak och samma resa, men de kommer troligtvis, kanske till och med förhoppningsvis, inte komma fram till samma resultat som jag, säger hon.

Den 30 mars håller hon ett delseminarium med Catherine Laws, en opponent från England på Inter arts center i Malmö klockan 9.00.