Utan titel, 1944. Färgkrita och oljakrita. Kunstmuseum Basel, Kupferstichkabinett - Gåva från The Barnett and Annalee Newman Foundation – 2014. Foto: Kunstmuseum Basel - Martin P. Bühler
Utan titel, 1946. Bläck på papper Louisiana Museum of Modern Art. Donation: Annalee Newman
Ur sviten 18 cantos 1963-64. Litografi i blekgult och amerikanskt ultramarinblått på Japan papper från två stenar. Kunstmuseum Basel, Kupferstichkabinett. Donation fra Hanspeter Schulthess-Oeri-Stiftung, 1969. Foto: Martin P. Bühler

Toppen av isberget i amerikansk modernism

recension/konst

KONST
Konst på papper – Barnett Newman
Louisiana
Till och med den 17 april

I Louisianas fortlöpande serie Konst på papper har turen nu kommit till Barnett Newman (1905-1970), en av pionjärerna på den amerikanska modernismens konstscen. Det är ingen stor utställning. Endast 12 teckningar och 26 grafiska arbeten visas i museets underjordiska östra flygel. Men tillkomna under åren 1944-1964 spänner de över ett vitt fält i konstnärens utveckling. De är dessutom valda och hängda med sådan omsorg att de lätt kan uppfattas som en resumé över inte bara Newmans gärning utan även av den amerikanska modernismens födelse, utveckling och mognad – i varje fall som den framträdde på New Yorks konstscen.

Född och verksam i New York gick Barnett Newman närmast i täten för en grupp yngre New York- konstnärer som irriterade sig på de amerikanska konstnärernas generella benägenhet att utan närmare ifrågasättanden anamma den modernism som under 2:a världskriget förts till USA av europeiska exilkonstnärer. Till de mest inflytelserika hörde Max Ernst och André Masson, båda företrädare för variationer på den så kallade automatiska eller associativa surrealismen.
Barnett Newman och hans kollegor, bland andra Jackson Pollock, Willem de Kooning, Clyfford Still, Mark Rodko, Robert Motherwell insåg att det var nödvändigt att USA skapade sig en egen modernistisk identitet som bröt såväl väl med influenserna från den europeiska modernismen som från den amerikanska provinsialismen med Edward Hopper som främste företrädare. Låt vara att ”de unga arga” i New York med Newman i tätposition irriterade sig över anammandet av den automatiska surrealismen, inte desto mindre var det just där som såväl han som Jackson Pollock fann en väg ut ur den amerikanska stagnationen. I sviten av nu aktuella Newmanverk ingår ett par teckningar gjorda i färg- och oljekrita med en omisskännlig surreell/nonfigurativ grundton. De är daterade 1944 och tycks vara bevarade mest av en slump. När Newman 1948 debuterade med sin första soloutställning på Betty Parsons Gallery hade han gjort rent hus med allt europeiskt inflytande i sin konst (bokstavligt talat, det mesta hade han förstört) och slagit in på en väg som blev mer och mer minimalistisk. En åtstramning av pennan eller kritan – i förekommande fall också penseln – som han arbetade med ledde till framväxten av det som skulle döpas till colorfield painting, det vill säga färgfältsmåleri som närmast kan uppfattas som en ytornas och färgernas kamp om herraväldet på ett papper eller en duk. Tekniken leder förvisso tankarna till Mark Rodko, men denne är, som jag uppfattar det, långt mer lyrisk än den intellektuelle Barnett Newman.

Serien om 12 teckningar i antingen färg- och oljekrita, blyerts/tusch eller bläck avslutas med en bläckteckning från 1946 – också den utan titel. En vit cirkel, ett vacuum, synliggjord av hastigt virvlande bläckstreck. Teckningen väcker omedelbara associationer till pistolmynningen i påannonseringen av James Bond-filmerna, det enda som saknas är den blodröda färgen och agenten själv. Fria fantasier från min sida förstås, men det finns en påtaglig och särskiljande dynamik i teckningen som i högre grad än andra är känslomässig snarare än formanalytisk och därför öppen för subjektiva tolkningar och upplevelser.
På väggen mitt emot teckningarna hänger bland annat en svit om 18 tvåfärgslitografier som lånats in från Konstmuseets i Basel kopparsticksamling. Titeln Cantos avslöjar att Newman med dessa colorfieldstudier ville uppnå musikaliska kvaliteter, få färgerna att sjunga – kanske entonigt
a cappella. Tyvärr saknas i dessa det ”blixtlås” som gav hans oljemålningar en rumslig struktur som separerade färgfälten och skapade en tydlig dialog mellan dem. De separerade fälten banade i sin tur vägen för Frank Stella, för minimalister och post-måleriska abstraktionister som Ellsworth Kelly och Kenneth Noland.

Den lilla Barnett Newman-utställningen visar bara toppen av det omvälvande isberg som stavas amerikansk modernism. Louisiana får gärna låta mer av det berget flyta upp till ytan!

KONST
Konst på papper – Barnett Newman
Louisiana
Till och med den 17 april