Jodå, det gick trots allt. Och in­gen cheer­lea­der blev all­var­ligt skadad. Tror jag. Foto: Claes Hall
Foto: Claes Hall

Tes­ta­re på hög­höjds­upp­drag

Malmö Korta kjolar, hap­py fin­gers, spi­rit sticks och pom pom:s. Eller en sten­hård sport på gränsen till ak­ro­ba­tik.
Den här gången ger sig Skåns­kans tes­ta­re ut på hög­höjds­upp­drag.

Mean girls, Clue­less och Heathers. Ame­ri­kanska high school-filmer har satt en bild av cheerleadern som den snygga men ack så självupptagna – för att inte säga elaka – tjejen i klassen. Bring it on ny­an­serade bilden vä­sent­ligt ge­nom att lyf­ta den som id­rott som står för sig själv. En id­rott där ex­tremt vältränade atleter gör hals­bry­tan­de grupp­ak­ro­ba­tik där allt måste sitta perfekt och inget lämnas åt slumpen.

Det ska vil­ligt er­kännas att det fnissades en del på re­dak­tionen när det blev känt att jag skulle testa cheerleading. Det lyf­tes en och an­nan för­hopp­ning om att få se mig, en snart 45 år gam­mal och allt an­nat än väl­trä­nad man, ifö­rd kort kjol och pom poms. Men rik­tigt så ro­ligt ska vi inte ha.

Jag måste er­känna att jag även den­na gång var lite rädd för knäckta ben­pi­por och leder som slits av. När jag står där till­sam­mans med ett gäng små­tjejer och väntar på att få testa på nå­gra av konsterna är jag ändå mer oro­lig för vad som ska hända med in­struk­törerna när de får lyf­ta min inte obe­tyd­liga vikt.

Kil­larnas tra­di­tio­nella roll inom cheerleadingen är, om jag förstått saken rätt, att vara bas och stå för lyften. Men det är ju na­tur­ligt­vis inte det ro­ligaste att prova på så upp ska jag. Den första ru­tinen är inga pro­blem. En av in­struk­törerna står på ett knä med det an­dra benet ut i rät vin­kel. Jag läg­ger en hand på hans axel och kliver upp. Det skakar lite första gången men an­dra för­söket går det fint.
Se­dan kommer lyftet. Två in­struk­törer står mitt emot var­and­ra med händerna ihop. Den som ska lyf­tas står bak­om dem och hoppar jäm­fo­ta upp i de­ras händer med hjälp av en kil­le som står bak­om och agerar lyft­hjälp och stöd.

Det blir min tur och jag ser näs­tan skräcken i in­struk­törernas ögon när de in­ser att de ska lyf­ta mig och jag frågar dem om de fixar 72 kilo re­por­ter. Ef­ter över­läggning och be­slut om ex­tra stöd ifall det skulle gå åt skogen blir svaret med viss tve­kan ja. Och nog kommer jag upp och står där rak i ryggen med armarna ut och händerna formade till ka­nel­bul­lar, så som jag in­stru­erats. Blicken är i fjär­ran. Go team!

Dagens fråga

Har du drabbats av E6:ans avstängning?

Loading ... Loading ...

Nyhetsbrev

×