Det är dumt att vara snäll. Dåligt att vara bra. Gravt förenklat kan man sammanfatta det senaste årets debatt på det viset. Godhet har blivit ett skällsord och ett attribut för att illustrera att någon är tillgjord eller verklighetsfrånvänd. Vill du göra narr av någon och få bra tyngd i kritiken kan du anklaga hen för att vilja motivera sina val med godhet eller snällhet. Motsatsen till god är seriös eller realistisk, enligt den nya retoriken. Alla som följt extremhögerns internetnärvaro vet att det varit klassisk terminologi för dem länge. Nu har den lämnat kylan på hatsajterna och bjudits in i etablissemangets varma vardagsrum.
Till och med ledande moderater har börjat använda termen ”godhetssignalering” utan ironi. Godhetssignalering fungerar som hån bara om det är underförstått löjligt att försöka vara god, snäll eller medkännande. Det antas att man inte på riktigt kan tycka att vi ska ta hand om varandra och att dessutom tycka att samhället bör vara baserat på den principen.
Godhet är lika med hyckleri. Därför måste det handla om en ”signalering”. Något påhittat.
Hillary Clinton fick frågan om varför hon ville bli president och vilka värderingar hon ville ta med in i Vita huset. När hon svarade kärlek och vänlighet blev det lika kontroversiellt som Trumps rasism och övergrepp. Kärlek? Gud så löjligt!
Men vilka värderingar menar man att det moderna välfärdssamhället annars vilar på? Vad är sjukvård för alla oavsett samhällsklass och status, likhet inför lagen och till och med a-kassa, om inte omsorg om medmänniskorna och hur de mår?
Att bry sig om klimatförstöring är att bry sig om hur kommande generationer har det. Det moderna samhället är mycket långt ifrån nihilismen i att hånskratta åt alla goda ansatser. Att Sverige tagit emot många invandrare handlar inte om att man tidigare glömt att stänga gränserna. Det var ett medvetet beslut att som nation bemöta nödlidande med medkänsla. Det är stort och vackert, oavsett om det är valvinnande just nu eller inte.
Den nya debattekniken är inte harmlös. Svenskarnas tro på de offentliga institutionernas goda intentioner är det som gör att vårt land inte är korrupt, att medborgarna känner sig relativt trygga och att de välfärdssystem som ”realisterna” säger sig vilja värna fungerar.
I länder som Irak leder bristen på tilltro till offentliga institutioner och rättsväsen till våld och stundtals nästan anarki. Ändå har man börjat använda den urholkande terminologin om den löjliga godheten obesvärat, som om endast benhård darwinism är möjlig i ett demokratiskt samhälle som Sverige.
Under ALDE-partiets kongress talades det mycket om godhet. Om att hålla på rätten att säga att man motiveras av att försöka göra gott. Europas liberaler var fulla av kämpaglöd. När populismen vädrar morgonluft händer nämligen detsamma för dess motpol. Det tänker populisterna inte på: om de kommit till makten genom att säga det som inte kan sägas och göra det som inte får göras, så kan andra också få stöd genom att bete sig subversivt.
Om godhet blir det mest subversiva kan den ultimata proteströsten i framtiden bli för öppenhet och medkänsla.
Populister; säg inte att vi inte varnade er.