När sista tonerna av Kinky Boots på Malmö Opera tonat ut står publiken kvar och ger en för Malmöpubliken ovanligt lång stående ovation. Jag kikar för att se hur många som försöker slinka ut för att komma först till kappkön eller bara först ut på piazzan i den ljumma septemberkvällen. Det brukar vara mer en ström än en rännil. Men nej, folk står kvar och klappar och det är många breda leenden i rad efter rad. Visst brukar premiärpubliken vara ovanligt generös, men här känner man en rejäl höstsuccé komma rullande in på Malmö Opera som en stor varm våg. Det här kommer den skånska publiken att älska, det är feelgood ända in i kaklet.
Kinky Boots är åtminstone bitvis baserad på en sann historia och det är en mycket engelsk historia, i samma linje som The Full Monty och förra årets Billy Elliot. Det handlar dock inte om en gruva, utan om en skofabrik som hotas av nedläggning sedan konkurrensen från lågprisskor blivit för svår. Men så hittar den motvillige arvtagaren till skofabriken, Charlie, på en idé, en outnyttjad nisch. Att göra kinky boots, skor och stövlar till män som gillar höga klackar och extravaganta kläder. För designen står Lola, transa, nej hon vill bli kallad druga.
Den här yttre handlingen ramar in en kärna som förstås handlar om genus, om identitet, om rätten att vara den man vill vara och inte den som normen, föräldrar eller omgivning tycker man ska vara. Och budskapet är det enkla som ständigt behöver sägas; var dig själv och respektera att andra också är sig själva.
Lola är en man som älskar kvinnokläder och höga klackar sedan barnsben och som älskar att dansa med sitt gäng på klubben. I sin outfit på scenen är hon oövervinnerlig. Oscar Pierrou Lindén tolkar Lola och Simon intensivt och äkta rakt igenom, både i agerande, sång och dans. Han är vass som en rakkniv, ytterst sårbar, stark och svag. Skofabrikanten Charlie spelas av Andreas Weise, som gör musikaldebut i Kinky Boots. Som artist har Andreas alltid visat att han håller hög klass i vad han än gör, och att rösten klarar det mesta visste vi. Han är dessutom en riktigt bra skådespelare som gör sin rollfigur betydligt mer intressant än den är i original. I alla fall i den Londonuppsättning som undertecknad sett. Och det är mycket på Malmö Opera som är lika bra eller till och med bättre än på Adelphiteatern i London. Alla musikaler hade nog inte klarat av att utökas med en stor ensemble, med stor orkester och på stor scen, men Kinky Boots klarar det, även om den också blir lite annorlunda, det blir mer show. I London spelas Lola av en svart musikalartist och personligen tycker jag att det dubbla utanförskapet ger ett ännu större förståelse för hur tuff Lolas kamp varit. Men musikalen har utvecklats i Malmö, dansnumren har fått häftigare koreografi, kostymerna är coolare, scenografin maffig och musiken mäktigare. Allt får större genomslag. Regissör Ronny Danielsson och hans team har gjort ett väldigt gott arbete.
Förutom de två huvudrollerna är det många andra som lyser på scenen. Åsa Fång – den tjejen klarar uppenbarligen allt! – är suverän som Lauren. Marianne Mörck som Trish kommer med små pärlor till inpass. Lars Humble, trygg och säker, gör som vanligt mycket av sin lilla roll. Stefan Sauk förvaltar sin surgubbe Don på ett utmärkt sätt.
Låt vara att några av rollkaraktärerna är väl tillrättalagda för att passa in i mallen som den här musikalen är gjord efter. Men det fungerar, det är en effektivt berättad saga som man blir glad av, den har ett fint budskap och det är sannerligen inte det sämsta. Nu väntar vi bara på musikalerna som ska ifrågasätta och utforska kvinnorollen på ett lika provocerande sätt. Fram tills det är det klackarna i taket på Malmö Opera!
