Clemens Altgård. Foto: Anna Lindblom

Flashback inget litterärt facit

krönika

Den här sommaren har det förts en debatt som kretsat kring den både hyllade och av vissa avskydde författaren Nikanor Teratologen. Det hela började med att Expo i en grävartikel avslöjade att Flashback-användarnamnet Ezzelino kunde knytas till den person som står bakom pseudonymen Nikanor Teratologen. Hans namn är Niclas Lundkvist och författaren från Västerbotten bodde vid debuten tillfälligt i Lund. Jag minns att SkD:s medarbetare Ingela Brovik, som träffade honom strax efter det skandalartade genombrottet, beskrev honom som en märklig person med en underlig kvinnosyn, bland annat. På nätforumet Flashback har Ezzelino varit mycket aktiv och postade under en tid starkt antisemitiska inlägg. I dessa diskussionstrådar framgår också med all önskvärd tydlighet att det knappast finns någon större ideologisk enighet på högerkanten än det gör på vänsterkanten.

Men vad diskussionen nu handlar om är huruvida verket ska bedömas för sig eller om upphovsmannens värderingar måste vägas in. Debutverket Äldreomsorgen i Övre Kågedalen är ett på många vis absurdistiskt litterärt verk där författaren frossar i groteska skämt och där vålds- och sexexcesserna avlöser varandra. Men det är gjort med stor skicklighet och jag har själv uttryckt mig uppskattande om boken. En återblick på vad som skrivits om Teratologen visar att Horace Engdahl till exempel fällt omdömet: ”I lärdom överträffar han de flesta av sina generationskamrater i den svenska litteraturen.”

Magnus Ullén gjorde i början av juli ett utspel i Aftonbladet där han hävdade att kritikerna varit ”blinda för Lundkvists nazism”. Han pekade särskilt ut Jonas Thente, Aase Berg, Jan Arnald, Anders Johansson och Gabriella Håkansson. Enligt Ulléns synsätt skulle Ezzolinos texter utgöra ett slags facit när det gäller att analysera Teratologens verk. Riktigt så enkelt är det ändå inte, som jag ser det. Teratologens debutbok utkom 1992 och under ett par decennier kan det hända åtskilligt med en individs värderingar. Vad säger förresten att inte Ezzelino-texterna skulle kunna vara ett slags ”trollningar”, alltså rena provokationer där skribenten anonymt roar sig på andras bekostnad? En annan tolkningsmöjlighet är förstås att Niclas Lundkvist/Teratologen gradvis gått från ett slags fixering vid nazismen och totalitärt våld till att faktiskt anamma en nazistisk ideologi. Det skulle i så fall vara något av en parallell till hur den kontroversielle gatukonstnären Dan Park utvecklats från allmänt otyglad provokatör till propagandist för högerradikala åsikter.

När Turteatern i november förra året satte upp en pjäsversion av Teratologens debutverk så citerades hans egna ord om boken: ”Orsaken till att jag skrivit den är för att fästa uppmärksamheten på det kärlekslösa samhälle vi lever i – lugnt och välordnat på ytan, men rovdjurslikt och sataniskt under den. Romanen var ett sätt för mig att driva ut demonerna för allmän skärskådan.” Det låter inte som en nazists ord.