Mattias Edvardsson. Foto: Emil Malmborg

Genomtänkt litterär lek som gapar över mycket

Recension/litteratur

BOK
En nästan sann historia
Författare: Mattias Edvardsson
Förlag: Forum

Det är sensommar 2008 och den nydumpade, nysparkade journalisten Zackarias Levin flyttar från Stockholm hem till mamma i Veberöd för att få ordning på sitt liv. ”Ska du inte skriva en bok?”, frågar hon honom, trots att hon alltid förhållit sig skeptisk till hans önskan att skriva. Egentligen borde han ha satsat på ett riktigt yrke, något stabilt. Lärare till exempel. Men ända sedan han först började studera litterärt skapande vid Lunds universitet har Zackarias vetat vad han ville.
Då, 1996, hyste han förhoppningar om att bli erkänd, göra något nyskapande, genialiskt. Nu har allt det blivit sekundärt. Han behöver pengar, och att skriva en bästsäljare kanske inte är en så dum idé. Något bokmarknaden skriker efter, spännande och utelämnande och snaskigt. Tänk vilken tur då, att en av hans bästa vänner dömdes för mord på en av Sveriges mest välrenommerade författare.
Zackarias bestämmer sig för att skriva berättelsen om honom, sig själv och deras andra vänner så som det egentligen var. Den oskyldiga mördaren, ska boken heta.

Så ser grunden ut för Mattias Edvardssons nya roman. En berättelse om studentstaden Lund, den svindlande friheten i ett studentliv och skrivandets svidande avgrunder. Om kulten kring manliga författargenier, dess potentiellt förödande verkningar.
Läsaren får följa Zackarias arbete med sin bok. Vartannat kapitel: utdrag ur romanen, berättelsen om året Zack läste litterärt skapande med kurskamraterna Betty, Fredrik och Adrian. Hur deras liv kretsade runt varandra, skrivandet och idolerna: Li Karpe, deras fantastiska postmodernist till lärare, och hennes vän – det manliga författargeniet/sociopaten Leo Stark.
Vartannat kapitel: skrivandet av romanen, uppsökandet av de gamla vännerna och allt som ställs på ända av att mordfallet plötsligt väcks till liv på nytt.

Edvardsson arbetar flera nivåer samtidigt. Meta. Boken Zackarias skriver är, förstår man, i princip densamma som läsaren håller i handen. Alltifrån omslaget, som föreställer universitetshuset insprängt bakom ett lila filter, och har försetts med lockcitat från karaktärerna i boken: ”Skrivandet är på liv och död, Li Karpe”, ”Romanen som avslöjar allt, Zackarias Levin”. Till längden: Tre hundra sjuttiotre sidor. ”Den perfekta längden på en bok.”, som Fredrik förklarar för Zackarias.
Det är en genomtänkt lek med den autofiktiva genren, som förvisso är rolig, men som också (ofrivilligt får man anta) väcker frågor om var en författare bör lägga sitt fokus. Kan en avancerad ramberättelse och idé väga upp för en lite slapphänt gestaltning och estetik? Kanske. Men för att en bok ska bli annat än en dussinroman krävs ofta båda delarna.

En nästan sann historia är en roman med stor ambition, som hade tjänat på att författaren lyssnat mindre till sina karaktärer. 373 sidor är inte nödvändigtvis den perfekta längden på en bok. För det mesta är 173 sidor en bättre målsättning.
Ryms inte alla planer innanför ramarna? Då är det nog bäst att slipa mordvapnet en extra gång, göra sig av med sina älsklingar.

BOK
En nästan sann historia
Författare: Mattias Edvardsson
Förlag: Forum