Edvard Persson när han troget skrev autografer till sina fans. Bilden togs 1950. Foto: TT
Det har gått 77 år sedan Kalle på Spången spelades in på gästgivaregården i Ljungbyhed.
När Snapphanar spelades in var gården Sporrakulla i Glimåkra fortfarande i bruk.
Glimmingehus var bakgrund när Edvard Persson gjorde den uppskattadade rollprestationen i filmen En natt på Glimmingehus.

Följ Edvard Persson från väst till öst

En skånsk bildningsresa, DEL 3 Det finns knappast någon vrå av Skåne utan att den hamnat under Edvard Perssons vida skugga; antingen som miljö i hans filmer, som en rad eller två i hans sånger eller som anhalter i hans folkparksturnéer. Vi ska följa honom i spåren från väster till öster och göra nedslag i tre av hans filmer, samtliga med Skåne som gemensam nämnare.

Vi börjar i väster med Kalle på Spången. När inspelningen vid krogen öster om Ljungbyhed påbörjades sommaren 1939 hopade sig krigsmolnen över Europa. Filmen inleddes med en avancerad trickscen där Edvard red på en gåsarygg ”nära sol och måne” ovanför ett typiskt skånskt landskap som han såg ”lite grann från ovan”. Scenen slutade med en duns, gåsen störtade och Edvard föll ur sängen och vaknade. Titelvalsen komponerades av Lasse Dahlquist, flitigt anlitad som låtskrivare i Edvards filmer.
Spången är sig likt från tiden för filminspelningen, både ute och inne. Allt stämmer fortfarande in på den klassiskt skånska landsvägskrogen. I Edvard Persson-rummet finns bilder och affischer.

I filmens centrum stod gästgivaren Kalle Jeppsson (Edvard själv, förstås). Handlingen i övrigt var tidstypisk med ung kärlek, intrigmakeri, brännvinsbyråkrati och äktenskapsproblem. Det slutade med dramatik då filmens drummel av misstag tände eld på en kvarn. Men Kalle ordnade till sist bröllop för sin dotter då alla sjöng Kalle, Vilken Kalle? Jo, Kalle…
När sista exteriörscenen skulle tas på natten den 2 september var kriget redan ett faktum. Det som återstod var kvarnbranden i Kingelstads mölla. Men det förbjöd landsfiskalen. Edvard och regissören Emil Lingheim lyckades övertala ordningsmakten och kvarnen brann. Nästa dag blev hektisk. Inspelningstruppen beordrades återvända till Stockholm innan bensinransoneringen trädde i full kraft.
Kalle på Spången blev en stor publikframgång inte bara i Sverige utan också i det ockuperade Danmark. Åren 1940-43 höll den sig envist kvar på en biograf i Köpenhamn med sitt pacifistiska budskap.

”Det märks ej att tiden är krigisk och krass
Hos Kalle, Kalle, Kalle på Spången.
De bomber som finns här är gjorda av glass
Hos Kalle, Kalle, Kalle på Spången”.

Bland rollinnehavarna kring Edvard märktes Bullan Weijden och Olga Hellquist, som två ragator, Carl Ström som spelade övernitisk landsfiskal och filmens drummel och mordbrännare i Ted Bernheims gestalt.

En vacker sommarsöndag 1939 när Kalle på Spången spelades in gjorde poeten och ständige akademiesekreteraren Karl Ragnar Gierow, som var sommarboende i Hästveda, en cykeltur genom Göinge. Då fick han idén till filmen Snapphanar. Den hade premiär 1941 och berömdes av både recensenter och publik. Men så hade Europafilm använt sig av litterär, scenisk och musikalisk elit. Manuskriptet och texten till snapphanevisan med refrängen Bössor äro för handen skrevs av Gierow, musiken av Lars-Erik Larsson och sjöngs av Edvard Persson, George Fant, Oscar Ljung och Åke Ohberg, vilken senare också var regissör. Exteriörscenerna togs vid Sporrakullagården i Glimåkra och i trakten kring Broby. Sporrakullagården brukades då fortfarande. Gården var känd sedan 1651 och figurerade i berättelserna från snapphanekriget.
Filmens kärlekspar var flickidolen George Fant och den nordiskt svala 21-åriga skönheten Eva Henning. George Fant marknadsfördes som Sveriges Errol Flynn och briljerade i filmen med korsade värjklingor och slagsmålsscener. Edvard Persson spelade den frihetsälskande bonden Grimme-Jens som till sin sorg såg hur hans söner drogs in i kampen mellan svenskar och snapphanar. Situationen komplicerades av att Ored (George Fant) tagit värvning som svensk officer. Brutalt uppträdande av den svenska ockupationsmakten tvingade Ored att liksom fadern och bröderna söka sig till snapphanarna. Ored lurade sina fiender genom att uppträda i svensk uniform. I sådana ärenden kom han i kontakt med ryttmästardottern Kerstin som han förälskade sig i.

Edvard Persson vägrade medverka i våldsscenerna och slå sina fiender med klubba. Men han löste dilemmat genom att byta ut klubban mot träskor och låta varje slag följas av en rolig kommentar.
Snapphanar hade spetsen riktad mot naziförtrycket i grannländerna men inte fullt ut. Därtill var Sveriges läge för utsatt 1941. I avslutningsscenen gav den svenske översten i Sven Bergvalls perukklädda gestalt sin hyllning till fred, frihet och till varje nations rätt att styra över sig själv sedan han gett snapphanarna amnesti. Det var ord som sjönk djupt in i beredskapstidens biopublik.

Spänsten i Grimme-Jens bondegestalt var borta när Edvard Persson ställde sig framför filmkameran 1954. Han hade då vårdats för hjärtbesvär, återhämtat sig något men var sjuk och trött när inspelningen av En natt på Glimmingehus på Österlen började. På nytt anlitades kompetenta manusförfattare; Åke Ohlmarks och Stig Dagerman. Resultatet blev en komedi om spöken i den gamla borgen med sitt säregna arkitektoniska linjespel och med sina djupaste rötter i Danmarks 1400-talshistoria. Edvard spelade tillförordnade slottsvaktmästaren Gammel-Nils. Eleven på Dramatens elevskola Bibi Andersson, gestaltade den söta arrendatorsdottern Maj Månsson. Hon uppvaktades av Holger Broman (Bengt Logardt), en konsthistoriker som konfronterades med två spöken, båda döda och osaliga, längtande efter att få frid. Det som främst tilltalade publiken och kritikerna var Bibi Anderssons charm och Edvard Perssons gemyt.
Avslutningsscenen blev dramatisk när två exemplar av svenska flygvapnets nya trumfess J 29 eller Flygande tunnan klöv skyn på vita duken.
Men glansen kring Edvard hade redan mattats.

×