Susanne Karlsson och Natalie Sundelin i petra von Kants bittra tårar. Foto: Emmalisa Pauly

Tra­ge­di om­gjord till lad­dad ko­me­di

Recension/scen

SCEN
Pet­ra von Kants bit­tra tårar
Av Rai­ner Werner Fass­bin­der
Ori­gi­nal­ti­tel: Die bitteren Tränen der Pet­ra von Kant
Över­sättning: Lars Bjur­man
Regi och be­ar­betning: Anna Berg­mann
Sce­no­gra­fi: Ja­ni­na Audick
Ko­stym: Lane Schäfer
Ljus: Daniel Kull­man
Ljud: Hei­ko Schnurpel
Vi­deo: Sebastian Pircher
I rollerna: Su­san­ne Karlsson, Sina Kiessling, Ka­rin Lith­man, Na­ta­lie Sundelin, Alba Au­gust (skå­de­spelar­prak­ti­kant från Den Danske Scenekunstskole, Köpenhamn), Ka­ta­ri­na Lundgren-Hugg
In­ti­man, Mal­mö stads­te­a­ter. Pre­miär fre­dag den 23 sep­tem­ber 2016

För­ra gången jag såg en fö­re­ställning i regi av den tyska re­gis­sören Anna Berg­mann så var det fråga om en dras­tisk upp­da­tering av Sha­ke­spea­res En mid­som­mar­natts­dröm. Då i form av ett vam­pyr­tema, som jag för öv­rigt var mått­ligt för­tjust i. När Berg­mann den­na gång, på In­ti­man i Mal­mö, för­söker sig på en om­gör­ning av Fassbinderklassikern Pet­ra von Kants bit­tra tårar sker det ge­nom om­vandling av tra­ge­di till fars­ar­tad ko­me­di. Det här för­söket till ny­tolkning av ett verk med klas­si­ker­sta­tus lyckas dock av­se­värt bätt­re.
Även om Bergmanns upp­sätt­ning följer hän­del­se­ut­veck­lingen i Fass­bin­ders ori­gi­nal­ma­nus så visas det tra­giska i Pet­ra von Kants lev­nads­öde här så­som i en skratt­spe­gel. Snarast fram­står Pet­ra som ett slags omätt­ligt och nar­cis­sis­tiskt konst­närs­mons­ter som ut­nyttjar sin om­giv­ning till det yt­ter­sta, men så själv blir ett of­fer för nå­gon an­nans hän­syns­lös­het.

I ori­gi­nal­texten är Pet­ra mo­de­de­signer. Ge­nom att hon i stäl­let görs till konst­när blir det möj­ligt att ad­dera in­slag som pro­ble­ma­ti­serar det högst ak­tu­ella fe­no­menet att göra konst av pri­vat­livet. Skå­de­spelet börjar re­dan i In­ti­mans foa­jé där Pet­ra, högenergiskt ge­staltad av Su­san­ne Karlsson, hoppar upp på en disk och be­rättar om sitt konst­när­skap. Flera av konst­verken är ut­pla­ce­rade runt om­kring oss och om de för­bryllade oss nyss så fram­går nu sam­man­hanget.
Me­dan Ka­rin i ori­gi­nalet är en oskulds­full flicka som grad­vis lär sig spelets re­gler och blir allt­mer ma­ni­pu­la­tiv så är hon i den nya ver­sionen, för­tjänst­fullt spelad av Na­ta­lie Sundelin, mer ett slags anings­lös gold-dig­ger. En tuff brud, om än inte i lyx­för­pack­ning, med en ap­tit på allt vad Pet­ra har att er­bjuda. När Pet­ra faller för hen­ne, vil­ket sker om­gå­en­de, så lovar hon ock­så att göra den unga flic­kan till en stjär­na. I skug­gan av hen­ne rör sig Sina Kiessling i den tysta rollen som Mar­le­ne, den stän­digt hunsade as­si­stenten som passar upp på Pet­ra. Det ma­so­chi­stiska dra­get i Marlenes per­son­lig­het fram­går med all önsk­värd tyd­lig­het. Sam­ti­digt är Marlenes min­spel en åter­spegling av de olika sin­nes­stäm­ningar som Pet­ra ge­nom­går. Det är en lyc­kad de­talj.

