Cecilia Lindqvist jobbar just nu med en monolog om Victoria Benedictsson. Foto: Anna Lindblom
Cecilia Lindqvist jobbar just nu med en monolog om Victoria Benedictsson.Foto: Anna Lindblom

Spännande lek med identitet

En allvarsam lek med namn och identitet. En sylvass penna. En helig vrede. Ett tragiskt slut. Författaren Victoria Benedictssons liv var fullt av drama. Nu ska skådespelaren Cecilia Lindqvist gestalta det på scen.

PROFILEN
Namn: Cecilia Lindqvist
Ålder: 49
Bor: Malmö
Familj: Gift
Gör: Skådespelare på Malmö Stadsteater
Aktuell: Har just avslutat vårens insats som Olivia i Shakespeares Trettondagsafton, och jobbar nu med monologen ”Ni kan kalla mig Ernst” som får premiär på biblioteket i Hörby den 17 juni och sedan turnerar runt på biliotek i Skåne till den 27 augusti. I höst spelas den på Studion på Hipp.

Att Cecilia Lindqvist växte upp i Malmö är inget som framgår av hennes prydliga rikssvenska.
– Nej, på scenskolan sa de att ”du får inte prata dialekt”. Så då fick det bli så här. Det har blivit som ett slags yrkesspråk.
Och så visar hon hur hon låter när hon bräker loss på tvättäkta malmöitiska med de nära och kära där yrkesspråket fortfarande inte har sipprat in.
– Jag har blivit tvåspråkig, kan man nog faktiskt säga. Fast ibland har jag pratat skånska på scen. Och i Ernst ska jag förstås göra det.

Vi återkommer till det där med Ernst. Först gör vi ett svep genom den uppväxt som alltså började i stadsdelen Katrinelund i Malmö för 49 år sedan. ”MKB, arbetarklass” är orden hon väljer för att sammanfatta miljön.
– Jag hade inte den typen av kamrater, lyder svaret på frågan om huruvida det här med kultur och teater fanns med i bilden redan då.
Dock fanns det ett spår in i teaterns värld, via modern.
– Ja, hon hade det med sig från sin ungdom i Eslöv, då hon var med i en amatörteatergrupp. Men så gifte hon sig och fick barn, så det blev aldrig något av det där.
Men kärleken till teatern fanns kvar, och smittade alltså av sig på dottern, som gick med först i Teater 23, sedan Studioteatern. Hon kan inte nog betona hur mycket den sistnämnda, och dess ledare Ronny Danielsson, kom att betyda för hennes vidare väg mot ett liv på scen.
– Det var ju en amatörteater, men man hade så många professionella knutna till sig, och gjorde så stora produktioner, så det blev en extremt lärorik tid. Och så Ronny som en eldsjäl i mitten. Han har verkligen varit min teaterpappa.
Hon fortsatte med teater på hobbynivå efter studenten, och tog diverse ströjobb för att dra in pengar. Att satsa på skådespelaryrket var inget hon egentligen övervägde.
– Det är klart att jag hade någon sorts dröm. Men jag tänkte att det inte var möjligt.

Hon sökte i alla fall till Skara Skolscen (”jag tänkte att oj, tänk att få spela teater i ett helt år”) och där växte någon sorts ny insikt fram om att hon kanske skulle försöka satsa på teatern i alla fall. Under några tuffa år varvade hon jobb och plugg med ansökningar till scenskolan, innan hon äntligen lyckades, på tredje försöket.
– Det var ju helt magiskt. Jag var jättestolt och jätteglad.
Att skådespelarbranschen är stenhård är allmänt känt. Så när hon stod där, efter avslutad scenskola, hade hon bara en tanke i huvudet:
– Att få ett jobb. Var som helst.
Och det fick hon. Lite av varje. I Borås, på Skånska teatern, på diverse sommarteatrar.
– Jag är verkligen inte bra på att säga ”ta mig, jag är bra” men det funkar ju så, att har man jobb så får man fler. Folk pratar med varandra. Så jag hankade mig fram.
Och ska hon ge en råd till nybakade unga skådespelare så är det just det. Att ta vad man får och låta det ena ge det andra.
– Man kan liksom inte sätta sig i Stockholm och vänta på att bli anlitad. Då är det bättre att ta något i Sundsvall eller Borås eller vad det nu kan vara, för regissörerna och teatercheferna flyttar på sig de också, och sakta bygger man upp ett kontaktnät.
Till Malmö Stadsteater kom hon första gången 2002, och sedan 2005 har kontrakten blivit längre och längre. 2008 fick hon en av teaterns hett åtrådda fasta tjänster.
– Att få fast jobb som kvinna, nära 40. Det händer ju knappt!

