Dorthe Nors. Foto: Janerik Henriksson
Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors.

Går det att återvända till en barndom?

Vad gör urbaniseringen egentligen med oss? Vad händer djupt, djupt där inne? Går rottrådarna från generationer bakåt bara att skära av? Och å andra sidan, går det att återvända till en förändrad tid och tillvaro och börja bygga på det som en gång lämnats? Detta tema ligger i fokus i danska Dorthe Nors nya roman ”Blicken, pilen, filen”.

Dorthe Nors
Blicken, pilen, filen
Översättning: Ninni Holmqvist
Förlag: Ordfront

Lämmeltåget av människor som per automatik lämnar landsbygden som ett avstamp mot utvidgat socialt liv, utbildning, arbetsmöjligheter och självförverkligande blir längre och längre, över hela jorden. Utvecklingen går fortare och fortare, idag lever en allt större del av världens befolkning i städer.

Om man tar ett lokalt perspektiv och tittar på den nordiska landsbygden så finns det tre kategorier människor. De som stannar, gifter sig med någon i grannsamhället och lever som egenföretagare eller arbetar inom kommunen. De som ger sig av snabbt som katten och aldrig tittar bakåt. Och så de som visserligen ger sig av, orienterar sig i ett expanderande universum och trivs i det snabba stadstempot, men samtidigt upplever en vilsenhet och rotlöshet de inte kände av på landsbygden.

I ”Blicken, pilen, filen” lämnade huvudpersonen Sonja i 20-årsåldern sina föräldrars gård i Balling för ett liv i Köpenhamn. Idag är gården uppköpt av grannpojken Bjarne som förvandlat den till en enorm grisfarm. Systern Kate stannade kvar i trakten, gifte sig med Frank och ägnar all energi åt familjelivet. Sonja försöker upprätthålla kontakten med henne, för sin egen stabilitets skull, samtidigt som hon känner att avgrunden blir allt större.

”I Köpenhamn finns ingenting annat än människor som liknar alla slags människor överallt. Ingenting större, ingenting mindre, bara människor. (…) De är som storbönder på landsmöte som enbart är inställda på att hänga med varandra (…) och när de ska sticka ut från mängden, sticker de ut på samma sätt. I Jyllands inland är det fyrhjulsdrivna bilar och högglanspolerade odlingsgiftspridare. I Köpenhamn är det Christianiacyklar, buskageliknande skägg och likriktad mångfald”.

För drömmaren Sonja – vars favoritsysselsättning under uppväxten var att smyga ut i de höga sädesfälten och skapa sig en egen och undanskymd plats på marken under allt det gyllene och sträva – var det en omöjlighet att stanna. Universitetet blev en väg ut, och efter studierna inleddes en karriär som översättare. Det går hyfsat bra med tanke på att hon pluggade humaniora, hon översätter den framgångsrike svenske deckarförfattaren Gösta Svensson och förlaget sliter bokstavligen manuset ur händerna på henne.

Nu är hon strax över 40, lever ensam, och ägnar all ledig tid åt att försöka ta körkort. Just detta med körkortet bildar en ram åt ”Blicken, filen, pilen”. Det åtråvärda känns som en ren omöjlighet. Hon kämpar med körläraren Jytte som oavbrutet pratar om sig själv och aldrig låter henne lära sig att växla. Till sist kräver Sonja att få byta varpå körskolans sympatiske, charmige men gifte och lätt gränsöverskridande ägare själv börjar övningsköra med henne. Något som får henne att tvingas fräsa till än en gång.

Parallellt går Sonja och får massage för att lösa upp spänningar, dras motvilligt in i meditativa new-age cirklar som hon artigt drar sig ur, och försöker gång på gång känslomässigt nå tillbaka till systern Kate. Samtidigt har hon sinnet öppet för det stora, ogripbara. Heden hemma i Jyllands inland återkommer gång på gång, speciellt när körläraren försöker visa henne grönytor i utkanten av Byen:

”Det här är inte natur (…) Där jag kommer ifrån, har vi en hed som är så stor och gammal att den har utvecklat sitt eget medvetande”. Som barn gick hon ut på det öppna fältet där hon ”utsände suveränitet, återfick jämvikten, lade människorna bakom sig och var lycklig i sina gula träskor”.

Dorthe Nors skriver lågmält, spetsigt elakt, känslomässigt poetiskt och torrt roligt om vartannat. Berättelsen om Sonjas vardagsliv i Köpenhamn traskar långsamt och odramatiskt fram, samtidigt ligger obalansen mellan land och stad som en stark källa som bryter fram med jämna mellanrum. Sonja slår helt enkelt en lans för den urbaniserande orättvisan:

”Mammor med hemlängtan i blicken drar runt med varandra och hundar i koppel. Någon borde starta en motrörelse, tänker Sonja. Att skambelägga hela landsdelar är ju bara en dold form av deportation”.

Dorthe Nors
Blicken, pilen, filen
Översättning: Ninni Holmqvist
Förlag: Ordfront