Det är dumt att vara snäll. Då­ligt att vara bra. Gravt för­enklat kan man sam­man­fatta det senaste årets de­batt på det viset. God­het har blivit ett skälls­ord och ett at­tri­but för att il­lu­strera att nå­gon är till­gjord el­ler verklighetsfrånvänd. Vill du göra narr av nå­gon och få bra tyngd i kri­tiken kan du an­klaga hen för att vilja mo­ti­vera sina val med god­het el­ler snäll­het. Mot­satsen till god är se­riös el­ler rea­lis­tisk, en­ligt den nya re­to­riken. Alla som följt ex­trem­hö­gerns in­ter­net­när­va­ro vet att det varit klas­sisk ter­mi­no­lo­gi för dem länge. Nu har den läm­nat ky­lan på hat­sajterna och bjudits in i eta­blis­se­mangets varma var­dags­rum.

Till och med ledande mo­de­rater har börjat an­vända termen ”god­hets­sig­na­lering” utan iro­ni. God­hets­sig­na­lering fun­gerar som hån bara om det är un­der­för­stått löj­ligt att för­söka vara god, snäll el­ler med­kän­nan­de. Det an­tas att man inte på rik­tigt kan tyc­ka att vi ska ta hand om var­and­ra och att dess­utom tyc­ka att sam­häl­let bör vara ba­serat på den prin­cipen.
God­het är lika med hyck­le­ri. Där­för måste det handla om en ”sig­na­lering”. Nå­got på­hit­tat.
Hil­la­ry Clinton fick frå­gan om var­för hon ville bli pre­si­dent och vil­ka vär­der­ingar hon ville ta med in i Vita huset. När hon svarade kär­lek och vän­lig­het blev det lika kon­tro­ver­si­ellt som Trumps ra­sism och över­grepp. Kär­lek? Gud så löj­ligt!

Men vil­ka vär­der­ingar me­nar man att det mo­derna väl­färds­sam­häl­let an­nars vilar på? Vad är sjuk­vård för alla oav­sett sam­hälls­klass och sta­tus, lik­het in­för lagen och till och med a-kassa, om inte om­sorg om med­män­ni­skorna och hur de mår?
Att bry sig om kli­mat­för­stö­ring är att bry sig om hur kom­man­de ge­ne­ra­tioner har det. Det mo­derna sam­häl­let är myc­ket långt ifrån ni­hi­lismen i att hån­skratta åt alla goda an­satser. Att Sve­ri­ge tagit emot många in­vand­ra­re handlar inte om att man ti­digare glömt att stänga gränserna. Det var ett med­ve­tet be­slut att som na­tion be­mö­ta nöd­li­dan­de med med­käns­la. Det är stort och vac­kert, oav­sett om det är valvinnande just nu el­ler inte.
Den nya de­battek­niken är inte harm­lös. Svenskarnas tro på de of­fent­liga in­sti­tu­tionernas goda in­ten­tioner är det som gör att vårt land inte är kor­rupt, att med­bor­ga­rna känner sig re­la­tivt trygga och att de väl­färds­sy­stem som ”rea­listerna” säger sig vilja värna fun­gerar.
I länder som Irak leder bristen på till­tro till of­fent­liga in­sti­tu­tioner och rätts­vä­sen till våld och stund­tals näs­tan anar­ki. Ändå har man börjat an­vända den ur­holkande ter­mi­no­lo­gin om den löj­liga god­heten obe­svä­rat, som om en­dast ben­hård dar­wi­nism är möj­lig i ett de­mo­kra­tiskt sam­häl­le som Sve­ri­ge.

Un­der ALDE-par­tiets kon­gress talades det myc­ket om god­het. Om att hålla på rätten att säga att man mo­ti­veras av att för­söka göra gott. Eu­ro­pas li­be­raler var fulla av käm­pa­glöd. När po­pu­lismen vädrar mor­gon­luft händer näm­li­gen det­sam­ma för dess mot­pol. Det tänker po­pu­listerna inte på: om de kommit till makten ge­nom att säga det som inte kan sägas och göra det som inte får göras, så kan an­dra ock­så få stöd ge­nom att bete sig sub­ver­sivt.
Om god­het blir det mest sub­ver­siva kan den ul­ti­mata pro­tes­trösten i fram­tiden bli för öp­pen­het och med­käns­la.
Po­pu­lister; säg inte att vi inte varnade er.