Det låter som en trivialitet: någon kastar sten på danskar som kör längst E65:an mellan Malmö och Ystad. Men det har eskalerat till något som inte bara drabbar besökare i vårt land på ett oacceptabelt sätt, utan som till och med påverkar den lokala ekonomin.

Det är också rent skademässigt långt i från trivialt: detta görs uppenbart med en avsikt att skada. Enligt uppgifter ska en person på grund av detta ha förblindats och fått tänderna krossade. Det är en förskräcklig och grov form av misshandel. Stenkastaren måste förstå att den typen av allvarliga skador kan uppstå.

Det har diskuterats huruvida polisen behöver en gärningsmannaprofil på stenkastaren. Man kan givetvis hoppas på att polisen samarbetar med all sakkunskap och använder alla resurser som finns för att få fast personen. De verkar använda den tekniska kunskap som finns för att etablera ett mönster för stenkastaren och hur man kan skilja på en attack och ett vanlig stenskott. Ett kan man veta säkert även utan en utbildad profilerare: personer hyser agg mot danskar (det förefaller i skrivande stund som att måltavlan är just danskar) eller en grupp med en annan gemensam nämnare så till den milda grad att hen vill skada dem. Det måste utgöra en ledtråd: att kasta sten på 110 fordon, i vissa fall så hårt att förare eller passagerare skadas kommer inte ur ett vakuum: personen måste ha varit ilsken länge, eller gilla uppmärksamheten som kommer av skriverierna och vetskapen om att hen skrämmer främlingar.

Bornholm drabbas på grund av dessa överfall av vikande turism. Vem vill löpa risken att skadas på semestern? Det är självfallet oacceptabelt. Det finns ingen anledning att tro att polisen inte tar detta på allvar, men alla tillgängliga resurser måste användas: det kan i värsta fall bli en dödsfälla för någon om en sten träffar riktigt fel. Gärningsmannen ska alltså helst hittas innan det sker, innan turismen längst sträckan upphör och innan någon annan skadas svårt.

Tio år efter Utøya menar många överlevande att dådets politiska sida sällan diskuteras. Det var socialdemokrater som attackerades och som pekades ut som en skadlig kraft av den högerextrema terroristen. Trots detta menar överlevarna att de får kritik när de diskuterar den politiska sidan och anklagas för att använda dådet för cynisk politisk vinning. Det förvånar: det var en politisk rörelse som attackerades. Valet av offren var inte slumpmässigt, även om mord på barn verkar meningslöst i sin grymhet.

Hade någon som jämförelse attackerat ett MUF-läger i Sverige hade det varit givet att se det som en attack på de högervärderingar som partiet har och de borde också få rätten att diskutera det som politiskt färgat terrordåd mot sin övertygelse.

Även för den skandinaviska socialdemokratins resa mot en restriktiv flykting- och integrationspolitik kan insikten om att det var socialdemokratiska barn som skytten attackerade vara värdefull. Det är också viktigt eftersom socialdemokratin på många ställen inte längre vill se det mångkulturella samhälle som Breivik hatade och de unga på Utøya ville försvara. I Danmark driver socialdemokrater på för en stram flyktingpolitik och det var länge sedan Stefan Löfven menade att hans Europa saknade murar.

Det finns all anledning att ge norsk socialdemokrati utrymme att diskutera Utøya som ett hatbrott mot norsk vänster. Ett brottsoffer måste ha rätten att berätta sin historia som de ser den. Med tanke på populariteten hos de högerextrema idéer och konspirationer som skytten fortfarande vill sprida är det viktig att kunna tala om vem som kan bli måltavla för framtida dåd. Skytten har inspirerat terrordåd i andra länder. Även de måste få äga rätten till berättelsen om att de som individer och som grupp utsattes för hatbrott. Det är enklare för samhället att avfärda Utøya och andra liknande ”ensam galning”- dåd som isolerade händelser orsakade av ett stört sinne. Men den politiska aspekten är viktig både av respekt från brottsoffren och för analysen av vem som kan utsättas härnäst.

Idag invigs 2020 års olympiska spel – ett år försenat – i Tokyo. Det blir ett annorlunda OS utan publik i denna pandemins tid. In i det sista håller arrangörerna öppet för att avbryta spelen om covidsmittan skulle öka drastiskt. Allt tyder dock på att tävlingarna kommer att genomföras fram till avslutningen den 8 augusti. Ett par spännande veckor väntar.

