Teatergruppen Banditsagor har en egen liten sagoskatt att ösa ur i form av den i bokform utgivna Banditsagor – Stulna berättelser. Gruppens nya barnföreställning ”Snövit och de sju sjuksköterskorna” är baserad på en saga ur den boken. Så värst mycket med den gamla folksagan har egentligen inte Banditsagors berättelse om Snövit att göra.
I Sara Hanssons alltigenom samtida Snövitsaga får vi följa en flicka från födelsen via uppväxten på landet och fram till det ögonblick då hennes liv ändrar riktning. Genom Sanne Ahlqvist Boltes tajta regi kan detta relativt långa händelseförlopp gestaltas på cirka en halvtimma.
Föreställningen vänder sig till barn i åldern sex till tolv år och tempot är väl avpassat för den unga publiken. Genom minimala transportsträckor och lättfattliga språng i tid och rum blir det en fartfylld föreställning. Till det kommer medryckande musikinslag där publiken aktiveras i ett par danceoke-nummer. Som karaoke fast dans alltså och här i kollektiv tappning.
Det märks att premiärpubliken på Rosengårdsbiblioteket är med på noterna. Inte bara när det gäller dansen som leds av en av skådespelarna utan även i den dramatiska handlingen som är som gjord för att väcka empati.
Det är djupt allvarliga motiv som förekommer i pjäsen även om den präglas av ett stort mått humor. Snövit blir redan vid födseln föräldralös. Mamman dör i samband med förlossningen på grund av att sjukhuspersonalen har för mycket att göra.
Det blir en kärv uppväxt för flickan hos ett par på landet som är karikatyrartat kärlekslösa och okänsliga. Räddningen undan den dysfunktionella familjesituationen kommer tids nog via en hemlig vän som hör av sig via sms. Malin Molin gör den ganska krävande rollen som Snövit som alltså växer från bebis till tonåring inom loppet av 30 minuter. Oskar Stenström och Sanne Ahlqvist Boltes växlar mellan ett flertal roller och gör det med stor skicklighet.
I slutet av pjäsen är det en cirkel som sluts och Snövit kommer till sjukhuset där hon en gång föddes. Där möter hon bland annat sju sjuksköterskor som är löst baserade på de klassiska sju sagodvärgarna.
Här går föreställningen över från den individuella kampen för ett meningsfullt liv till sjuksköterskornas kamp för bättre arbetsförhållanden. Där hade det kunnat haverera och bli alltför mycket av politisk pekpinneteater men jag tycker att Banditsagor lyckas balansera helheten.
I slutscenen tas åter den individuella tråden upp och sagan får som sig bör ett lyckligt slut. Det här är en föreställning som tack vare humorn och de snabba vändningarna blir både underhållande och emotionellt engagerande.
