Härifrån och framåt

Efter en varm, vacker och näst intill somrig höst så fattade Jeanne, Patric och Patricia några viktiga beslut.

Det här är den andra delen av en serie reportage som följer familjen Jeppsson i Mala utanför Hässleholm. Sedan i början av september har jag följt Jeanne, Patric och dottern Patricia. Jeanne ringde mig och frågade om jag kunde tänka mig att fotografera och filma när Patric skulle raka av henne håret som hon hade börjat tappa så smått efter de två första behandlingarna med cytostatika. Reportagen handlar om en familj som jag har känt i många år. Patric Jeppsson och jag har varit vänner ända sedan 90-talet.

Det här är en dokumentärserie och en berättelse om livet, om cancer och, mitt i allt detta, den helt vanliga vardagen.

De senaste månaderna hade gjort ont på flera sätt både fysiskt och psykiskt. Beskedet från läkaren i Kristianstad fick hela familjen Jeppsson att fokusera på de små vackra och positiva sakerna i livet. En stark gemenskap med nära och kära har alltid varit viktig för familjen. Den här hösten blev det plötsligt ännu viktigare och mer självklart än någonsin.
– Vi bestämde oss för att försöka plocka bort alla de där dåliga tankarna så gott det bara skulle kunna gå. Om jag får ha små positiva saker runt omkring mig så blir jag såklart gladare men visst trillar man dit ibland och tänker på döden och hur det kommer att bli. För mig är det ju inget jätteladdat ord men det som gör mest ont och gör mig jävligt ledsen är vad man kommer att lämna efter sig. Just därför tycker jag att det är viktigare än någonsin att man ser till att göra och hitta på saker. Det kommer en dag då jag inte finns här mer och jag vill inte tillbringa den här tiden som en bitter och tråkig människa.

Läs mer: ”Det har gått från en fysisk till en psykisk kamp”

Patrics pappa dog när han var 54 år gammal. Min pappa gjorde detsamma. Jag är väldigt glad över att ha fått fira min femtioårsdag tillsammans med alla nära och kära. Jag har satt som mål att åtminstone bli lika gammal som våra pappor. Det är nog lättare att prata om döden om du inte är rädd för den. Jag har aldrig varit särskilt orolig men just nu är den ju helt oundvikligt. Den skapar ibland ångest men det är mer sakerna runt omkring än just själva döden.
– Jag tänker inte så mycket på döden. Jag tänker inte heller särskilt mycket på min sjukdom förutom att jag påminns om den varje dag eftersom jag tar mina mediciner. Tyvärr så är sömnen dålig på grund av de där förbannade tabletterna men jag har bestämt mig för att detta inte ska styra mitt liv. Varje morgon jag tar den här tabletten så känner jag ju långt ifrån något bra och härligt. Biverkningarna får mig att må dåligt varje dag men kanske är det något som går över. Jag hoppas ju att resultatet på utvärderingen efter nyår blir bra. Ett resultat som berättar att det har stoppat upp och går på rätt håll.

Vardagarna är på flera sätt något positivt för familjen. Patricia och Patric äter frukost tillsammans varje morgon innan bilen rullar in mot Hässleholm. Patricia tar sedan tåget till Kristianstad där hon går i skolan och läser vård- och omsorgsprogrammet. Hon är inne på sitt tredje år och tar studenten till sommaren. Patric jobbar som IKT-pedagog på Tekniska skolan i Hässleholm. – Mitt lärarjobb handlar om att hjälpa andra vidare på ett eller annat sätt. Det kan handla om såväl teknik, som kunskap men framförallt känns det viktigt att hjälpa elever framåt.

En vanlig vardag så blir ju en arbetsplats där man trivs så mycket lättare än någonting annat. Men det går ju såklart upp och ner. Ibland när jag går här i korridoren så känner jag ju ibland ett rejält sug i magen. Under några minuter trillar polletten ner och berättar för mig att det är så här det är därhemma. Minuten efter kommer någon elev eller någon annan för att ställa en fråga eller två och då försvinner det hemska för ett tag. Men det är klart att det fruktansvärda vinner och slår en i nacken emellanåt.
– Vardagen därhemma är så bra den kan vara. Vi försöker göra den vanlig. Vi har det livet vi har med sjukdomen och vi gör allt vi kan för att få en sådan här vardag att se så normal ut som möjligt. Kanske är det så att vi njuter lite mer av de små sakerna än vi gjort tidigare. Det är ju såklart trist att något som detta ska behöva ha hänt för att vi ska ha förstått att saker och ting behöver en lugnare och bättre hastighet. Allt är en bubbla. Vi vet inte så mycket. Vad händer härnäst? Vi vet inte vad som händer i morgon och inte heller om ett halvår.

Kreativiteten får Jeanne att må bättre. Hon ser till att simma, att umgås, gå ut tillsammans med sina vänner för att äta en middag eller bara ta en fika. Sådant som tidigare bara har varit bagateller betyder plötsligt hur mycket som helst.
– Jag har bestämt mig för att åka upp till Stockholm lite då och då för att jobba. Jag är utbildad hudterapeut och har under de senaste åren sysslat med kosmetisk tatuering både här hemma i Mala och uppe vid Zinkensdamm i huvudstaden. Jag trivs med detta och ska försöka vara med så mycket jag kan och orkar. Patricias dagar i skolan och Patrics dagar på jobbet gör skillnad för dem. De mår bra och då mår jag också bra. Det är ju så livet ska vara.

Det här är den andra delen av en serie reportage som följer familjen Jeppsson i Mala utanför Hässleholm. Sedan i början av september har jag följt Jeanne, Patric och dottern Patricia. Jeanne ringde mig och frågade om jag kunde tänka mig att fotografera och filma när Patric skulle raka av henne håret som hon hade börjat tappa så smått efter de två första behandlingarna med cytostatika. Reportagen handlar om en familj som jag har känt i många år. Patric Jeppsson och jag har varit vänner ända sedan 90-talet.

Det här är en dokumentärserie och en berättelse om livet, om cancer och, mitt i allt detta, den helt vanliga vardagen.

×