OS är ett fantastiskt spännande arrangemang. Att tusentals idrottsmän och idrottskvinnor från många olika sporter samlas på en plats är speciellt. Även vi som vanligen inte är överdrivet sportintresserade går i spinn framför TV-apparaterna. Att Tokyo-OS kan bli Sveriges bästa sedan 1956 om man får tro prognoserna gör förstås sitt till.

Melbourne 1956 är det första OS jag själv minns. Det var före TV:s inträde i mitt barndomshem, men vi följde Sven Jerrings och Lennart Hylands rapporter i radion. Även sexåringen Håkan tyckte att det var spännande. Det blev många svenska medaljer den gången – och det ser det också ut att bli i Tokyo. De svenska fotbollstjejernas 3-0-seger över världsmästarna från USA på onsdagen är bara början.

Jag tycker att det mest spännande blir se om storfavoriterna i friidrott Daniel Ståhl och Armand Duplantis lever upp till förväntningarna. I idrott kan allt hända. Sverige har dessutom medaljfavoriter i så skilda sporter som gång, segling, cykel, judo, handboll, ridning, bordtennis, simning – och naturligtvis damfotbollen!

Frågan är om OS överlever för framtiden – och hur spelen i så fall kommer att se ut och anpassas till dagens verklighet. Den diskussionen kommer att fortsätta efter Tokyo.

Själv skulle jag gärna se att Sverige – i samarbete med Norge – arrangerar olympiska vinterspel inom en inte alltför avlägsen framtid. Eller varför inte svensk-danska sommarspel i Örestad? Ett OS-arrangemang skulle hursomhelst vara ett lämpligt nordiskt samarbetsprojekt.

Håkan Larsson

EU-kommissionen har satt upp målet att Europa ska bli världens första klimatneutrala världsdel till 2050, men klassificeringssystemet, taxonomin, skapar motsättningar på många områden.

Krafter inom EU-kommissionen anser – med stöd av Frankrike och länder i Centraleuropa som Polen och Ungern – att kärnkraft ska betraktas som ”grön energi”. Främst Tyskland, Österrike och Danmark protesterar – och det på goda grunder.

Vid ett seminarium under den digitala Almedalsveckan nyligen konstaterade professor Tomas Kåberger, tidigare generaldirektör för Energimyndigheten, att kostnaderna för ny sol- och vindel är på väg att bli lägre än att driva existerande kol- och kärnkraftverk vidare. I öppna ekonomier stängs därför allt fler av dessa anläggningar samtidigt som förnybara energikällorna snabbt expanderar.

Nya kärnkraft är statligt subventionerad och har ofta militära samband. Att länder som Turkiet, Förenade Arabemiraten och Iran bygger kärnkraft beror på att man också vill ha kompetens att skaffa kärnvapen, menar Kåberger. De har ypperliga förutsättningar att utveckla solenergi till långt lägre kostnader.

Idag talas om SMR, små modulära reaktorer, som kan serietillverkas och placeras där elen behövs. Det låter positivt, men kräver massproduktion för att få ned kostnaderna och det är inte möjligt i närtid.

Att serietillverka SMR-reaktorer av ”fjärde generationens” kärnkraft skulle ta ännu längre tid, om det ens är möjligt. I praktiken handlar det om briderreaktorer, som man utan framgång har arbetat med sedan 1950-talet och som kräver upparbetning och bränslefabriker.

Kärnkraftens risker är inte lösta. Ser man till hela bränslekedjan är kärnkraften heller inte fossilfri. Låt oss se möjligheterna i att utveckla de förnybara energikällorna vidare, en utveckling som pågår för fullt just nu. Även om utmaningarna är många kommer vi då närmare målet om ett klimatneutralt Europa om mindre än 30 år än att drömma om ny kärnkraft.

På eftermiddagen den 22 juli 2011 sprängdes regeringskvarteret i Oslo med en gigantisk bilbomb. Lite mer än en timme senare steg terroristen bakom bomben iland på Utöya, där det socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF hade sommarläger, förklädd till polis. Konsekvenserna av denne ondsinte mans agerande under några timmar var förfärliga; sammanlagt 77 mördade och över 300 skadade.

