Nina Jemth som Richard III. Foto: PETER ÖBERG

Om Stina Wirsén och William Shakespeare

Shakespeare/krönika

När jag intervjuade barnboksförfattaren och illustratören Stina Wirsén inför hennes medverkan under Litteralund pratade vi om varför barnen tycker så mycket om hennes bilder och berättelser. Hon svarade bland annat att hon är väldigt intresserad av mellanmänskliga dramer och att hon i sina böcker kokar ner dem så att de ska bli tillgängliga för ett-, två- och treåringar. Och så la hon till med syftning på det här med att skriva mellanmänskliga dramer: ”Det håller ju Shakespeare också på med.”
Av utrymmesskäl strök jag sedan, dumt nog, denna smarta jämförelse i min artikel men samtidigt fastnade den och dök upp igen när jag började skriva den här krönikan till 400-årsdagen av Shakespeares död. Det är ju faktiskt så att jag, och många med mig, älskar Shakespeares dramer av samma skäl som barn och vuxna älskar Stina Wirséns figurer och berättelserna om dem. Precis som Stina Wirsén sätter Shakespeare fingret på de där stora och viktiga känslorna som så lätt leder till konflikter och dramer människor emellan – kärlek, sorg, skuld, ensamhet, längtan och så vidare. Och om Stina Wirsén kokar ner dramerna så gör William Shakespeare precis tvärtom – han vrider upp dem, svärtar eller romantiserar dem, men samtidigt aldrig mer än att vi på något sätt känner igen oss i Romeo och Julias tonåriga kärlekskval eller Hamlets sorg och övergivenhet.

Jag har vid det här laget sett många av Shakeseares dramer, både på scen och på vita duken och i allt från klassiska till moderna och personliga tolkningar. Bland minnesbilderna dyker En midsommarnattsdröm vid Öresundsbron med Eva Rydberg som en fantastisk Puck upp, charmiga versioner av En midsommarnattsdröm och Trettondagsafton i Regents Park i London, en något färglös Richard III på Dramaten i regi av Stefan Larlsson och en annorlunda Så tuktas en argbigga som en könskamp runt ett biljardbord på Hipp i Malmö och i somras en magisk, tysk Hamlet i rockversion på Kronborgs borggård. Och allra senast en färgstark och musikaliskt finessig Trettondagsafton på Hipp. Och så naturligtvis alla Kenneth Branaghs filmatiseringar från mörka och leriga Henrik V till den överdådiga Som ni behagar, Kurosawas tunga Macbeth (Blodets tron), Per Åhlins Resan till Melonia (baserad på Stormen), Baz Luhrmans Romeo och Julia med Leonardo DiCaprio och Claire Danes och många, många fler. Starkast intryck gjorde ändå en föreställning långt borta från de stora scenerna och filmdukarna. 2012 satte Varietéteatern Barbès och Teater Insite upp Richard III – Family Business med Nina Jemth som en könsöverskridande och överdådigt bra Richard III – avskyvärd och sårbar på en gång – i en mörk scenlokal där levande och döda gestaltades av både skyltdockor och skådespelare.
Pjäsens mellanmänskliga familjedramer hamnade på en nivå som blev levande och angelägen och för att återigen använda Stina Wirséns ord handlade det om känslor vi alla känner igen: ”exkludering och inkludering, att man vill bita någon lite för mycket eller att man inte får vara med.”