Växtligheten blir allt högre på Pepparholm, som blir alltmer buskbevuxen.Foto: Håkan Jacobsson
Naturen har själv skapat den här planteringen av fetknopp.
Bengt Örneberg visar på ängsnyckel, den enda orkidé man hittat på Pepparholm
Den bara måste upp i ljuset - även om det innebär att den måste tränga upp genom asfalten. Foto: Håkan Jacobsson
Rudbeckia - en trädgårdsväxt som hittat ut till Pepparholm.
Hans Ohrt. Foto: Håkan Jacobsson
Vindarna kan föra många växter och fåglar till Pepparholm.
Foto: Håkan Jacobsson

Nya arter hittar till Pepparholm

PEPPARHOLM Mindre strandpipare och svarthuvad mås är nykomlingar i Pepparholms häckfågelfauna, som i år sätter rekord med 33 arter som försöker få fram ungar.

– Länge låg antalet häckande arter runt tio, tolv, sedan mellan tjugo och tjugofem, säger Ebbe Mortensen, biolog som hållit koll på fågellivet på Pepparholm ända sedan 2001.
Han berättar att 33 ansetts som lite av en drömgräns för de ornitologer som följer fågellivet på den konstgjorda ön. Varför? Ja, mest för att någon gräns ska man ju ha – och det är ju så gott som en tredjedel av 100.
Dit är det långt. Pepparholms historia är inte lång. Ön anlades där Öresundsförbindelsen skiftar mellan bro och tunnel. Den är bara 1,6 kvadratkilometer stor.
– Här var förut fem meter djupt, berättar Hans Ohrt, miljökonsult för Öresundsbron. Allt material här kommer från havsbotten.

Att säga att ingenting har tillförts utifrån vore inte riktigt sant. Själva bron är ju byggd av material som människan tagit dit någon annanstans ifrån. Där finns också en del anordningar som behövs för skötsel och bevakning av bron.
Men grundtanken är att här ska människan göra så få ingrepp som möjligt. För att forskare ska få en möjlighet att följa utvecklingen på ett väl avgränsat område där naturen så att säga får sköta sig själv.
16 år har gått sedan Öresundsbron invigdes. Det är en mycket kort tid, biologiskt sett, men Hans Orth har ändå sett mycket förändras på den korta tiden.
I början var där bara grus och sten. Fåglar rastade där en stund. Pö om pö etablerade sig växter i den karga kalkrika miljön, Så småningom började fåglar göra häckningsförsök.
Fler växter har tillkommit. Speciellt på den västra sidan av Pepparholm har en buskvegetation vuxit upp.
– Det har gjort att vi har börjat få hit en del buskfåglar, berättar Ebbe Mortensen och nämner törnsångare och sävsångare som pionjärer.

Förbuskningen kommer att fortsätta, men än så länge kan både fåglar som vill ha buskage och de som vill ha öppna ytor hitta miljöer som passar dem.
Till de senare hör den mindre strandpiparen, som alltså är ny häckfågel för i år.
– Men den allra mest sällsynta häckfågeln vi har är den svarthuvade måsen, säger Ebbe Mortensen.
Skrattmåsen har också hittat tillbaka som häckfågel, liksom storspoven.
Han säger också att fågellivet på Saltholm förstås spiller över på den sydliga grannön, som sedan några år har både vitkindad gås och grågås häckande.
En art som minskat är storskarven, och här är det dock människan som varit framme – storflygplatsen på Kastrup upplevde det som besvärande att ha en alltför stor koloni skarvar häckande på så nära håll.

En del ingrepp måste göras i växtligheten också, exempelvis för att hålla öns vägar framkomliga för underhållsfordon.
Växtligheten, den håller Bengt Örneberg och hans kollegor i Lunds Botaniska Förening reda på:
– Vi brukar vara här en gång i månaden från maj till september, berättar han.
Då brukar det vara fyra stycken som nagelfar ön, så gott det låter sig göra. Över 500 växtarter har man hitta här genom åren, hitförda av vatten, vind och fåglar.
En utveckling Bengt Örneberg väl inte är så glad åt är att havtorn har blivit så stark; den tenderar att tränga undan annan växtlighet.
– Bland buskarna är här en massa salixarter, videsläktingar säger han.
Men ännu finns där plats för lite mer lågväxande arter. Just de här dagarna lyser stora partier gula av en tät matta fetknopp.
Bengt Örneberg vill visa oss något ovanligt; han leder oss en bit bort längs öns norra sida och böjer knä i en slänt. Bland allt det gröna visar han oss några få violetta blommor:
– Strandvedel, förklarar han.

Ännu svårare att hitta är den lilla hylsnejlikan, en typisk kalkmarksväxt som Hans Orth fäster vår uppmärksamhet på.
– Det mesta på havsbotten här är kalk, av en speciell ort som kallas Köpenhamnskalk, berättar han.
Bengt Örneberg hittar några exemplar av ängsnycklar, den enda orkidén som växer på Pepparholm.
Han ger oss också blad av bitterkrassing att tugga på; de har en smak av pepparrot, något som kan vara bra att veta om man någon gång skulle bli strandsatt här. Smultron och jordgubbar finns här också, fast i väldigt små bestånd, liksom oregano och timjan.
En udda planta på den norra sidan har blommat över. Blommorna var stora och gula; det är en rudbeckia, och hur den hamnat här är lite gåtfullt. Den växer annars bara i trädgårdar.
Annat som egentligen inte hör hemma i vildmarken är de vita kaniner som plötsligt fanns här förra året och som siktats även i år. De har inte tagit sig hit på naturlig väg, utan släppts här av människor.
Det finns annat på Pepparholm som trafikanter för hit; nedanför bron hittar vi ett och annat, till exempel flaskor, som måste ha slängts ut från något bilfönster där uppifrån.

Fotnot: Även fästingar har hittat till Pepparholm. Skribenten fick med sig en hem i knävecket,

Dagens fråga

Är du rädd för att flyga?

Loading ... Loading ...