Jonas Hassen Khemiri på Hipp. Foto: Jörgen Johansson

Både mys och skav i samtal med Khemiri

Recension

Uppenbarligen är det många av Malmöfestivalens besökare som lockats av söndagens programpunkt ”Relationsinstitutet möter Jonas Hassen Khemiri”. Relationsinstitutet utforskar och utvecklar tankar om relationer, bland annat genom publika samtal. I centrum för samtalet står Khemiris Augustprisbelönta roman ”Allt jag inte minns”. I boken försöker en författare att ta reda på vem huvudpersonen Samuel var. Det sker genom en rekonstruktion där de viktigaste personerna i Samuels liv lägger fram sina minnesbilder.

Simon Ceder från Relationsinstitutet börjar lite trevande med att fråga Jonas Hassen Khemiri hur han ställer sig till idén att det här ska bli ett mysigt samtal.

— Det vore kul om det skaver lite också, är författarens replik.

Vad som sedan följer är ett samtal som har en viss mysfaktor och möjligtvis skaver en smula. Genom att lyfta fram passager i romanen lyckas Simon Ceder ställa frågor som successivt får Jonas Hassen Khemiri att öppna sig allt mer beträffande bokens tillkomst och hur den kan relateras till hans eget liv.

Angående skrivandet som arbete betraktat anser Khemiri att det är en zon där han får vara fri. På Ceders fråga om han inte känner att det finns en publik att förvalta och känna ansvar inför. Det är tydligt att Jonas Hassen Khemiri tycker att den frågan just skaver en aning.

— Om jag skulle tänka på publiken och läsarna när jag skriver skulle resultatet bli sämre, säger han.

Detta ”sämre” exemplifieras med den sorts romaner som är förutsägbara genom att författaren sneglar på vad läsaren vill ha. Renodlat onda och goda gestalter till exempel och en intrig som skrivs efter väl beprövad mall. Det behöver knappast sägas att ”Allt jag inte minns” är ett annat slags bok. Simon Ceder ger exempel på hur olika recensenter försökt karaktärisera boken. En anser att den handlar om minnet, en annan att den avhandlar död och förlust, någon talar om kärleksroman medan en kritiker uppfattar boken som en vänskapsskildring. Vad är Jonas Hassen Khemiris åsikt om den saken?

— Det är framför allt en bok om tomhet. Boken kretsar runt en förlust. Huvudpersonen Samuel är redan död när romanen inleds. Han har kört in i ett träd. Tomheten ligger som ett stråk genom texten. Alla som uttalar sig om honom säger att de inte har någon skuld. De klamrar sig fast vid sin vision av vem han var.

Bland relationerna i boken är vänskapen med Vandad och kärleksförhållandet med Laide de som diskuteras mest i det här samtalet. Kanske för att de framstår som tyngst vägande i boken. Men Simon Ceder kommer in på hur kärlek egentligen kan definieras. Författaren får ytterligare några svåra frågor att besvara med anledning av det och svarar lite försiktigt att ”kärlek kan kanske vara något annat än kroppar som möts.”

Dessvärre går en timme fort. Khemiri hinner konstatera att ”när jag är kär, då är jag också mig själv, mer än annars. Då är det som att tiden inte finns”. Just då upptäcker Simon Ceder att tiden (för samtalet) är ute! Tiden upphör här! En på sitt vis passande avslutning på ett samtal som gärna kunde pågått ännu längre.