Men det gjorde det alltså. Bland de många stora uppsättningar hon hunnit beta av under åren i Malmö kan nämnas Maria Stuart, Kung Oidipus, Fanny och Alexander och Misantropen. Finns det någon drömroll kvar att spela?
– Förr brukade jag alltid säga drottning Elisabeth i Maria Stuart. Henne har jag ju gjort nu. Men jag skulle gärna vilja göra om henne, nu när jag är lite äldre och tuffare.
Annars är det i grund och botten omöjligt att tala om drömroller, menar hon.
– De roller jag har haft som har visat sig vara drömroller visste jag inte i förväg att de skulle vara det! Ottar var en sådan, till exempel. Och Olivia, som jag har spelat nu, i Trettondagsafton. Hon var mycket roligare än jag trodde.
I sitt nästa projekt testar hon för första gången att inte bara spela, utan även skriva. Tillsammans med avgående teaterchef Petra Brylander ska hon skapa en knappt timslång monolog om Victoria Benedictsson som under sommaren ska turnera runt på skånska bibliotek innan den börjar spelas på Studion på Hipp i höst.
– Petra har varit på mig i flera år om att jag borde göra en monolog på skånska, som speglar ett historiskt skånskt kvinnoöde. En tanke var att göra något om ”Malmökvinnan”. Malmö är ju en gammal industristad, så det blir väldigt mycket män överallt.
Den tanken visade sig dock alltför tidskrävande att förverkliga.
– Det finns gott om drivande kvinnor i Malmös historia, men det finns oerhört lite material om dem. Man skulle behöva mycket mer tid för att genomföra ett sådant projekt.

Och så kom de alltså i stället att tänka på Victoria Benedictsson, eller Ernst Ahlgren som hennes pseudonym löd och som även pjäsen fått sitt namn efter (den heter ”Ni kan kalla mig Ernst”). Att Victoria Benedictsson verkade under ett annat namn än sitt eget är en viktig nyckel i förståelsen av henne, tycker Cecilia Lindqvist.
– Detta att man får en identitet: ”Nu ska du vara Victoria.” Men så uppfinner man i stället en annan: ”Nu ska jag skriva om när jag reste till Paris, fast som Ernst.” Det har ju redan skrivits massor om det, förstås, men det finns ändå något kvar där, som jag vill komma åt.
Vrede är ett annat nyckelbegrepp, menar hon.
– Victoria Benedictsson är så arg. Så frustrerad över alla begränsningar. Hon är en person som slåss.
Arbetet med pjäsen pågår för fullt, och mycket hänger fortfarande i luften.
– Vi är inte riktigt färdiga. Men teaterns styrka är att fånga platsen. Stunden. Nuet. Vi ska verkligen vara med henne, på hotellrummet, den där kvällen då hon tar sitt liv. Trots att det har skrivits så mycket om henne så har det faktiskt aldrig spelats teater om henne på det sättet.

PROFILEN
Namn: Cecilia Lindqvist
Ålder: 49
Bor: Malmö
Familj: Gift
Gör: Skådespelare på Malmö Stadsteater
Aktuell: Har just avslutat vårens insats som Olivia i Shakespeares Trettondagsafton, och jobbar nu med monologen ”Ni kan kalla mig Ernst” som får premiär på biblioteket i Hörby den 17 juni och sedan turnerar runt på biliotek i Skåne till den 27 augusti. I höst spelas den på Studion på Hipp.