Också släpper vi taget. För en sekund. Och två sekunder... Men längre än tio går det inte.
Hjalmar Risinger försöker vägleda Skånskans reporter som dock inte visar några större talanger för enhjulingen. foto: jörgen johansson
Det ser ju så lätt ut...
MalmöfestivalenRalph testar att cykla enhjuling
MalmöfestivalenRalph testar att cykla enhjuling

Ett hjul ingen enkel grej

Malmö Jag ska erkänna en sak. Det är inte första gången jag prövar. Sist var väl för en 35 år sedan. Det gick inget vidare då. Det går inget vidare nu heller. Enhjuling kanske inte är min grej.

Den frilansande cirkusartisten (och civilingenjören) Hjalmar Risinger ger mig några snabba tips innan jag ger mig upp på den höga cykeln. Vänstra foten på trampan nedåt så att hjulet står stilla, vänstra handen på metallräcket och den andra på sadeln. Och så upp. Jag flyttar handen till Hjalmars axel. Så långt allt väl.

Det är väl egentligen inget större fel på min balans och att balansera på en vanlig cykel som står still brukar inte vara något problem. Jag prövar att släppa ena handen från Hjalmars axel. Inga problem. Jag släpper den andra också. Det går strålande. I en sekund.
Det är inte balansen i sidled som är problemet. Det är när hjulet – och mina fötter – tycker att det är en utmärkt idé att rulla framåt som allt går åt skogen. Men jag kommer i alla fall ned med fötterna före.
Min vän som följt med vill också testa och hänvisar till sin dansbakgrund, varför detta kommer att gå mycket bättre för henne. Det gör det inte, även om hon stolt konstaterar att hon stod på cykeln i två sekunder utan att falla.

Jag gör några nya försök. Med taget om räcket på ena sidan och min vän på den andra försöker jag ta mig framåt. Det går något varv på hjulet sedan faller jag igen. Till slut lyckas jag balansera i kanske tio sekunder men att röra mig framåt eller bakåt … nej, det går inte. Inte blir det lättare när de misslyckade försöken leder fram till okontrollerade skrattattacker. Låt mig säga så här: de hjälper inte upp balansen ett enda dugg.
– För mig tog det en vecka att lära mig, berättar Hjalmar när jag frågar honom.
Men det är inte som när man som barn lär sig cykla på en vanlig cykel, att det ter sig omöjligt ända tills det plötsligt klickar till i skallen på en och allt fungerar och man inte kan fatta vad det var som var så svårt.
– Nej, det är mer en gradvis process. Man kör lite varje dag och känner att det går framåt lite i taget hela tiden, även om man inte fått till det än, säger Hjalmar.

Han berättar också att han varit med och startat ett enhjulingshockeylag i Lund inom ramen för Teknologkårens IF. Ett lag som för övrigt tog SM Guld tidigare i år.
Det verkar inte som att jag direkt har någon medfödd talang för enhjuling. Det kanske inte är min grej. Fast det vore ju kul att kunna förstås. Det kanske blir att investera i en, trots allt, som ett projekt för hösten.

Dagens fråga

Brukar du åka tåg?

Loading ... Loading ...

Nyhetsbrev

×