Makt­spelet i Fass­bin­ders ma­nus har så­le­des be­varats in­takt, men det ge­staltas här helt utan psy­ko­lo­gisk sub­ti­li­tet. Det är ge­nom­gå­en­de stora gester och käns­lor som ut­trycks syn­ner­li­gen ex­pli­cit. När vi får se Ka­rin Lithmans roll­tolk­ning av Sidonie, Pet­ras vä­nin­na, så är det i form av ett slags drä­pan­de pa­ro­di på tv-stjär­norna i ”Svenska Hol­ly­wood­fruar”. Be­tyd­ligt min­dre pa­ro­diska är Ka­ta­ri­na Lundgren-Hugg som Va­le­rie (Pet­ras mam­ma) och Alba Au­gust som Gab­ri­el­le (Pet­ras dot­ter). Va­le­rie ut­strålar ett slags upp­höjd auk­to­ri­tet me­dan Gab­ri­el­le är hjärt­sli­tan­de hjälp­lös i sina för­sök att nå fram till Pet­ra.
När det tra­giska in­ne­hållet ge­staltas med ko­miska stil­me­del upp­står en gro­tesk ef­fekt. Dra­mat fram­står som ab­surt vil­ket ändå inte är oför­en­ligt med det ex­is­ten­ti­ella te­mat i texten. Så även om jag fö­re­drar Fass­bin­ders mera ned­tonade och raf­fi­ne­rade iscen­sättning vill jag inte för­kasta den här ver­sionen. Det är lad­dat, fart­fyllt och bit­vis myc­ket ro­ligt. Till det kommer sång­in­slag och vi­su­ella ef­fekter i en­lig­het med ett slags mu­sik­vi­deo­es­te­tik. Men i grund och bot­ten för­blir det­ta ändå en sorg­lig hi­sto­ria om in­di­videns ut­satt­het i till­va­ron. En strimma hopp finns lik­väl. När Mar­le­ne väl ger ljud i från sig är dra­mat i stort sett över men där finns ock­så ett slags hopp­full sig­nal. Allt är ändå inte natt­svart.
Min­dre lyc­kat är det när fö­re­ställningen slår över i bil­lig slap­stick som när Pet­ras fö­del­se­dag ska firas och allt spårar ur. Där blir ge­staltningen i mitt tyc­ke allt­för lätt­köpt och gräll. På det viset fram­står den här fö­re­ställningen som en smula ojämn.

Det finns där­emot en all­de­les ly­san­de scen i slu­tet av fö­re­ställningen. Då ser vi dels den för­kros­sade och av al­ko­hol om­töck­nade Pet­ra, dels per­sonerna runt hen­ne så som hon ser på dem. Det vill säga som me­ka­niska doc­kor istäl­let för som le­van­de ge­stalter med käns­lor pre­cis som hon själv. I den sym­bo­liskt mät­tade scenen når ock­så fö­re­ställningen fram till kär­nan i Fass­bin­ders dra­ma.

Läs mer: Starka kvinnor intar intiman

SCEN
Pet­ra von Kants bit­tra tårar
Av Rai­ner Werner Fass­bin­der
Ori­gi­nal­ti­tel: Die bitteren Tränen der Pet­ra von Kant
Över­sättning: Lars Bjur­man
Regi och be­ar­betning: Anna Berg­mann
Sce­no­gra­fi: Ja­ni­na Audick
Ko­stym: Lane Schäfer
Ljus: Daniel Kull­man
Ljud: Hei­ko Schnurpel
Vi­deo: Sebastian Pircher
I rollerna: Su­san­ne Karlsson, Sina Kiessling, Ka­rin Lith­man, Na­ta­lie Sundelin, Alba Au­gust (skå­de­spelar­prak­ti­kant från Den Danske Scenekunstskole, Köpenhamn), Ka­ta­ri­na Lundgren-Hugg
In­ti­man, Mal­mö stads­te­a­ter. Pre­miär fre­dag den 23 sep­tem­ber 2016