MalmöfestivalenRalph testar Amerikansk Fotboll
MalmöfestivalenRalph testar Amerikansk Fotboll
MalmöfestivalenRalph testar Amerikansk Fotboll
MalmöfestivalenRalph testar Amerikansk Fotboll
MalmöfestivalenRalph testar Amerikansk Fotboll

Adrenalin och gräsfläckar

Malmöfestivalen Jag ligger i det blöta gräset. Kraschad. Det känns lite som att ha sprungit in i en vägg. Andan är halvt om halvt tappad och jag känner mig rätt mörbultad. Men skam den som ger sig. Upp igen.

Jag har alltid gillat amerikanska high school- och collegefilmer. Ge mig en Mean Girls, en Clueless eller en Heathers vilken dag som helst i veckan och jag är på. Det är något med den där hårt slutna världen med sina krigande fraktioner – det är sportfånar mot nerdar, cheerleaders mot plugghästar och alla mot alla – som bildar en spännande narrspegel av vuxenvärlden.
Ett ständigt inslag i de där filmerna är baseball och, framförallt, amerikansk fotboll: två sporter jag inte begriper mig på. Alls. Baseball verkar mest som brännboll med för mycket regler och för mycket pengar medan amerikansk fotboll i mina ögon mest ter sig obegripligt.

– Jag förstår inte varför en nation som stoltserar med sin manlighet måste spänna på sig 45 kilo skydd bara för att spela rugby, säger den mycket brittiska karaktären Rupert Giles i ett avsnitt av tv-serien Buffy the Vampire Slayer.
Där jag ligger i gräser ter det sig inte så märkligt. Jag hade gärna tagit 45 kilo till. Inte minst när jag hör spelarna i Limhamn Griffins, som låter Malmöfestivalsbesökarna prova på sporten, berätta om ligamentsskador, sträckningar, brutna ben och andra skador.

Hur som helst har jag tagit mig till Raoul Wallenbergs park för dagens test. Jovan Ogneov och Dante Neckmar ska ge mig en lektion och om bara några sekunder kommer jag att ligga i en hög i gräset. Jag står snett bakom Dante som har bollen i händerna. På hans kommando ska jag rusa förbi honom, ta bollen och sedan ta den förbi Jovan.
Men så blir det naturligtvis inte. Nästan i samma stund som Dante ropar “hup!”, det vill säga min signal att agera, exploderar Jovan in i min bröstkorg och jag går ned för räkning. Men skam den som ger sig. Jag reser mig, borstar av mig gräset och förnedringen och ger det ett nytt försök.

Den här gången är jag lite mer med på noterna. Jag fattar att Jovan ska springa mot mig och att hans explosivitet är mycket större än min så jag rycker åt vänster så fort jag får bollen i min famn och kommer faktiskt förbi honom innan jag fälls till marken. Jag känner mig ganska nöjd med det resultatet även om jag måste erkänna att jag misstänker att Jovan hjälpte mig lite där för att förnedringen inte skulle bli allt för stor.
Ett tredje försök blir inte lika som det andra men ändå betydligt bättre än det första och jag måste erkänna att adrenalinet börjar pumpa lite, även om det bara är i en testsituation.

Vi sätter oss ned efteråt, Joban, Dante och jag, och de försöker förklara för mig vad spelet egentligen handlar om. Fram träder en sport som i mina ögon låter mer som ett strategi-spel än en bollsport. Lagen är indelade i olika lagdelar som alla har olika roller och som är inne på plan i olika skeden av matchen. Spelar man offensivt är de offensiva spelarna inne och när det är motståndarens tur att spela offensivt byter man till sina defensiva spelare. Allt syftar till att en av det egna lagets spelare ska stå, eller ligga, i andra ändan av planen med bollen i sina händer för att få en touchdown. Och allt bygger på förutbestämda rörelsemönster som alla i laget har att följa, utifrån tränarens taktik och kommandon.
Som ni märker förstår jag ännu inte till fullo, men lite klokare är jag kanske.

Dagens fråga

Har du drabbats av E6:ans avstängning?

Loading ... Loading ...

Nyhetsbrev

×