Jules Schyl. Absinthdrickaren, 1924.
Tora Vega Holmström. Ryttaren eller Den rike ynglingen, 1921
Albert Abbe. Modell, 1921.
Svante Bergh. Dam i hatt, odaterad
Emil Johansson-Thor. Meudon, 1920.
Johan Johansson. Odaterad karikatyr utförd av Jon-And
Per Siegård. Dansös. 1910-talet.
Ivar Johnsson. David, 1921-24 (Zürich).
Anders Jönsson. Elementens kamp, 1930 (St.Pauli-kyrkan, Göteborg).
Nils Möllerberg. Pomona, 1940 (Stadsparken, Lund)

Skåningar som förde modernismens talan

De tolv. Förvisso inte Jesu lärjungar men tolv konstnärer som ändå var en slags apostlar, som i kamp mot provinsialismen i förra sekelskiftets skånska konst förde modernismens talan.

Med undantag av köpenhamnaren Jules Schyl var övriga elva – målarna Albert Abbe, Svante Bergh, Tora Vega Holmström, Johan Johansson, Emil Johansson-Thor, Erik Jönsson, Emil Olsson, Pär Siegård samt skulptörerna Ivar Johnsson, Anders Jönsson och Nils Möllerström – skåningar och alla födda under 1800-talets två sista decennier. De hade utbildat sig i Stockholm, Göteborg, Köpenhamn, Berlin, Paris och hade var för sig drabbats av kraften i den nya konst som växte fram framför allt i Tyskland och Frankrike. (Att Matisse-eleverna genom utställningen De unga 1909 banat vägen för modernismen i Stockholm, var inget som angick skåningarna).

Några av de äldre hade redan hunnit anamma de nya idéerna när krigsutbrottet tvingade dem att återvända hem. Baltiska utställningen i Malmö hade i och för sig – bland annat genom Tora Vega Holmström – givit publiken en försmak på vad som komma skulle, men de modernistiska försöken togs oftast emot med förbryllade huvudskakningar.
Men det fanns förstås undantag. Återkommen från Tyskland och Frankrike deltog Johan Johansson i en utställning i Lunds universitet 1915.
Författaren Anders Österling blev begeistrad och jämförde skånekonstens provinsiella gråhet med ”det nordliga Sveriges grella och strålande färgskala” och kunde konstatera att /Johansson/ ”tycks vilja praktiskt bevisa, att provinsen är ett koloristiskt paradis, öppet för djärva möjligheter…”. (Ur Svenska Konstnärer, Essayer av Harald Schiller, Sthlm 1936).

Så helt med öppenheten var det nu inte. När Skånes Konstförening 1919 firade sitt 15-årsjubileum med en stor utställning i Kungsparken i Malmö dominerade ”provinsialisterna”. Vid en jämförelse med ett fåtal av dem som senare skulle bli De tolv kallade de sig med ironisk men ännu inte oroad självinsikt ”de omoderna”.
Till uppstickarna hörde skulptören Nils Möllerberg samt Albert Abbe och Emil Olsson. Med livlig kolorit och ”rätt deformerade figurer” refererade de senare till såväl kubism som expressionism.
Tidigare under året hade Emil Olsson utställt i Lund tillsammans med Svante Bergh och Tora Vega Holmström. I samma veva dök Jules Schyl upp på Skånes alltjämt rangliga modernistiska konstscen med sitt valörrika, av kubismen starkt påverkade måleri. Modernisternas skara växer men de är fortfarande var för sig.

Ett par år efter krigsslutet hade Europa återhämtat sig så pass att det åter gick att resa. De skånska modernisterna drog till Paris för att studera på Académie Colarossi samt för André Lhote som främst uppehöll sig vid stilistiska variationer på kubismen. Här möttes många av de skånska konstnärer som mer eller mindre ensamma, och oftast oförstådda, kämpat för modernismen under större delen av 1910-talet. 1924 bestämde de sig för att bilda gruppen De tolv. Det én inte klarar, klarar kanske tolv. Och det gjorde de. Gruppdebuten ägde rum på Malmö museum 1924 och blev en enorm publiksuccé. Äntligen var Skåne moget för modernismens genombrott och under resten av mellankrigstiden var gruppen fortsatt framgångsrik.

Det var då. Trots att Malmö Konstmuseum så sent som 2004 arrangerade en utställning till minnet av gruppdebuten 1924 är den i dag mer eller mindre bortglömd. Gruppen, inte konstnärerna. Efter en ”vild” ungdom tillhör Pär Siegård än i dag våra mest uppburna, religiöst orienterade, konstnärer.
Skulptörerna Johnsson, Jönsson och Möllerström svarar för många offentliga verk runt om i landet. Häromåret visade Moderna Museet Malmö Tora Vega Holmström. I sommar är Johan Johansson aktuell på Ystads Konstmuseum. Jules Schyls minne lever vidare både i kraft av hans konst och av hans donationer.

Ändå är vi på något sätt tillbaka till ruta ett och glömmer att det inte är konstnärerna var för sig utan som grupp som förankrade modernismen i Skåne. Vad Malmö behöver är ett nytt konstmuseum där De tolv kan få en egen sal som fullt ut illustrerar vidden och betydelsen av deras konstnärliga gärning!

Fotnot: Illustrationer, samtliga bilder ur artikelförfattarens privata bildarkiv