Vintern 1989. Jag är fjorton år och på tv-nyheterna visas avrättningen av Rumäniens diktator Nicolae Ceaucescu och hans fru Elena. De arkebuseras utomhus mot en vägg. Jag visste inte mycket om Rumänien, mer än att det nog var ett hemskt land att bo i. Ceaucescus Rumänien var, som vi sedan lärde oss, ohyggligt brutalt och med en hemlig polis, Securitate, vars främsta uppgift var att ”neutralisera” alla meningsmotståndare, vilket (likt de flesta diktaturer) innebar att folk trakasserades, skickades till arbetsläger, fängslades, torterades- eller bara försvann.