Den röda tråden. Höghusrået dyker upp som gubben i lådan i Drömmarnas hus sommarföreställning för hela familjen. Foto: Clemens Altgård
Claudine Ulrich, luftkonstnär, i Den röda tråden. Pressbild

Modig föreställning som hittar hem

Kultur

På lördagen var det premiär för Den röda tråden. Det är Drömmarnas hus stora scensatsning i samarbete med Sommarscen Malmö.
I Vänskapsparken på Rosengård var det fullsatt framför scenen och som tur var fanns det inga regnmoln i sikte.
Det är en berättelse i sagoton med drag av Alice i underlandet.
Huvudpersonen i dramat är en flicka som måste söka efter sin lillebror som försvunnit ner i underjorden. Hon hamnar i en värld där det magiska kombineras med ett mått realism.
Jafer Taouns scenografi präglas av geometriska former som återspeglar ett stadslandskap med höghus.
Tre flickor turas om i huvudrollen. Höghusrået är en annan viktig roll. Det är ett exempel på hur manusförfattaren Sabinha Lagoun fört in mytologiska gestalter från den nordiska folktron i en urban miljö.
Samtidigt ges dessa sagoväsen ett slags psykologisk förankring, som ett slags projektioner av de rädslor som dväljs i själens mörka vrår.

Det kan låta komplicerat, men föreställningen är lätt att följa då den också bygger på en struktur som känns igen från såväl sagor som tv- och datorspel. Så förekommer det t ex ett monster som är en direkt motsvarighet till den där ”slutbossen”, även kallad sista bossen, i spelvärlden.
Det är den svåraste motståndaren av dem alla och den måste besegras för att spelet ska vinnas.

Liza Fry har som regissör haft många aktörer, över 40 stycken, flertalet mycket unga, att hålla reda på. En nog så krävande uppgift.
Jag konstaterar att det hela fungerar väl, med en fint avvägd blandning av cirkusnummer, bland annat i form av lindans, och akrobatik samt dans. Det är alltså påfallande fysisk teater.
Det är stundtals poetiskt, ofta humoristiskt. Även om det handlar om rädslor så är det aldrig fråga om renodlad skräck.
Klokt, eftersom den här föreställningen ska passa för alla åldrar och då även mindre barn.

Nämnas måste också Claudine Ulrichs djärva vertikala dansnummer som bygger på klätterteknik och startar högst upp på fasaden till ett niovåningshus.
Tobias Allvin har skapat musiken till föreställningen och arbetat mycket med stämningar och bakgrundsljud.
Bland annat har han blandat äldre klezmermusik med samtida syntklanger.
Därtill är olika autentiska ljudeffekter inlagda i helheten.

Den röda tråden bjuder på en djupdykning i vad som skulle kunna vara stadens kollektiva omedvetna.
Grundidén är som jag ser det mycket sympatisk och likaså ambitionen att skapa en föreställning som hjälper barn och unga — och även vuxna för den delen — att hantera rädsla och uppbåda mod.
Det är bara att glädjas åt att slutresultatet blivit så bra.