Modern Lives är den ironiska titeln på ett aktuellt performanceverk av Dafna Maimon. Det är en labyrint där tiden tycks ha stått stilla sedan 1800-talet. FOTO: Dafna Maimon.

Flerdimensionell briljans

Modern Lives är den ironiska titeln på ett performanceverk av den finsk-israeliska konstnären Dafna Maimon. Det kan upplevas på Lilith Performance Studio i Malmö. Jag begav mig dit på fredagskvällen. I entrén får jag veta att mobilen ska stängas av och att fotografering inte är tillåten. Sedan kliver jag in i en labyrint där tiden tycks ha stått stilla sedan 1800-talet.

Det är en ytterst fascinerande installation som Dafna Maimon har skapat. Det rör sig om flera rum och likaså ett flertal aktörer i detta välgjorda verk. Rollistan omfattar en änka, en ung man som säger sig vara 33 år och barnlös, samt hembiträden. Alla gestalter uppträder emellertid i dubblerad, nej multiplicerad form. I ett rum är det flera änkor närvarande. Det dyker upp två hembiträden som sida vid sida frågar om det önskas te. Det är spöklikt, det hela. Dräkterna är tidsenliga och det gäller också scenografin i sin helhet.

Replikerna är få, men när de uttalas får de därför en specifik tyngd. Det känns lite som om jag råkat kliva in i en gammal Ingmar Bergman-film. – Vad tänker du på? är en återkommande replik. Vi som är tillfälliga besökare svarar och blir därmed halvt indragna i skeendet även om våra svar inte leder till någon ytterligare dialog.
Det är suggestivt. Känslan av att ha transporterats tillbaka i tiden är påtaglig men lustigt nog förekommer både mobiltelefoner och tuggummituggande som små markörer, eller medvetna störningar i installationen. Den unge mannen som i en upplaga hulkar hjälplöst sitter i en annan version och kollar sina sms på mobilen. I en annan framställning sitter han och täljer, likt Emil i snickarboa. Hembiträden glider också runt i gångarna och passerar oss när vi står och tittar in genom fönstren. Ja, det är en komplett huskuliss som det är fråga om och vi kan alltså också gå in i rummen.

Installationen baseras på omständigheten att konstnärens egen mor, Ulrica Maimon, i början av 2000-talet skapade ett alter ego i form av guldsmedsänkan Fru Gyllendaal Af Berntas. En kvinna från 1860-talet. Konstnärens mor möblerade om i tidsenlig stil. Det som på ett plan är en tidsresa är också ett besök i en annan människas iscensatta fantasi.
Men det finns flera dimensioner i det här verket. Tidens relativitet framhävs. Likaså kan de multiplicerade upplagorna av rum och rollfigurer ses som en anspelning på Strindbergs Ett drömspel fast också en gestaltning av kvantfysikens teori om parallella universum. Ett tankeväckande och briljant performanceverk, blir mitt slutomdöme.