Var detta ett dåd av en ensam galning? Både ja och nej. Han hade radikaliserats på egen hand framför datorn, men hade också tidigare varit medlem i det högerpopulistiska och invandringskritiska Fremskrittspartiet.

Som Eva Nordlund konstaterar i den norska tidningen Nationen agerade terroristen utifrån fascistisk ideologi. Han har själv hänvisat till en konspirationsteori som kallas ”Eurabia”. En föreställning om att en europeisk samhällselit samarbetar med arabiska länder i syfte att ”islamisera Europa”. I Norge utpekade terroristen Arbeiderpartiet som ”den inre fienden”, vilket gjorde ungdomsförbundet AUF som mål för hans attentat.

Även idag sprids samma konspirationsteorier av högerextrema och nynazistiska grupper. Internet är ett effekt redskap för dessa destruktiva strömningar. I augusti 2019 dräpte en annan ung norrman sin syster, som var född i Kina, och gick därefter till attack mot en moské, där han lyckligtvis blev övermannad. Han hade bilder på Utöyaterroristen i sitt rum och förklarade att han hade fått sin extrema uppfattning efter att ha studerat nynazistiska hemsidor.

Rasism och konspirationsteorier har inte minskat sedan massakern på Utöya för tio år sedan, snarare tvärtom. Även i Sverige. Våldsbenägna extremister finns inte bara på yttersta högerkanten utan också på yttersta vänsterkanten och i islamistiska miljöer. Svårast att upptäcka är ensamma personer, som radikaliseras framför dataskärmen, men även de finns i ett sammanhang. Det går inte att avfärda Utöyamassakern som en enstaka händelse av en galning.

Att förebygga extremism och terror är ett viktigt arbete på många plan. Ett demokratiskt samhälle får inte sova utan hela tiden arbeta för inkludering, rättvisa och sammanhållning. Här finns mycket att göra.

Det är tio år sedan vi lärde oss att vi levde i en illusion om ett tryggt, säkert samhälle. Att det bara krävdes en galning med en bomb eller ett gevär för att självbilden skulle krackelera och spricka.

Nyheten om en bomb i centrala Oslo var oerhörd och betydelsefull redan den. Att följa de långsamt ökande dödstalen och föreställa sig barn som springer ifrån en vuxen skytt i panik var en mardröm, liksom att försöka säga något av värde om vad detta innebär eller hur vi kunde värja oss mot detta. Vi var många som svor att terroristerna aldrig skulle få vinna den dagen.

Det är svårt att veta om vi fick rätt eller ej: den ensamme galningen eller extremistgruppen som attackerar vårt samhället är en del av vårt kollektiva medvetande nu. Det flesta vet att det är extremt låg risk att råka ut för ett terrordåd, men inte hjälpte det Ebbas föräldrar efter terrordådet på Drottninggatan.

Vi har sedan Utøya-dådet lärt oss att leva i en verklighet där ensamma galningar eller en grupp extremister med jämna mellanrum attackerar någon eller några som hen menar stör hens världsbild. Muslimer, homosexuella, kvinnor eller degenerade ateister: alltid retar de någon med ett automatvapen.

Anders Behring Breivik överlevde, till skillnad från många sådana gärningsmän och kunde ha gett insikt om hur dessa män tänker och varifrån blodtörsten kommer. ”Denne man har aldrig torterats, aldrig plågats av krig eller diktatur eller något annat som kan traumatisera en människa: varifrån kommer hatet och vreden?” Det funderade jag över i ledartexten jag skrev efter terrordådet. Vem var norrmannen som kallade sig nationalist, men inte tvekade när han tryckte av en pistol i ansiktet på ett norskt barn?

Efter tio år har Cirkus Breivik bara lärt oss att den vita rasens hämnare gillar att spela Yatzy och får extra norsk specialkost. I sin svit med rum på fängelset lär han oss inget annat än det absurda i att en massmördare stingsligt klagar på villkoren medan norska familjer tänder ljus till minne av sina barn på deras födelsedagar.

Vissa personer kan avhumanisera andra till den milda grad att man skrattande kan döda barn och fira det som en fantastisk triumf. Det är kanske lika bra att vi inte lärt oss att förstå det: normalt fungerande människor bör inte ha den kapaciteten.

