Clemens Altgård

Debatten om Nikanor Teratologen fortsätter

Clemens Altgårds krönika fick kulturskribenten Charlotte Wiberg, som tillsamACmans med Jonathan Leman och Mikael Färnbo skrivit Expoartiklarna, att reagera.

Den 26 juli skrev Skånska Dagbladets litteraturkritiker Clemens Altgård en krönika om debatten kring författaren Nikanor Teratologen – en debatt som började med en grävartikel i tidskriften Expo som avslöjade att Flashback-användarnamnet Ezzelino kunde knytas till den person som står bakom pseudonymen Nikanor Teratologen. Altgårds krönika fick kulturskribenten Charlotte Wiberg, som tillsammans med Jonathan Leman och Mikael Färnbo skrivit Expoartiklarna, att reagera med följande kommentar:

Charlotte Wiberg:
Den debatt som hittills förts om författaren Nikanor Teratologen, hans verk och Flashbacknicket Ezzelino har egentligen mer handlat om att försvara boken Äldreomsorgen i Övre Kågedalen gentemot Magnus Ulléns angrepp i Aftonbladet, än om att undersöka Teratologens samlade verksamhet.

Clemens Altgård sällar sig till bokens försvarare i sin artikel ”Flashback inget litterärt facit”. Det är inte så mycket att orda om. Men han går ett steg längre.
”Vad säger att inte Ezzelino-texterna skulle kunna vara ett slags ’trollningar’, alltså rena provokationer där skribenten anonymt roar sig på andras bekostnad?” undrar Altgård.
Ja, till att börja med har Teratologen i Tidningen Kulturen uttryckt uppfattningar som helt går i linje med Ezzelinos kommentarer – även om språkdräkten är en lite annan.
Om Ezra Pound skrivs exempelvis att han försvarade Europa mot ”de krigshetsande anglo-amerikanska och med bolsjevikerna lierade ockrarna.”
Alla som vet någonting om antisemitismens historia och tankevärld fattar vilka som avses. Teratologen förlöjligar vidare omsorgsfullt en brittisk rapport om antisemitism. Han recenserar litteratur från högerextrema förlag. Han hyllar en så kallad evolutionspsykolog som hävdar att judar utvecklat samhällskritiska tankesystem som trycker ner den icke-judiska befolkningen. Teratologen kallar inte detta antisemitism.
Men även Ezzelino förnekar att han skulle vara antisemit. Vissa av hans favoritförfattare är ju judiska!

Och där är det andra skälet för att det är långsökt att avfärda Ezzelino som ”trollning”. Litteraturen. Han uppträder nämligen, beläst som han är, med entusiasm och seriositet även i Flashbacks olika trådar på temat litteratur. Precis som Teratologen i sin litterära verksamhet hyllas också Ezzelino på Flashback för sitt vetande och sitt sätt att uttrycka sig.
Och han lägger en viss möda på språket: ”Mitt syfte är att skriva som tankarna formuleras i min hjärna, som temperamentet driver fram orden, så exakt och nyanserat som jag ids uttrycka mig.”
En nazist (”nazist” används i debatten övergripande som beteckning för högerextremist) skulle enligt Altgård inte låta som Teratologen när han säger att han skrivit Äldreomsorgen… för att ”fästa uppmärksamheten på det kärlekslösa samhälle vi lever i – lugnt och välordnat på ytan, men rovdjurslikt och sataniskt under det”.
Tror Altgård att en rasideologiskt inriktad högerextremist inte skulle kunna tycka att samhället är kärlekslöst? När Ezzelino på Flashback talar om ”den icke uppriktiga vänligheten och korrektheten”, om ”djungelns lag utövad av de stora korporationerna och finansinstituten”, om ”strävan efter ekologisk jämvikt i förening med genuin livskvalitet och autentisk kultur” – var finns då egentligen motsägelsen?
De flesta inlägg i debatten om Teratologen utmärks av en somnambult primitiv syn på högerextremism och -extremister. Det är dags att vakna upp.

Clemens Altgård svarar:
Jag kan försäkra Charlotte Wiberg om att jag inte sover. Men jag konstaterar att vi betraktar Teratologens författarskap från olika utgångspunkter.
Jag är litteraturkritiker och litteraturen har sina egna spelregler. En 1900-talsförfattare som den portugisiske modernisten Fernando Pessoa skapade till exempel i sitt författarskap en lång rad fiktiva författargestalter, så kallade heteronymer.
Alla med olika egenheter, åsikter och litterära stilar. Någon av dem påminner om privatpersonen Pessoa. Andra gör det inte. Med det sagt kan det vara vanskligt att dra alltför långtgående slutsatser när det gäller textanalys baserad på vetskapen om vem som står bakom en viss pseudonym eller heteronym.

Det grundläggande budskapet i min krönika var att analysen och förståelsen av Teratologens verk Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (1992) inte kan påverkas av vad mannen bakom pseudonymen skrivit på Flashback flera år senare. Ändå upprepas i svaret till mig just det grepp som jag vände mig mot. Det vill säga att Charlotte Wiberg använder Flashback som ett slags facit.
Men nu för att tolka Teratologens uttalande om vad som fick honom att skriva debutromanen. Även nazister kan ha ett kärleksbudskap, givetvis, men det är nästan alltid kopplat till begrepp som ras, folk och fosterland.
Så jag vidhåller att det där Teratologen-citatet om det kärlekslösa samhället inte låter som en nazists ord, oavsett vad Expo sedan kommit fram till beträffande Niclas Lundkvists förehavanden under senare år.

Jag vände mig dock främst mot Magnus Ulléns formulering i Aftonbladet – där han med facit i hand – triumferande kritiserade flera namngivna recensenter för att ha varit ”blinda för Teratologens nazism”.
Carl-Michael Edenborg skrev i ett debattinlägg (Aftonbladet 2016-07-18) att han uppfattar Teratologens 90-talsromaner som antifascistiska genom att de faktiskt hånar allt. Det ligger mycket i det.
Det är en osannolik tanke att nazister eller fascister skulle kunna bruka en bok som ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” i propagandasyfte.

För övrigt så undrade jag bara om inte ”Ezzelino” eventuellt kunde vara ett slags trollkonto där mannen bakom pseudonymen roar sig på andras bekostnad. Men till skillnad från mig så tycks Charlotte Wiberg vara tvärsäker angående hur det ligger till. Hon avfärdar hypotesen som långsökt.
Okej. Det får hon gärna göra. Men jag skrev också att en annan tolkningsmöjlighet när det gäller ”Ezzelino” är att ”Niclas Lundkvist/Teratologen gradvis gått från ett slags fixering vid nazismen och totalitärt våld till att faktiskt anamma en nazistisk ideologi”.
Vilket emellertid knappast kan göra debutverket från 1992 nazistiskt genom något slags retroaktivt trolleri. Det var kärnan i mitt resonemang.