Under de tio åren som gått har jag och andra kommentatorer med jämna mellanrum kämpat med att hitta något meningsfullt att säga om terrorns besinningslösa och meningslösa våldet. Vi har väl lyckats sådär bra. Men: Paris föll inte efter terrorattacken mot Bataclan, Oslo inte efter dådet på Utøya. Folk orkar inte vara rädda hur länge som helst.

Världen är full av extremister, som av en eller anledning radikaliserats till att tro att vissa av deras medmänniskor inte förtjänar medmänsklighet. Trots detta vänjer vi oss vid rädslan och sorgen och börjar gå på konsert och åka på ungdomsläger igen. Det är vardagen som besegrar extremismen. Den trötta, stressade tisdagen då den som har ett ärende på Drottninggatan inte längre orkar fundera på terrordådet som skedde där. Vardagens repetitiva lunk råder till sist inga bomber på.

Damidrott får ofta sällskap av en lika obegriplig som onödig sexism. Den senaste tidens tävlingar är inget undantag.

Det norska damlandslaget bötfälldes för att de ville ha shorts när de spelade EM i beachhandboll istället för minimala trosor. Storleken på lagets nederdel borde inte ha påverkat varken vinstchanser eller spelets kvalitet, vilket gör det stora vitet de dragit på sig obegripligt. Det är rimligt att inom idrott ha regler om kläder som till exempel kan förbättra prestationen så det räknas som som fusk eller dylikt. Att man inte känner för att visa rumpan för främlingar ska självklart inte vara något regelbrott.

Samtidigt fick världsmästaren och paralympiern Olivia Breen, som tävlar i längdhoppning, skäll i de brittiska mästerskapen för att hennes shorts var för avslöjande, trots att hon menar att hon hoppat i samma modell i åratal och tänker hoppa i den även i paralympics i år.

Dessutom har ett antal personer i ledande ställning inom OS I Tokyo fått avgå på grund av korkade sexistiska inlägg om kvinnliga styrelseledamöter och förslaget om att komikern Naomi Watanabe skulle kläs ut till gris som OS-underhållning.

Nog hade man kunnat hålla detta för sig själv när man är med och arrangerar en internationell idrottstävling och får hela världens ögon på sig. Det är dags att OS fokuserar på kvinnliga idrottares prestationer och inte på deras kläder eller utseende om man vill locka flickor till elitidrotten.

I Svenska Dagbladet går en före detta grovt kriminell, Maher Turkie, igenom vilka åtgärder han tror skulle hjälpa mot gäng- och vapenvåldet. Vissa av åtgärderna han föreslår är främmande för hur det svenska samhället fungerar och skulle förmodligen vara svåra att genomföra i praktiken. Att fråga före ex-kriminella vad de tror skulle motverka våldet är dock intressant. Man kan undra om den resursen används i tillräckligt hög grad.

Turkie menar att man borde sätta in militär i förorter där polisen upplevs ha tappat kontrollen. Det känns främmande för det svenska samhället att använda militär på det här sättet, men å andra sidan är hot om våld ett språk som gängkriminella själva talar och därför kanske förstår. Det vore intressant att höra vad laglydiga som bor i de bostadsområden som upplevs som bortom kontroll tycker om idén om militär närvaro. En del som kommit som flyktingar lär se militärer som något hotfullt. Samtidigt ska man inte glömma att det är de som bor i närheten av de kriminella som är i farozonen när samhället tappar kontrollen över våldet.

I länder där terrordåd föranlett beväpnad militär närvaro på gatorna påverkar det innerstadsmiljön. Det är en påminnelse om att det finns ett hot mot tryggheten i det offentliga rummet. Samtidigt visar det på en krisberedskap som kan skapa trygghetskänsla på ställen man vet är hypotetiska terrormåltavlor.

Turkie tycker att man ska införa skoluniform för att ta bort drivkraften för barn att tjäna ihop pengar till dyra kläder och skor som statussymboler. Det är svårt att se en svensk opinion för skoluniformer, men att minska drivkraften för unga att tävla om att kunna visa statussymboler är intressant som motåtgärd.

Han påminner om att gängvåldet inte bara kan härledas till gärningsmännen, utan också kunder som köper kokain av barn. I ivern att skylla gängvåldet på utlandsfödda glömmer man svenskfödda kunder köper deras produkt och bidrar till lönsamheten. Martina Jarminder